tisdag 20 februari 2018

Koftan är klar!


Koftan som jag började virka i november är nu äntligen klar. Det tog en månad för mig att få tummen ur att sy i fem knappar, men nu är det gjort. Det blev knappar i trä, från en sybehörsbutik här i byn. Mönstret är Heartthrob, lite anpassat på grund av för tjockt garn.

Nu är det bara för G att ta på sig koftan och leka!

fredag 16 februari 2018

Ingen pratar om det men någon har satt upp en skylt

När jag frågat folk i rätt ålder om hur det var att växa upp under Francodiktaturen och hur de sedan upplevde det att levnadsvillkoren och lagarna förändrades under La transición och sedan demokratin,  svarar de knappt. Jag har tolkat detta som en rädsla. Varför frågar du? Vem kommer du berätta det här för? är outtalade frågor som hängt i luften.

Kanske är det en rädsla för vad andra ska säga eller en rädsla för splittring mellan en själv och ens granne? Det är bättre att lägga locket på och gå vidare, än att nysta i massa gammalt som ingen kan göra ogjort. Så har jag uppfattat denna tystnad.

Samtidigt som jag inte alls följer med i spansk media och inte kan uttala mig om huruvida folk pratar om detta eller ej, har jag en känsla av att det är märkligt tyst bland landets medborgare om just landets 1900-talshistoria. Jag tror att tystnaden är extra utbredd mellan de som inte vill ta ställning, de som var rädda under diktaturen och arbetade, höll tyst och bad till Gud. Detta är vad jag tror, baserat på de få upplevelser jag har av att ha frågat folk. I det hela känns det som ett känsligt ämne, som jag, som utlänning, kanske inte ska lägga mig i. Eller ska jag det?

Förra helgen var vi på en hästfestival i Rociana. Efteråt åt vi på restaurangen vi redan provat en gång (Monteluna) och G passade på att samtidigt sova i vagnen. (Tanten bredvid passade på att röka. Vi satt ju på en endast halvstängd uteservering, så det fick vi stå ut med.) Efter att vi intagit maten och promenerat runt lite i byn satte vi oss i bilen för att åka hem, men när vi såg cypresserna vid byns kyrkogård bestämde vi oss för att ta oss en titt.


Där fanns en djup brunn och även en minnessten bland alla nischerna. A todos los que murieron por la libertad. En el recuerdo de los siglos. Su pueblo. vilket jag översätter till: Till alla Er som dog för friheten. Er ska vi minnas i århundraden. Er by.

Vilka är den här stenen rest för? frågade jag M. Han visste inte det. Vilken frihet åtsyftas? Från vad? Fredsduvan, som flyger mot himlen, med en olivkvist i munnen, viskar något om krig. Kan det ha med inbördeskriget att göra? Kan det handla om något som hände under Francoregimen? Frihet från diktatur? Det var högst osäkert.

Nästa dag bestämde vi oss för att ta en långpromenad i solen till Almontes nya kyrkogård, men först gick vi förbi den gamla. M berättade att förr gick folk längs den långa gata som leder fram till den gamla kyrkogården bärandes på kistan med den döde i. Det var en väldigt sorglig gata, sa han.


Och där, lite längre in i parken, som det är nu, stod det en skylt. Något skamfilad, men så pass ny att jag aldrig sett den förut. Rest av La junta de Andalucía, andalusiens länsstyrelse, eller vad det nu skulle motsvaras av i Sverige. Texten på skylten är så sorglig att jag gråter varje gång jag läser den. Här kommer min översättning: Historisk minnesplats för Andalusien. Massgrav på Almontes kyrkogård. Till minne av alla de män och kvinnor som drömde om ett mer rättvist och fritt land och som blev mördade på denna plats eftersom de försvarade Freden, Friheten och Demokratin.

När jag några dagar senare pratade ut om allt möjligt med min äldsta svägerska, berättade hon för mig att den skylten kommit upp efter det att Andalusien, som första region i landet, förra året (2017) antagit en lag om rätten att minnas landsändans historia. La ley de memoria histórica y democrática de Andalucía. I den står det bland annat så här som en förklaring till varför lagen behövs:

...es imprescindible recordar y honrar a quienes se esforzaron por conseguir un régimen democrático en Andalucía, a quienes sufrieron las consecuencias del conflicto civil, a quienes lucharon contra la Dictadura franquista en defensa de las libertades y derechos fundamentales de los que hoy disfrutamos y a quienes lucharon por alcanzar nuestra autonomía.

