tisdag 21 november 2017

En korvgryta i mörkret


Det är mörkt när jag går till bussen på morgonen och det är ännu mörkare när jag går från bussen och hem igen på kvällskvisten. Från andra sidan gården kan jag se att M håller på att klä på sig för att gå ut. Vi har ett ogenomskinligt fönster i ytterdörren, så man ser om det är tänt eller släckt inne. Och där ser jag Ms siluett, han fixar med jackan. Ska han ut? frågar jag mig. Jag hinner dock öppna dörren innan han gör det och där står de: min familj. M med vinterjacka och G sittandes i selen i sin nya overall. Vi skulle gå ut och möta dig, säger M, men allt tog sådan tid, så vi hann inte. Jag blir glad! De skulle möta mig! Så fint! Så vi går ut med soporna tillsammans. Vi går en liten promenad tillsammans. Upp till ändhållplatsen: vinka till bussen. Två bussar vinkar vi till under vår promenad. Den ena bussföraren vinkar tillbaka, men inte den andra, trots att han enligt Ms utsago är el más gracioso de todos - den roligaste av alla. M känner nästan alla bussförare och de undrar var han är. De blir förvånade över att han ska vara föräldraledig så länge! Ingen blev förvånad över längden på min föräldraledighet, trots att den var längre än vad Ms antagligen kommer att bli.

Vi går hem igen. Äter linser. Gröna linser. M lagade maten igår och det har blivit över. Det är inte korvgryta, men det är linser med korv i. Inte chorizo, då, som det ska vara, utan vanlig grillkorv. Och det går ju också bra, även om jag undviker själva korven. G försöker äta upp min banderilla picante, och när det står picante på burken så är den verkligen picante. Supergod tycker G. Picante, tycker vi! Kryddstark alltså. Chilismak. Mums, tycker G och trycker in cornichongen i munnen. Släpper den nästan på golvet, men M räddar den skickligt och jag får äta upp den. Nej, han räddar den inte den här gången. Han tar istället upp den från golvet och jag äter upp den, samtidigt som jag tänker på tresekundersregeln.

Det bästa med helgen var att vi inte städade, säger M sent på söndagskvällen när jag frågar om inte helgen varit ganska bra ändå, samtidigt som jag undrar varför jag ska hålla på och värdera vår tillvaro hela tiden. Hur bra har vi det? Har vi det tillräckligt bra? Vad är det ens? Det är klart vi har! Eller? Sådana tankar tror jag egentligen inte leder framåt. Varför värderar vi? På jobbet verkar flera ha haft en skithelg. Och M var verkligen trött hela söndagen, låg på soffan och jag försökte låta honom vara. Ändå var det en bra helg, tycker jag, om jag nu ska tycka något, om jag nu ska värdera.

David Väyrynen har ändå rätt. Nuförtiden duger det inte att duga. Nu ska allt vara lite bättre. "Nä, nä, korvgryta duger inte. Det är inte på långa vägar gott nog. Man ska ha favoritsushi och favoritöl och favoritlunchsställe." David Väyrynen och jag har varit på samma bröllop. Jag var gravid och M och jag gick hem genom den ljusa sommarnatten genom en sommaräng. Vi var så vackra och det var så romantiskt. Älvorna dansade för brudparet, men det var det ingen som märkte, förutom vi. M skulle upp och jobba tidigt så vi gick först. Och så var jag ju gravid. Men Väyrynen var där. Det minns jag.

Nu är det mörkt. Nu är det inga ljusa sommarängar med älvor och torra fröställningar. Nu är det snö och mörkt och kompakt. Och det får väl också duga. Vi har det åtminstone varmt och skönt inne, men det är mörkt på morgonen och mörkt på kvällen. Bussarna går och vi vinkar till dem eller tar dem till jobbet. Vi jobbar. Vi kommer hem. Vi leker och vi sover. Nu sover G. Nu sover M. Det är bara jag som är vaken. Och nu ska jag väl göra som Väyrynen menar: inte nyttja tiden till max, inte anstränga mig för att njuta, utan bara vara, dricka mitt te, duga och kanske ringa svärmor. God natt!

tisdag 14 november 2017

Virka


Jag har börjat virka istället för att bara surfa bort de få lugna kvällstimmarna innan läggdags. Det är så väldigt skönt! Jag återkommer.

lördag 4 november 2017

Vattnet fortsätter ändå att rinna


Alla helgons dag och vi har en liten tradition. Vi åker till en kyrkogård och tänder ljus för våra döda. Anna, Mirre, Vibeke, Ingrid, mormor, morfar, farmor och farfar. Mattias. Jag tänder mitt ljus för er. Jag blir så ledsen att några av er fick dö så unga. Att ni inte riktigt fick leva klart.

Idag åkte vi till Backens kyrka. Den är så vacker. Vi promenerade först genom kyrkogården. Där låg många döda gubbar med samma namn som G. Även andra namn spanade vi in. Signar, Hjalmar, Ivar, Signe. Alla döda. Begravda i den kalla jorden. Det är där vi hamnar till sist, men ändå fortsätter vattnet rinna, tänkte jag när vi promenerade längs Umeälven. Vattnet flöt så stilla, virvlade sig. De mörka träden, den ljusa himlen, strandkanten, allt reflekterades i vattnets stilla rinnande.

Tiden går. Den fortsätter framåt. Obönhörligt. Och tur är väl det! Så mycket vackert vi får vara med om i livet. Gracias a la vida, que me ha dado tanto, bara det. Allt vi får skapa, uppleva och njuta av. Huvudfotingar vi målar, dikter vi skriver, resor vi gör, barn, vänner, samtal. Dans! Jag är glad åt mitt liv, och när jag blev gravid med G släppte nästan helt tankarna på döden. Då hamnade livet i fokus. Totalt. Och så är det väl fortfarande. Jag fokuserar på livet. Ändå kommer tankarna ibland, gärna mörka nätter.

En vän till mig och jag hade ett samtal i våras, när hennes morfar precis hade dött, om döden. Inte för att jag minns exakt vad vi sa, men efteråt släppte oron för döden ännu en gång. Det kändes lättare igen. När döden kommer behöver vi inte bry oss, inte stressa, inte oroa oss. Rätt gött ändå. Men inte tillräckligt gött för att inte fortsätta leva, inte på långa vägar! Ändå fann jag en frid efter vårt samtal. Så skönt!

Det var så vackert i Backens kyrka idag. Längst fram var det många tända ljus. Jag viskade namnen och bröt nästan ihop när jag tänkte på att just Anna dött så tidigt, ett år efter sin förlossning. Jag tänker på hur ledsen hennes man måste vara. Och på hoppet deras barn måste ge. Jag känner inte dem, men jag sänder dem en tanke då och då. Och Anna själv hälsade jag ju på i somras. Så märkligt att hon dog - hon som var så full av liv!

Ändå. Vattnet fortsätter att rinna. Solen går upp och solen går ner. Snön faller, snön smälter. Djuren går i ide och får ungar. Vi lever på bäst vi kan, mitt i vardagen. Vi försöker finna några ljusa stunder, mys och gos. Vi leker, vi lever. Vi sjunger, vi dansar. Vi försöker komma överens och vi älskar.

söndag 29 oktober 2017

Ur led är tiden

Foto från promenad utanför Almonte, sextonde november 2009 kl 22.
Vad mörkt det blir nu när vi ställt om till vintertid! Det kommer att vara mörkt imorgon när jag åker hem från jobbet, men antagligen kommer det ändå vara ljust när jag åker till jobbet. Alltid något. 

Helgen har löpt på bra. Jag har både fått vila och fått mycket gjort. Jag har försökt släppa saker till M, men det har visat sig svårt. Trots att han har "tvätta kläder" som sin uppgift på vår lista så är det jag som har satt på två av tre maskiner och hängt all tvätt. G har hjälpt till med själva torkprocessen genom att skaka på torkställningen. Nu är dock så när som alla våra kläder rena och det känns fantastiskt skönt! Jag stod och tänkte att jag tycker att det är lite trevligt att hänga tvätt, när jag hängde det sista idag. Jag tänkte att det är lite trevligt att röja i köket. Trevligt att laga mat. Jag tycker ju det! Ändå kan jag inte låta bli att bli råprovocerad när M bara vill sova, vila eller tälja och jag vill göra saker för det gemensamma. 

Imorse gjorde vi en lista. Jag har inte gjort att-göra-listor på flera år, och tänker inte börja med det heller! Trots det gjorde vi en sådan. Jag frågade M vad han ville göra idag och så skrev vi upp vad vi båda ville och behövde göra. Jag tror att vi gjorde allt. Räkningarna är betalade och köttfärssåsen kokad.

Jag fick nämligen för mig att göra storkok av köttfärssås, som om vi inte redan har frysen full med en massa mat och råvaror. Det var en kollega till mig som inspirerat mig, då vi hade "matlådevecka" under veckan som gick. Vi var fem personer som lagade mat till varandra en dag var. Det blev köttfärssås, palak paneer, vegetarisk lasagne, tacos och jag gjorde till sist potatis- och purjolökssoppa serverat med hembakt bröd. En underbar idé om ni frågar mig! Jag behövde bara tänka på vad jag skulle ha med mig och laga mat en enda dag istället för fem dagar! Det var skönt. Dessutom var all mat god! Gött! Köttfärssåsen var jag dock mest imponerad av, och här kommer receptet:

en gul lök
en stor palsternacka
fyra morötter
lite rotselleri
fem vitlöksklyftor

Hacka allt detta och stek i en stor gryta på låg värme tills det blir mjukt. Salta. Jag lät det steka i 20 minuter.

ca 1 kg köttfärs - stek i stekpanna och salta och peppra.

Häll i köttfärsen i rotsaksröran. Häll på två burkar hela skalade tomater och 5 dl vin. Jag hällde även i ett paket krossade tomater. Lägg i två köttbuljongtärningar. 

Sedan fick detta puttra i tre timmar. Min kollega sa att man kunde det låta stå hela dagen, men det hade jag inte tålamod till. Jag hade sedan i lite basilika, socker och mer salt. Det blev himla gott till slut! 