Det är nödvändigt att minnas och hedra de som ansträngde sig för att uppnå ett demokratiskt styre i Andalusien, de som led av inbördeskrigets konsekvenser, de som kämpade mot Francodiktaturen för att försvara de friheter och grundläggande rättigheter som vi idag kan åtnjuta och de som kämpade för att nå vår självständighet.

(Med självständighet tror jag de menar att Andalusien nu är en comunidad autónoma, även om de tillhör spanska staten). Min översättning.

Lagen räknar upp och identifierar olika typer av offer i artikel 5. Till exempel dessa:

a) Folk som försvann
b) Folk som valde att leva i exil
c) Andaluser som i sin kamp för det andalusiska folkets rättigheter och friheter fick sitta i isolering, vara med om tortyr och i många fall döden i de nazistiska utrotningslägren.
d) Barn som utan tillåtelse från deras biologiska föräldrar blev bortadopterade
f) Andaluser som blev straffade på grund av sin sexuella läggning
h) politiker, fackföreningsaktiva, etniska minoriteter, folk som tillhörde någon orden (logias masónicas), feminister och andra kulturella grupperingar bestraffade av frankismen
i-j) folk som arbetat för den andra republiken (styret som var innan inbördeskriget)

Jag hinner tyvärr inte läsa hela lagen just nu och vet därför inte exakt vad den går ut på eller reglerar, men det lilla jag läst avslöjar att det var mycket hemskt som hände under Francotiden och min svägerska berättade också att de sköt ihjäl en hel massa människor på Almontes kyrkogård och på andra platser och begravde dem i en stor hög - en massgrav. Vad man sedan gjorde var att hålla tyst. Nu, först, har man börjat försöka hitta igen dessa massgravar och man har påbörjat en process för att kunna öppna dem och ge tillbaka kvarlevorna till deras anhöriga. Hon berättade att det finns barnbarn, till de försvunna, som nu är ungefär 70 år gamla, som fortfarande sörjer och saknar sin mormor eller morfar och som undrar vad som hänt. De barnbarnen ska få tillbaka sina kära mor- eller farföräldrar, för att kunna begrava dem på ett bättre sätt, med en egen gravsten, i en egen nisch.

Hur det blir med det får vi se. Jag vet inte om det ännu öppnats så många massgravar, men det verkar vara på gång till exempel i Nerva, i närheten av Sevilla  och i Córdoba.

Det går inte att tänka sig att ens farmor eller mamma eller morfar skulle ha blivit ihjälskjuten i en massavrättning och sedan massbegravd. Det går inte att föreställa sig den vanmakt och sorg och den tystnad som sedan var tvungen att råda, men när jag läser vad som står på skylten på Almontes gamla kyrkogård, känner jag i hjärtat något som åtminstone måste likna den sorg som dessa barnbarn fortfarande bär på. Jag känner med mina spanska systrar och bröder, med deras bortadopterade barn och med alla de som kämpar för en bättre värld men inte uppnår så mycket annat, för sig själva, än en förtidig död. Tillsammans måste vi arbeta för ett samhälle som är så fritt och jämlikt som möjligt! Tillsammans måste vi motverka att sådana här krafter, som frankisterna, tar makten igen! Tillsammans måste vi börja prata om vad som hänt!

Lyssna även gärna på P3 Dokumentär om Francoregimen. Min svägerska tipsade även om filmen Las trece rosas, som handlar om tretton kvinnor (egentligen fjorton) som blev avrättade på grund av sitt politiska motstånd.

torsdag 8 februari 2018

Utflykt till Villarrasa och Niebla

M och jag har kommit på att det ger en oerhört skön känsla i kroppen och huvudet att åka iväg från Almonte under några timmar. Vi har därför påbörjat projektet "bysafari". En eftermiddag var vi i Bonares, en lördag besökte vi Rociana och under en helg för ungefär två veckor sedan åkte vi till både Villarrasa och Niebla. Dessa tre byar ligger alla nära Almonte. G var också med, så klart!

Hönsspaning i Villarrasa
Villarrasa är en ganska liten by som ligger mitt i ett platt odlingslandskap. Vi åkte dit eftersom vi på restaurangen Monteluna i Rociana fått veta att de köper sina oliver från en dam i just denna by. Vi började med att kolla in den gamla tågstationsbyggnaden, vilken vad uppförd i Franco-stil enligt M, men helt nedstängd, för att sedan promenera till restaurangen Mesón Alegría, som ligger mitt i byn längs huvudgatan. Lätt att hitta och underbart god mat, tyckte vi! Vi åt billigt och bra: espinaca con garbanzo (spenat med kikärtor), rabo de toro (tjursvans i supergod sås och några pommes frites) och merluza a la plancha (stekt kummel) akompanjerad av sallad. En ung och trevlig tjej serverade oss och hennes bror, som också arbetade där, tillsammans med deras föräldrar, försökte sedan hjälpa oss att förstå vart vi skulle köra för att komma till olivdamen. Efter en titt på några höns körde vi mot olivdamen, men hon var inte hemma. Istället pratade vi lite med hennes granne och hennes två döttrar som var påväg ut på dockvagnspromenad. Vi åkte ut ur Villarrasa och vidare mot Niebla.

Mesón Alegría låg i ett hus med gamla valv. Vi var de enda som satt ute i solen och åt.
I Niebla stannade vi först till vid deras romanska bro, un puente romano, och jag tog en hel massa foton och kände mig precis som CasaAnnika. Sedan tog vi oss in i byn och lyckades parkera bilen någonstans mitt i smeten, på en stor gratis parkering, och gick sedan en promenad med G nedstoppad i vagnen. Vi tittade på den gamla muren och lite andra gamla byggnader och kom tillslut fram till ett konditori där vi köpte tre bakverk, varav jag bara minns ett: Sultana de coco. Den var underbart god! En slags kokostopp.

Vacker flod som flyter under den gamla bron
Vi intog detta på ett café där jag även drack te med mjölk, vilket verkade vara gjort på endast mjölk och tepåse. Lite märkligt men ändå gott.

Solen började gå ner och vi tog oss till bilen igen och åkte hem. En fin lördag!


fredag 2 februari 2018

Att se saker ur olika perspektiv

Något jag har tänkt mycket på under de senaste veckorna är att förmågan att se saker ur olika perspektiv är någonting som vi lär oss. Det är ingenting som är självklart eller medfött, utan det är någonting vi får med oss i vår utbildning, om vi har tur, och genom livet i sig självt. Samtidigt kan vi inte förutsätta att alla fått med sig denna kunskap bara av livserfarenheter, eftersom det krävs en del kritiskt tänkande och analys för att nå dit. Jag upplever att jag fått med mig denna kunskap från skolan i Sverige, samt min uppväxt. Jag tror att mina föräldrar och även andra utanför skolan har hjälpt mig att se saker ur olika perspektiv, men jag är inte säker då jag inte minns exakt när och hur jag lärde mig det.

Jag vill gå in lite mer i detta med hur skolan lär oss att se saker ur olika perspektiv och här är några av de kunskaper som eleverna ska få utveckla i ämnet samhällskunskap i den svenska gymnasieskolan idag, enligt Gy -11. Som ni ser ingår det att lära sig se saker utifrån olika tolkningar och perspektiv!

"Kunskaper om demokrati och de mänskliga rättigheterna såväl de individuella som de kollektiva rättigheterna, samhällsfrågor, samhällsförhållanden samt olika samhällens organisation och funktion från lokal till global nivå utifrån olika tolkningar och perspektiv."

De jag umgås med mest nu är, förutom M och G, mina svärföräldrar. De har vuxit upp i ett diktaturens Spanien. Min svärmor har gått i skolan under bara några år, medan min svärfar utbildade sig lite mer, till ett yrke som administratör, inköpare och försäljare, om jag har förstått det hela rätt.

För att jämföra med texten ur ämnet samhällskunskap i den svenska gymnasieskolan idag har jag letat lite och hittat ett stycke om hur skolan skulle vara då, när mina svärföräldrar var elever. Det jag har hittat hittills är att år 1945, året för min svärfars födelse, kom det nya riktlinjer för undervisningen i Spanien. Undervisningen skulle vara så här, enligt Carmen Párraga Pavón: “había de estar informada de espíritu religioso, la vida religiosa del maestro dará fundamento a su proyección educadora, que de ese modo capacitará a sus alumnos para la formación de juicios que afirmen y fortalezcan hábitos morales y les hagan arraigar sentimientos religiosos”. 