Nu är helgen snart över, och imorgon får man en timmas sovmorgon. Det känns ganska bra, eftersom jag varit himla trött den senaste veckan. Helgen har, som sagt, varit bra. Ändå känns det lite som att gå från ett jobb till ett annat. Lite segt och tröttande, men jag får väl öva mig på att sänka ambitionsnivåerna och försöka släppa in M på ett bra sätt så att han inte känner sig tvingad... 

Nu ska vi käka kärleksmums och kolla på något TV-program!

tisdag 24 oktober 2017

Ut ur mörkret in i ljuset

Vägen går, som alltid, framåt. Mot ljuset.

Hösten tar mycket energi. Mörkret smyger sig på mer och mer för varje dag och jag känner mig stressad både på jobbet och över hemmet. Vad är jag stressad över egentligen? Varför gråter jag ibland två gånger i veckan på mitt arbete? Jag funderade lite över detta en kväll med ingången: "Varför gråter jag? Jag har väl ingenting att gråta för? Är jag knäpp?" Det visade sig att jag inte alls är knäpp. Jag är bara stressad och orolig över en massa saker. Det mesta, om inte allt, kommer ju att ordna sig, men tills det ordnar sig passar jag på att oroa mig. Så klart.

Vi ska ner till Uppsala en sväng i början av december. Det är operation av vår minsta familjemedlem. Jag vill egentligen inte skriva om det så mycket (alls) på stora internet, men nu nämner jag det bara. Det går säkert bra och han är inte sjuk, men det måste ändå göras. Och det oroar mig på många sätt. Jag tänker på resan och hur vi ska vi bo. Kommer Västerbottens läns landsting betala för båda föräldrarna? Måste jag ringa någonstans och argumentera för min sak? Vart ringer jag då? Resan ska vi väl köpa själva (och få pengar för sedan), men kan vi göra det innan vi får den officiella kallelsen? Går det bra om vi åker tåg? Jag vet att en förälder ska sova på avdelningen och en på hotell. Hur styr vi upp det? Dubbelrum på hotellet? Hur kommer sövningen gå? Uppvaket? Ha ont efteråt? Läkning? Och allt runt detta. (Men eftersom det är min omyndiga son som ska opereras så vill jag inte skriva om det. Det är hans kropp och hans hälsa och hans vård. Det är hans. Inte mitt. Men det oroar mig, och jag tänker på det.)

Flytten till Göteborg. När kommer den att bli av? Kommer vi att hitta någon lagom stor, lagom dyr och lagom fin lägenhet i något tryggt och mysigt område? Framförallt: kommer vi att hitta den i tid till att G ska börja förskolan i augusti? Kommer han att få någon förskoleplats? Antagligen, men vi vet inte.

Hemmet. Att M är föräldraledig men hemmet ser ut som kaos varje gång jag kommer hem stör mig. Antagligen stör det mig lite oproportionerligt mycket men jag blir lite irriterad över att han väljer att tälja eller måla eller rita framför att sätta igång diskmaskinen och torka av köksbordet efter lunchen så att det är okej när jag väl ska sätta mig och äta middag. Detta stressar mig. Men nu har vi gjort en lista med ansvarsområden, så nu kan jag förhoppningsvis släppa vissa saker och sluta tjata på M så himla mycket. Det tar faktiskt energi att tjata och det är garanterat enerverande när någon tjatar på en. Jag ska försöka göra min del för att det ska bli bättre och hoppas att M gör sin!

Jobbet. Jobbar jag tillräckligt bra? (Jo, det tror jag.) Tycker folk att jag är jobbig? Är jag jobbig? Stör jag för mycket? Jag hoppas inte det. Jag försöker tänka på att gå undan när någon ringer eller när jag vill prata med någon om något. Jag försöker att kolla upp saker innan jag går och frågar någon. Jag försöker att inte vara för kritisk, men samtidigt inte tappa bort mig själv. Alla är vi ju som vi är, och vi gör ju vårt bästa. Sedan är inte allt vårt ansvar heller, en del ligger faktiskt på arbetsgivaren och chefen. Men hur får man de att förstå det på ett bra sätt? Klurigt! 

Det som stressar mig mest på jobbet är egentligen att jag känner att det är så många bollar i luften som ska pareras och jongleras att jag inte riktigt känner att jag har överblick. Kanske ska jag sätta mig och göra en karta över mina arbetsuppgifter imorgon? Det kan nog vara bra. Då kan jag också bestämma hur jag ska prioritera och hur ofta olika saker måste göras. Mitt jobb är ganska fritt, men det är ändå vissa delar som måste skötas mer regelbundet än andra. Jag gör mitt bästa och jag ser fram emot att få jobba från Sydeuropa i vinter! 

Sydeuropa. Jag menar såklart Almonte, Spanien. Där tänker jag sitta, arriba del to', i ett litet rum på en takterrass med matta, element och filt (alternativt camilla). Förhoppningsvis ett lagom stort och lagom högt skrivbord och en lagom bra stol. Jag längtar faktiskt! (Jag tänker inte på hur kalla golv det är, hur fuktiga kläderna i garderoben är, hur iskallt det är överallt förutom under borden där elementen står på när man sitter där.) Jag tänker på min svärmors goda mat. Jag tänker på ljuset och solen och ljuset och solen. Jag tänker på att min son ska få träffa sina kusiner och även lära sig att peka på lampan när farmor säger "¡La luz!". 