Min översättning: (undervisningen) "ska utgå från ett religiöst perspektiv, lärarens religiösa liv ska ge fundament till hur han undervisar, och på detta vis ska hans elever kunna utveckla en moral som konsoliderar och förstärker de moraliska vanorna och som gör att religiösa känslor rotar sig i dem."

(Om någon har en bättre översättning, så är ni varmt välkomna att skriva den i en kommentar! Jag tror inte jag är redo att bli översättare på riktigt än, om man säger så!)

Här kan vi se, att den spanska skolan på 1940-talet skulle präglas av religion, medan den svenska skolan idag lär ut om olika perspektiv. Samtidigt hittar jag stycket ur Skolverkets text "Skolans värdegrund och uppgifter" och känner att den motsvarar den spanska texten från 1945, även om innehållet inte är riktigt det samma. Där står det följande:

"I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell."

Detta stycke, handlar ju, precis som det spanska stycket från 1945, som jag citerade och försökte översätta ovan, om att eleverna ska fostras till rättskänsla, men även till tolerans och ansvarstagande samt generositet. Det står även uttryckligen att undervisningen ska vara icke-konfessionell, vilket betyder att det inte får förekomma religiösa inslag.

Jag menar att det är och har varit lite olika fokus i den spanska skolan på 1950-talet och den svenska skolan på 1990- och 2000-talet när jag var elev. Och eftersom jag har lärt mig att se saker ur olika perspektiv, medan mina svärföräldrar inte har fått möjlighet till detta på samma sätt i sin skolgång,  måste jag ta ansvar för att se deras bit. Jag måste se och förstå att de inte ser saker ur olika perspektiv utan är ganska inne i det perspektiv som rör dem själva. De ser saker från sitt håll, och kan inte komma att tänka på att det går att se från ett annat håll, i många fall. Detta är ganska frustrerande. Trots detta har vi ändå kommit så långt att vi båda (jag och de) säger till varandra att du gör på ditt sätt, och jag gör på mitt sätt (med t ex barnuppfostran, tvätten, städning, mannens och kvinnans arbetsuppgifter osv.), men inte så mycket längre. Ibland, som igår, försöker jag vidga deras perspektiv lite grann, men det blir oftast tvärstopp. "Vi gör så här och vi tycker så här, som vi alltid gjort och tyckt. Vi är gamla och går inte att ändra på." är ofta budskapet som jag hör dem förmedla. Jag, å andra sidan, försöker förmedla att vi kan alla lära nytt och det finns olika sätt att göra saker samt att se på saker.

Igår nådde vi kulmen. Igår var jag ute med G och promenerade och råkade få syn på två män som satt på en bänk i byns utkant och kramades och pussades med varandra. Detta förvånade mig mycket, som synd var, eftersom jag inte sett det här tidigare. Samtidigt gjorde det mig glad att de kunde och vågade uttrycka sina känslor för varandra utomhus, i dagsljus, på en offentlig (om än inte central) plats. Senare på kvällen gjorde jag misstaget (?) att berätta detta för mina svärföräldrar. De gick igång totalt och hänvisade till Bibeln och till hur fel och hemskt det var att två män visade sina känslor för varandra på det här sättet. De kunde inte alls förstå hur jag kunde försvara ett sådant handlande. De vräkte även ur sig en del fördomar mot homosexuella, som jag försökte dementera på olika sätt, men inte tänker återge här. Till slut blev jag så trött att jag gick därifrån. Jag ville inte bråka med dem, samtidigt stod jag inte ut att höra på deras åsikter. Jag försökte få M att gå hem med mig och G, men han var tvungen att kolla upp något på mobilen först. Jag blev arg, som inte kunde gå hem, fast han sa att jag fick visst gå hem, utan honom om jag ville. Jag väntade på honom, medan jag uttryckte min frustration och ilska inför honom. Inte så bra beteende, men jag hade inget tålamod över och ingen jävla lust att höra massa skit om homosexuella! G var trött och gnällig, jag var trött och arg och svärisarna var trötta och upprörda (av min historia). Till slut gick vi hem. Jag var fortfarande arg som ett bi, men försökte lugna ner mig. Idag bad jag om förlåtelse för att jag blivit arg, men svärmor verkade inte fatta att jag blivit arg på henne (även om jag vet att hon förstod det igår) och vi pratade vidare om virkning, som om ingenting hade hänt.