¡La luz! Ljuset!

måndag 16 oktober 2017

Att gå ut

När speglingarna i sjön ser ut som ljudvågor blandas dåtidens "gå ut" med nutidens.
Betydelsen av att gå ut har ändrats något sedan jag var tjugotre. Då betydde visserligen "gå ut" också att gå ut i naturen eller på en eller annan promenad i närområdet, men det häftiga "gå ut" alltså att "gå ut gå ut" det var ju något annat.

- Vilka kändisar har du hängt med mer, Tove? Förutom Säkert? frågade en kollega vid förmiddagsfikat idag.

- Svenska Akademin, sa jag. Varpå ett gapskratt bröt ut.

- Hängde du med Horace Engdahl eller? undrade de.

Jaa, du. Nej. Det var inte med den Svenska Akademien, med de aderton ledarmöterna, utan med den Svenska Akademin från den skånska myllan jag hängde. Fast bara när de var på spelningar i Göteborg, förstås. Och någon gång såg jag väl dem i Malmö, jag minns inte.

Men det var mest det. Jag gick ut för att lyssna på några väl utvalda band, men inte så ofta bara för att gå ut, vad jag minns. Det kan ju hänga ihop med att jag inte drack. Jo, en gång drack jag. På min artonårsdag. Det var inte så kul. Det var inte så tråkigt heller. Jag satt med tre personer på Linnés Kök och Bar. Jag ville gå till Pustervik, men av någon anledning fick jag inte gehör hos mina äldre kompisar. Jag som hade längtat till Pustervik., men Linnés kök och bar fick det bli! Tror ni att de kollade leg? Nej! Inte det. Jag som fyllde år och allt! En stor öl drack jag (blä!) och sedan en halv drink. Det var jag, en tjej från Luleå, en barndomsvän från USA och en kille vi alla kände, "journalisten" kan vi kalla honom. Det var trevligt. Hon från Lule försökte förklara berusningens olika faser för mig. Jag var mest rädd att tappa kontrollen. Dagen efter kände jag en ganska stor trötthet (det var en vardag). Var jag bakis? Kanske liiite...

Annars var att gå ut, mest skogspromenader och spelningar. Förutom Svenska Akademin hette banden Räfven, USCB Allstars, Navid Modiri och Gudarna, och Kultiration. Det var säkert lite fler band också, men det minns jag inte heller. Jag såg Moder Jords Massiva, en gång när kalaset fortfarande hette Göteborgskalaset. Det var fantastiskt. Jag hängde med Jaquee till Malmöfestivalen. Där såg vi också Lady Saw. Åh, vad häftig hon var! Jag såg Kung Henry på Popaganda. Lasse Fabel på Röda sten. Jens Lekman på Scharinska. Ja, lite olika random som ni ser.

Nu betyder "att gå ut" att vi ska gå ut med vagnen eller gå ut hela familjen med G i bärselen på kvällen. Det är mörkt och blåsigt och de gula löven flyger i luften. Ikväll gick vi och ficklade på folk för att se om de hade reflexer. Vi pratade intensivt, alla tre. Det var trevligt, men lite dans hade inte heller varit fel!

torsdag 12 oktober 2017

Varför inte köpa?

Eller ska vi bara flytta in i en fyr istället? 
Just nu är det drygt trehundra bostäder till salu i Göteborg, om man bara räknar radhus och bostadsrätter med tre rum eller fler. Jag drömmer i smyg om ett radhus. Jag tror att det hade varit precis lagom för oss! Det billigaste ligger på Teleskopsgatan i Bergsjön och har utgångspris på en dryg miljon och har nästan 6000 kronor i avgift per månad. Det är tre rum fördelat på 72,5 kvadratmeter. Den ser fin ut, och budgivningen är nu uppe i 1,3 miljoner, men vi vill inte bo i Bergsjön. Det dyraste objektet i min sökning är en vindsvåning i Vasastan på 255 kvadratmeter. Den är nybyggd och köparen måste endast punga ut med den blygsamma summan av sextonmiljoner femhundrasjuttiofemtusen kronor. Det är några siffror för mycket för oss. Avgiften som tillkommer är nästan på tiotusen! Det här är ju inte ens realistiskt, och jag vill inte heller bo i Vasastan.

Göteborg är segregerat. Det var det redan när jag bodde där sist, 2007, och värre har det blivit. Det är min uppfattning som utomsocknes. Jag har läst om fenomenet white flight, vilket innebär att de som kan väljer bostadsområden och skola utifrån den etniska sammansättningen, att svenskar i hög utsträckning väljer områden med många svenskar istället för områden eller skolor med en mer etniskt blandad befolkning. Det är en av orsakerna till segregationen. Det fria skolvalet har drivit utvecklingen vidare i skolorna, även om det inte var tänkt så. Vi, som familj, är en del av detta. Vi vill välja ett tryggt område för vår son att växa upp i och för oss att leva i. Vi vill trivas där vi bor och inte känna oss rädda att gå ut ensamma sent på kvällen. Mörkret lägger sig tidigt på vintern, även i Göteborg. Segregationen och de kriminella gängen och de eventuellt småkriminella "tuffa killarna" som jag får en känsla av att de bor mer koncentrerat i vissa områden gör att vi inte söker bostad i hela Göteborg. Hade vi gjort det så hade saken varit biff! Då hade vi kunnat få en lägenhet i detta nu. Jag såg till exempel en lägenhet i Bergsjön på Boplats idag som kostar lika mycket som den vi hyr i Umeå nu, men är dubbelt så stor, och med dubbelt så många rum! Jag är nummer fem i kön, om jag anmäler mitt intresse, av drygt tusen sökanden. Lägenheten är nyrenoverad och nära naturen ligger den också. Så, varför inte? White flight. Jag är en del av det. Jag törs inte bo där. Jag vill värna om Gs hälsa och välmående och allt möjligt... Kanske skulle vi få det hur bra som helst där? Det vet vi inte! Kanske inte? Ingen vet, men jag vill inte chansa.