Och det är nog bäst så. Att ha en strategi som fungerar. Att inte prata med vissa människor om vissa saker. Det går ju inte! Jag kommer inte kunna ändra dem och de kommer inte kunna övertyga mig med sin katolska lära. Det är bättre att prata om sådant som är trevligt, som virkning, och låta dessa gamla unkna åsikter dö ut med sin generation. Jag berättade åtminstone för G när vi kom hem igår att jag alltid kommer älska honom, vem han än blir kär i. Att han får vara den han är och att han är bäst!

Och jag får sätta mitt hopp till att dagens skola, i hela världen, lär eleverna att se saker ur olika perspektiv, så att vi kan öka förståelsen för varandra och minska konflikterna! Heja framtiden!

fredag 26 januari 2018

¿Una madre no se cansa?


Una madre es la reina de una casa
Una madre no se cansa, ni se aburre, ni se acuesta

Så börjar denna sevillana. Den verkar dock i sin helhet mest handla om att man ska hedra sin mamma och att man inte kan förstå hur stor hennes kärlek är eller hur mycket man älskar henne förrän man förlorar henne. Den säger att man ska fira sin mamma varje dag, att det ska vara mors dag varje dag. Det är väl fint, men det jag har stora problem med är de första två raderna i sången, som jag har citerat ovan. Så här lyder de på svenska:

En mamma är husets drottning
En mamma blir inte trött, inte uttråkad och går inte heller och lägger sig

Jag gissar att det inte är en mamma som har skrivit den här sången, möjligtvis en son. Det är en man som sjunger och därför blir det en mans blick som genomsyrar låttexten, enligt min mening.

Min svärmor spelade upp den här sången för mig och G igår för att G skulle bli glad och lugn, vilket han blev, jag däremot var  tvungen att skratta åt de två första raderna. "Så är det ju inte!" sa jag. "Jo, så är det visst" sa svärmor. Intressant. Det här är bara en av alla yttringar om hur en mamma ska vara enligt normerna här. Outtröttlig, alltid nöjd och glad. Men jag undrar, hur kan en person inte bli trött (no se cansa) om hon aldrig går och lägger sig (ni se acuesta)? Eller betyder ni se acuesta att hon aldrig ligger med någon? Acostarse con alguien betyder ju just att ligga med någon, älska. Det är inte så de sjunger i sången, men nästan. Om vi gör den tolkningen, att hon aldrig får ligga, uppkommer genast frågan: hur glad blir mamman då, om hon aldrig får njuta och inte ha sex? Eller betyder det att en son aldrig kan förstå eller tänka sig att hans mamma ligger? Så kan det ju vara, för inte är det roligt att föreställa sig ens föräldrar i ren älskog.

Den här sången är som sagt ett av alla uttryck om hur en mamma ska vara. Ett annat uttryck är att folk alltid frågar mig om saker som rör vår gemensamma son, istället för M som faktiskt är pappaledig. Sedan känner jag också på mig att folk här inte alls tycker det är så himla bra att M är pappaledig, utan de tycker nog att det är lite märkligt att jag hellre arbetar än att vara ledig med min son i två år. Detta varierar förstås från person till person, och min svärfar är nog den jag omges av som är mest traditionell, vilket inte är så konstigt eftersom han är en man född 1945 (i en by i Francodiktaturens Spanien). Sedan finns det andra, som min politiskt aktiva svägerska, som jag tror inte kommer reagera lika starkt på att G kommer att ha glitterhårspännen på hennes sons födelsedagskalas i eftermiddag. Men vi får väl se. Svärmor kommer nog gå i taket lite grann. Jag vill se vad som händer... Utmana lite, lite. Och jag vill vara mamma på mitt sätt, och det tänker jag också vara, även om även detta sätt utmanar lite, lite (eller väldigt mycket?) de föreställningar som många har här.

torsdag 25 januari 2018

Lillgurkan just nu, 17 månader


Min käre, lille buskorv! Hur mycket älskar jag dig, tror du? Mer än vad du kan föreställa dig! Bara så att du vet! Får du själv barn så kanske du kan börja föreställa dig min kärlek till dig, men inte heller då är det säkert att du förstår. Och nu är vi här - i Spanien. Ditt andra hemland, eller åtminstone din pappas första hemland. En månad in och jag är ganska trött. Jag arbetar mycket och träffar dig ganska lite känns det som. Trots det försöker jag ta tillvara på de stunder vi har. Nu är du ingen bebis längre, utan nu är du en riktig liten pojke som mormor brukar säga. Det går så fort, så fort. Och det är så underbart!