Så, varför köper vi inte? Då behöver man inte stå i kö någonstans. Bara be om lån, få lån, skuldsätta sig och betala. Pengarna går ju egentligen till en själv. Man sparar i sitt boende. Svar: Vi har inte råd. Ett bostadsrättsradhus i Olofstorp ligger ute för 1 750 000. Enligt Handelsbanken skulle vår månadskostnad, om räntan går upp till 3% vara 8 325 kronor. Detta plus avgift 5 743 kronor i månaden. Vad blir det? Jo! 14 068 kronor. Bostaden är visserligen som en liten enplansvilla på drygt åttio kvadratmeter, med tre rum, men ändå. Vi har inte råd. Vi har råd med en hyra/boendekostnad på niotusen kronor, max tiotusen. Då har jag räknat på att båda jobbar 75%. Jag räknar så här eftersom jag hoppas på att gå ner i arbetstid när G börjar på förskolan, för att kunna hämta tidigare, och jag vet ju att han kommer bli sjuk och det kommer bli en del vab för oss båda. Därför behöver vi en buffert. Vi vill ju även kunna åka till Spanien, nu och då, för att hälsa på familjen där och det kommer ju bli svårt om vi hela tiden lever på gränsen till att ha råd att få vardagen att gå runt.

Det hade varit fint att köpa. Kanske gör vi det en dag när vi sparat ihop mer pengar eller när M har sålt sin lägenhet i Almonte, men än så länge är det bland hyresrätterna vi söker. Och det är ju lite av en paradox. Vi vill välja område därför att vi kan, men kan vi? Hur länge ska vi behöva vänta för att kunna? Vi får se.

onsdag 11 oktober 2017

Lista på bra saker att ha till bebisen


Någon som heter Emma frågade hos Mirijam om vad hon skulle tänkas behöva skaffa för saker inför hennes bebis ankomst till våren. Jag gick igång direkt. Listan blev ganska lång, och jag har ju egentligen skrivit om det förr, men varför inte igen? Här kommer min lista över det vi har behövt den första tiden.

Allra första tiden
Vi var inlagda på neonatalavdelningen Barn 4 här i Umeå den allra första tiden. Då fick vi/fick vi låna allt vi behövde av sjukhuset, nästan. Några saker tog vi dock med: snuttefiltar, babynest och amningsinlägg och vår systemkamera. Just en bra kamera är något jag verkligen vill rekommendera! 37 av ungefär 700 bilder som jag förde över från min mobil till datorn är tillräckligt bra för att skriva ut. Resten är suddiga, oskarpa, mörka och fula. De ser superfina ut i mobilen men att skriva ut lite större, till ett album - nej!

Allra första tiden hemma
Pappan inhandlade innan hemgång en nappflaska (modell stor 270 ml) och två nappar. Han åkte till NTF och hyrde ett babyskydd (bilbarnstol till de minsta) som vi hade beställt innan. Vi hade också några bebisfiltar hemma som vi fått. Barnvagnen stod och väntade i förrådet, upptvättad men begagnad. Amningsnappar, och amningsinlägg i ylle inskaffades också omgående. Några gosedjur och en bok i tyg som prasslade hade vi också. Syrran hade gjort en mobil som vi hängde upp i fönstret, så länge. Badbalja hade vi också köpt innan födseln. Skötbord hade vi fixat, min pappa snickrade och jag sydde. Vi hade också några tygblöjor och engångsblöjor, våtservetter, bebistvål, babyolja. Vi vek ihop en gammal, ganska tunn, bäddmadrass och la ut på golvet, med en filt över för barnet att ligga på.

Efter några månader
I början sov bebisen mellan oss i sitt babynest, som min syrra hade sytt, men efter ett tag kände vi att det var dags för spjälsäng. Det var minst sagt spännande, och jobbigt, att montera den, men till slut lyckades vi. Vi köpte den enklaste modellen av babysitter och min pappa snickrade ihop en pinne att hänga upp fågelmobilen i så att den kunde hänga ovanför spjälsängen. Det började bli kallt och vi köpte ett fårskinn och en tjock åkpåse till vagnen. Vi köpte en bättre bärsele än den begagnade vi tidigare hade fått av några vänner. Jag köpte två mindre nappflaskor till skötväskan och några matningsskedar.