Du har nu fyra tänder (två uppe och två nere) och en till på gång där uppe och du tycker till och med om att borsta tänderna, bara vi inte använder tandkräm. Du lär dig så otroligt mycket hela tiden! Bara sedan vi kommit hit har du lärt dig att gå långa sträckor om man bara håller dig i en hand. Med långa sträckor menar jag fram och tillbaka på trottoaren framför farmor och farfars hus. Särskilt tycker du det är roligt med ojämnheter, grus och brunnslock som låter lite när man trampar på dem. Du älskar att vara där, en la calle. Du vill gå ut mest hela tiden, vilket du visar genom att gå fram till dörren och gny. "Kom igen! Öppna! Vi ska gå ut!" tycks du säga på ditt egna internationella språk. Oftast går någon ut med dig. Din metod är effektiv. Och när vi går in igen blir du alldeles vild och arg, för du vill vara ute mer.

Du älskar även att äta. Du äter fortfarande barnmat, mest köpt för jag hinner inte riktigt laga och har inte riktigt tillgång till köket här på samma sätt som hemma. Du äter bröd som en tok och du har lärt dig att både förstå och säga det spanska ordet för bröd: pan, men det svenska har du ingen aning om än. Du försöker även säga lampa, vilket går väldigt bra, förutom att du missar det första l-ljudet, så det blir ampa istället. Vilket lämpligt ord! Det heter ju lámpara på spanska, så farmor och farfar förstår. Du säger även det svenska ordet titta, men inte det spanska tita/tito för faster och farbror. Du förstår det spanska ordet för farfar: abuelo och du tittar efter honom när man säger det och följer honom med blicken vad han än gör. Du verkar älska din farmor och sträcker dig efter henne när hon kommer hem, till hennes enorma glädje! Och din pappa sedan. Ni umgås mycket nu eftersom han är ledig med dig. Du säger pappa oftare än mamma, men blir alltid överlycklig när jag kommer. Du ropar på pappa ibland, och letar efter honom om han inte är hemma. Det är så fint att se! Jag blir så glad!

Du tycker fortfarande om att läsa böcker och du gillar att härma djurens läte. Om du ser en bild på en häst eller en häst på riktigt, vilket det finns ganska gott om här, så gnäggar du på ditt sätt. Kossorna säger mmmm enligt dig. Hundarna har också sitt läte, som du härmar uff, uff. Du har även ett särskilt ljud och tecken för saker med motor, t ex bil och traktor och takfläkt: um, um och en liten vispande rörelse med fingret i luften. Supergulligt!

Du pratar mycket på ditt egna språk, med ord som ingen förstår. Och du älskar att sjunga. Jag tror du sjunger Imse vimse spindel, särskilt regnet faller ner, med rörelser men sången låter mer som Lille katt. Du klappar i händerna och hittar på egna rörelser och sånger och kan underhålla dig så ett bra tag, särskilt i bilen.

Angående rörelser och tecken så har du också ett eget tecken för att tvätta händerna och igår när vi ätit klart gjorde du det tecknet och då gick vi och tvättade händerna. Du kopplar verkligen ihop saker: efter maten tvättar man händerna. Det är roligt att se!

En sak som verkligen imponerar och förvånar här i Spanien är att du äter själv med sked, även om vi också matar dig samtidigt. Det är inte många barn i din ålder som gör det här, verkar det som. Dina kusiner blir fortfarande matade i ganska hög utsträckning, vad jag förstått, trots att de är både ett och två år äldre än dig! Vi vill dock att du ska lära dig själv och att du ska bli så självständig som möjligt. Det gör ingenting om du blir kladdig, tycker vi!

Just nu känns det nästan som om spanskan är starkare än svenskan, men det kommer såklart att ändras. Du förstår lengua men inte tunga, pan men inte bröd, abuelo men inte farfar. Du förstår både lampa och la luz, du förstår remolino för takfläkt och mamma och pappa så klart. Ditt namn har du förstått sedan vi var här sist.