Kläder hade vi fått en hel del, och vi hade bara behövt köpa någon mjuk jacka, några bodies och en pjamas. Jag hade stickat en mössa och två koftor. Farmor såg till att inhandla några strumpor.

Det var väl ungefär det vi behövde den första tiden. Sedan har det strömmat in pekböcker och leksaker i en lagom intressant takt. Barn är magneter som drar åt sig leksaker, det kände jag på mig och det stämmer! Barnstol att sitta och äta i fick vi av en vän och lite senare köpte vi även en läragåvagn. Den här listan är på intet sätt komplett, utan den är skriven ur mitt minne och enligt våra erfarenheter. Olika familjer behöver olika saker. Lägg gärna till saker i kommentarsfältet, ni som vill, eller dementera! Jag hoppas åtminstone att min lista kan inspirera eller guida något i den stora djungel som alla barnprodukter utgör! Lycka till!

Edit: barnnagelsax, badlakan, badbaljan behöver ha halkskydd och propp i botten (bekvämt!)

lördag 7 oktober 2017

En lördag som bara går


Hur har den här lördagen varit? funderar jag när jag står vid diskbänken och plockar bort efter middagen. En lördag som bara går, är svaret.

Igår kväll när G hade somnat satte vi oss för att titta på TV. Vi tittade på ett avsnitt av humorserien Bauta och sedan sista avsnittet av den norska serien Nobel. Vid halv elva, när alla tv-program vi ville se var slut, vaknade G och var ledsen. Han hade feber. Jag hade känt att han var varm tidigare under kvällen men inte tagit tempen då. Nu hade han 39.4 grader. Vi gav febernedsättande och vätska och han kunde sedan somna om i M:s famn. Vi gick och la oss. G vaknade under natten och sövdes om hos sin pappa och sov där ända till morgonen.

Vi vaknade sedan vid halv sju av en pigg lillskrutt och jag kände genast att jag fått ont i nacken. Nackspärr. Jag tog till Estrellita. Till slut tog jag mig upp med G och vi åt frukost och myste, medan pappan låg kvar och sov. G åt gröten med god aptit, sedan var det min tur att sova. M tog över och jag däckade i sängen. Det är att sova ut för mig! När jag får sova efter frukost. Då kan ingen hunger väcka mig och det är bara att slappna av och snarka. Efter en stund trängde barngnället in till mig, men han tröstades snabbt och plötsligt låg vi alla tre och sov igen. Det var så skönt! Jag var alldeles varm och avslappnad. Nacken kändes inte alls, tills jag vaknade klockan elva. Hur stel som helst! Aj!

En dusch och soputbäring senare lagade jag lunch. "Eldig vintersoppa" eller något liknande, heter den. Det var lök, vitlök, sambal oelek, krossade tomater, kikärter, makaroner, mynta, ost, hönsbuljong. Mums! Vi åt och vi gick ut. Vi gick i skogen och vi träffade en kollega till M. Vi gick vidare och vi satte oss på en bänk och tittade på sjön. Jag hade tagit med mig sittunderlag och filt och det var riktigt mysigt. G sov hela tiden i sin vagn. Det behövde han! (Fortfarande feber.) Sedan gick vi hem och M dammsög medan jag satt på en bänk på gården invirad i filten, lyssnandes på ett radioprogram, och G sov lite till.

Precis när det började regna gick vi in. Jag ställde mig och lagade mat igen. Köttfärssås och spaghetti, med tre morötter och en stor bit rotselleri i. Det blev gott! Sedan däckade jag på soffan medan M kämpade med att mata klart G. Jag pallade verkligen inte, eftersom han spottade ut allt jag stoppade i honom. Det är väl snart dags att han börjar äta själv med sked, kan jag tänka mig. Det är, dock, fortfarande mer bekvämt att mata honom än att han ska träna. Kanske borde vi testa både och? Vi matar men han har en egen sked att äta med? Varje gång. Det känns jobbigt, men det är säkert dags.

Nåja. Jag fick  såklart städa bort i köket sedan, när jag tupplurat mig klart på soffan. Vi tittade på ett och ett halvt avsnitt av Alfons Åberg och G fick lite mer saft. Han måste ju få i sig vätska, för jo - han har fortfarande feber. TV och saft. Det får man när man är sjuk. Regel bestämd av mig. Annars försöker vi undvika skärmar så mycket det går. G är ändå mest intresserad av böcker och att krypa omkring.

Nu är det kväll. Det är beckmörkt ute och det regnar. Det var tur att vi hann gå ut medan det var uppehåll... Sådant man tänker om hösten, i Sverige. Det känns som om klockan är halv tio men den är bara drygt halv åtta. Jag hoppas att G somnar snart så att vi kan titta på TV... Det låter ju inte så kul, men vad gör alla andra småbarnsföräldrar en lördagskväll? Fest, vin eller bio tror jag knappast. Kanske sitter de också och stirrar tomt framför sig. Lyssnar efter om barnet verkligen sover. Tar det lugnt. Jag hoppas det. För oss blir det åtminstone en lugn kväll efter en lördag som bara gick...

fredag 6 oktober 2017

Hopplös känsla: söka bostad i Göteborg

Bildkälla: nya.boplats.se
Den här bilden får symbolisera lite hur det känns just nu. Vi har väl, vad vi vet, bestämt oss för att flytta till Göteborg, för att ge det en chans. Någon gång i vår kommer det att ske, om det går som det ska med allt. Om vi hittar bostad. Det ser ju inte så ljust ut, som ni ser på bilden! Den här lägenheten är bara ett exempel. Den är lagom stor och absolut lagom billig, bara ca tusen kronor dyrare än vad vi betalar idag, och 25 kvadratmeter större, men den går inte att få. Ni de coña. Inte en chans. Den ligger i ett bra område och huset ser ju helt okej ut. Den har till och med balkong, till och med badkar!

Att hitta lägenhet i Göteborg känns som ett äventyr bara det, som ett nästan omöjligt äventyr. Ett projekt. Dessutom ställer de kriminella gängen och över huvud taget segregationen till det. Om man kan välja så väljer man. Och vi kan välja. Kanske. Eftersom vi har barn vill vi välja ett så bra område som möjligt, inte bara för vår egen trygghetskänsla och trivsel utan framförallt för hans skull. Vi vill ju att han ska växa upp i en så bra miljö som möjligt så att han ska få så goda förutsättningar som möjligt. Vi vill att han ska få bra kompisar och inte dras in i något. Sedan är vi också medvetna om att miljön och föräldrarnas utbildningsbakgrund absolut inte är någon garanti för en lycklig barndom. Nejdå. Jag vet. Det förekommer mycket dåligt i sådana områden också. Vad ska man göra? Hur mycket kan man skydda sitt barn? Och så vidare.

Vi vill åtminstone hitta en lägenhet i ett så tryggt område som möjligt. Vi vill bo ganska nära mina föräldrar, men inte alldeles för nära. Vi vill ha nära till M:s jobb, som vi visserligen inte riktigt vet var det kommer att ligga. Och vi vill förstås ha nära till en bra förskola. Och till naturen. Ja, ni ser ju själva omöjligheten. Om jag ska välja en av dessa faktorer väljer jag trygghet i närmiljön. Alla gånger!

På grund av allt det här, men allra mest på grund av bostadsbristen, känns det nästan omöjligt att hitta en lägenhet som passar oss i Göteborg, och som vi kan få. Jag har nästan 2000 dagar på Boplats. Vi har okej inkomst tillsammans. Båda har fast jobb. Inga betalningsanmärkningar. Vi röker inte och har inga husdjur. Vi är skötsamma! Ändå ska det vara så svårt!

Jag tror och hoppas ändå att det en dag bara går i lås. Att vi hittar en lägenhet som passar oss och att vi får kontraktet. Att vi har råd med hyran, (räknat på att båda jobbar 75%). Varje dag kommer det ut kanske tre lägenheter som uppfyller mina krav, men jag söker ingenting än eftersom inflytt är i november - januari och vi är inte intresserade av att flytta än. Vi vill ju åka till Spanien först, fly den spanska vintern. När nu det blir. Det går inte heller att bestämma än, men kanske snart.

På tal om Spanien! Det absurda är ju att vi har en lägenhet i Spanien. M äger en lägenhet där. Han har försökt sälja den, eftersom han inte använder den, men det går inte. I Spanien finns det hur mycket boende som helst, och hyrorna är lägre än här, liksom inkomsterna, men de finns! Så olika det kan vara! Trots detta vill vi inte bo där. Vi vill bo i Göteborg, där det nästan inte finns några lediga lägenheter alls! Livets paradoxer!

(ps. Bara medan jag skrev den här texten har antalet intresseanmälningar på lägenheten ökat till 3177)

lördag 30 september 2017

Tretton månader


Så, imorgon har du redan varit här hos oss i ett år och en månad. Du är tretton månader, min käre G. Tretton månar har kommit och gått. Är det inte så? Jag älskar dig mer och mer. Jag längtar efter dig på dagarna och ber din pappa skicka foton. "Vad gör ni? Kan jag inte få ett foto?" Mormor och morfar och farmor och farfar längtar också efter dig. Det vet jag. De vill också ha foton och videosnuttar. Din pappa fotar, spelar in, och skickar. Teknikens under. Livets under! Livets under att vi får ha dig!

Vad har du lärt dig den här månaden då? Jo, men idag stod du faktiskt upp utan att hålla i dig i någonting i flera sekunder! Vi pratade med mormor och morfar på video och du tog mobilen och höll i den med båda händerna och då släppte du ju bordet, utan att tänka på det. "Kolla, han står själv!" ropade jag till pappa M.

Du har också lärt dig att gå med din läragåvagn. Du går stabilt med den nu och du är superstolt och superglad. Rakt över lägenheten går du, kanske är det tio meter, sedan måste vi hjälpa dig att vända. Du skrattar så gott när du går och jag berömmer dig. Jag tror att du älskar det! Du är ett fysiskt barn. Du gillar kramar och att gosa men mest att röra på dig. Du ställer dig upp så fort du har vaknat.