Jag hoppas att Spanien och spanskan blir en levande del av dig och inte bara en del av din pappa. Vi får försöka åka hit ofta, åtminstone en gång per år, gärna mer. Jag hoppas att du, när du blir lite äldre, får några kompisar här så att du har roligt när du är här. Jag hoppas att Spanien och Almonte blir ett ställe du tycker om och känner dig hemma på!

Det är så roligt att se dig växa och utvecklas! Du blir mer och mer av en egen liten person och du är supercharmig och ganska bestämd! Puss på dig lillgurkan! Kärlek!

onsdag 10 januari 2018

Jag vet allt om Segeltorp men ingenting om Stockholm

Matalascañas, första januari 2018. 

Nu slog den här tanken mig helt plötsligt: det kommer bli för G som det blev för mig. Farmor och farfar långt bort, mormor och morfar närmre. God kontakt med mammas hemstad, mindre kontakt med pappans, vilket i och för sig förutsätter att vi verkligen flyttar till Göteborg...

Min mormor bodde endast en lagom lång cykeltur från oss, när jag var barn. Tydligen hade mamma ångest när de bestämde sig för att köpa huset så nära hennes föräldrar, men visst hade det sina fördelar. Mormor hämtade syrran och mig från förskola och fritids ibland och vissa dagar var vi hos henne när vi var lite halvsjuka istället för att mamma eller pappa skulle behöva ta ut vård av barn. Vissa lördagskvällar dansade vi till musiken på Bingolotto medan våra föräldrar var ute och roade sig med något betydligt roligare, kanske ett restaurangbesök och bio? Barnfritt! Och vi fick vara hos mormor och se hur hon klappade telefonen när Loket skulle ringa någon som skickat in sin lott från förra veckan, i förhoppning om att det var hennes, vilket det aldrig var.

Farmor och farfar fick vi en helt annan relation till. De bodde i Stockholm och de kom och hälsade på en eller två gånger om året, och vi åkte upp till dem ungefär lika ofta. Någon enstaka gång sammanstrålade vi i något dygn i sommarstugan i Hälsingland. Stockholm, var ett abstrakt begrepp för mig, medan Segeltorp, där de verkligen bodde, var mycket mer välkänt. Vi kunde vägen till stallet och till skogen. Vi hittade ganska bra i området där de bodde. Vi lekte i naturtomten ovanför deras villa och vi träffade våra två kusiner. Någon gång hälsade vi på vår farbror på hans jobb, verkligen häftigt tyckte vi, eftersom han jobbade på TV.

Det som gjorde att vi aldrig fick riktigt någon känsla för Stockholm var att vi alltid bara var hemma hos farmor och farfar och aldrig riktigt inne i stan. Det kanske inte gör något i och för sig, men jag vet att mamma blev uttråkad. Vi åt frukost, lunch, fika, middag, fika och mer fika och de tittade på TV och textTV och pratade oavbrutet om egna och andras sjukdomar, samt tjatade på varandra om att ta sina mediciner. Jag förstår att det kunde vara svårt att stå ut.

Mina svärföräldrar är inte sådana, men jag inser nu att både jag och M aktivt måste ta ut G från deras hus och allt invant och visa honom mer än bara just detta! Just nu kanske det inte spelar så stor roll, men jag tänker på hela hans barndom. Jag vill att han ska få en känsla för byn, regionen och landet, inte bara för de olika släktingarnas hem. Samtidigt vill jag ju att han passar på att umgås med sin spanska familj, när han väl är här, men ändå. Jag tror som sagt att vi aktivt måste vidga våra och G:s vyer när vi är här! Visa honom något mer. Förutom Sevilla och Huelva måste vi se till att åka till La Sierra de Huelva, Granada, någon by vid Medelhavet kanske? Galicien (där jag aldrig varit)! Ja, det måste vi bara göra!

Annars kommer han att känna Almonte, och just de gator där vi alltid är, utan och innan men inte ha en särskilt god uppfattning om varken Andalusien eller Spanien i stort, precis som jag kände till Segeltorps alla hörn men inte alls visste vad Stockholm var. Inte för att det ena är bättre än det andra, men för att ge en större bild helt enkelt!