Ditt intresse för böcker är fortfarande mycket starkt. Vi har verkligen vant dig vid böcker och du bläddrar förtjust. I födelsedagspresent fick du varsin bok av två av dina föräldragruppskompisar. En bok hette Titt ut i havet och den andra hette Vems rumpa är det? Båda böckerna har flikar att öppna, för att se vilket djur som gömmer sig i havet och för att se vilket djur som har en sådan rumpa. Du har precis lärt dig att öppna dessa flikar och böckerna gör succé! Max-böckerna är fortfarande populära och du har börjat gny lite oroligt när kissen kommer för att ta Max boll (i Max boll) och jag tror att det är för att du förstår att där händer det något som Max inte tycker om. Mitt tonfall när jag läser hjälper dig säkert att förstå detta.

Du babblar på ganska mycket. De flesta ord går inte att förstå för oss, men häromdagen tyckte jag att du sa "Ajabaja G", men det var ju helt galet, hur skulle du kunna ha sagt det? Jag blev i alla fall helt tagen och var tvungen att ta upp dig och krama dig och pussa dig och fråga vad du nyss sagt! Idag tyckte jag att du sa "borta" när jag frågat "Var är pappa?" och sedan själv svarat "Där borta". Sedan kom det ett litet "borta", eller liknande. Ja, jag tror helt enkelt att du härmar!

Vad mer? Jo, du når mycket längre nu än vad någon i hela världen kan föreställa sig! Du når precis upp till köksbordet och du når det som ligger på fönsterbrädorna. Du har lärt dig att öppna skåp i köket, lådorna har du fixat för länge sedan (än så länge är bara den översta lådan som är fredad).

Du tycker om när vi sjunger för dig och när vi leker titt-ut. Du kryper i världens fart till badrummet när badrumsdörren råkar vara öppen och attackerar blöjpaketet med stor entusiasm. Du gillar att undersöka alla möjliga saker som inte är leksaker. Vispar, träslevar, burkar, lock, ja - allt möjligt!

Som tur är tycker du fortfarande mycket om mat. Du äter ungefär hälften hemmagjord puré och hälften köpt. Du äter även av vår mat. Du tycker om att smaka på våra frukostmackor och din pappa har precis börjat ge dig vindruvor delade i hälften. Detta tycker jag känns livsfarligt, men han säger att han har koll, och du verkar ha fattat hur man suger ut saften ur dem. Clementinklyftor som man bitit av en liten bit på tycker du också om. Ibland försöker du mata oss med din mat. Du sträcker fram brödbiten eller clementinklyftan mot oss så att vi också ska få smaka. Det är snällt, tycker jag!

Du har fortfarande napp och snutte när du ska sova. Det ligger en liten docka i din säng, men den verkar du inte bry dig om särskilt mycket. Du somnar ganska lätt och det är fortfarande mest pappa som lägger dig, även om jag nu har tänkt att börja lägga dig ungefär varannan kväll så att pappa får plocka i lägenheten och jag får slappna av med dig!

Vi har köpt en ny vagn till dig. En begagnad Kronan sulky. I den sitter du framåtvänd, vilket jag tycker känns ganska konstigt. Vi har köpt den för att kunna ta med den till Spanien, där vi behöver en stabil vagn med stora hjul istället för den vagn vi hade sist som jag höll på att få spader på. Den fastnade överallt och handtaget var så högt att jag inte kunde häva upp vagnen på trottoaren. Jag tror det blir bättre med den här, svenska, vagnen.

Allt hänger lite i luften nu, men tanken är att vi i november ungefär ska åka till farmor och farfar i Spanien. Vi ska vara där i två till tre månader. Vi ska bo i en egen lägenhet och jag ska jobba från farmors rum "arriba del to'" som är som ett enskilt rum uppe på den översta takterassen. Där kan jag nog sitta i lugn och ro, tänker jag. Sedan är tanken att vi ska flytta till Göteborg. Inte direkt från Spanien, utan vi åker hit till Umeå först, men sedan - till våren, eller till sommaren. Jag hoppas att det blir bra, hur det än blir med allt. Vi har inga datum och inga konkreta planer än, inga biljetter, men vi ska fixa det så snart vi kan, så snart vi vet. Spännande! Det ska bli skönt att vara härifrån under den mörkaste delen av året. Det känns bra att vi passar på nu när pappa är ledig. Jag hoppas även att du ska tycka det är roligt att träffa kusinerna och familjen, och att du kan gå när vi kommer dit så att du inte behöver krypa på de kalla golven!

Du är bäst G! Så lugn och fin och trevlig! Du är en snäll grabb och himla rolig att vara med! Tack för att du är du!

fredag 22 september 2017

Att leva med en konstnär, eller en helt bra fredag


Es muy bohemio, säger min svärmor någon gång ibland när jag någon gång ibland beklagar mig över den mycket komplicerade ordning min man byggt upp på vårt stora slagbord. Det är penslar, akvarellfärg utblandad med vatten i små sprayflaskor, tidningar, paletter, pennor, gudvetvad... överallt! En liten, liten yta är kvar för oss att äta på. Tur det!

Es muy bohemio och han är bara så. Och det får vara så. Jag plockar efter barnet, men inte efter honom. Ibland ber jag honom röja, ibland gör han det av sig själv. Samla, samla, samla, röja, slänga, slänga. En cykel, som går runt.

Vi är som vi är, men så glad jag blev idag när jag fick ett foto av lille G iförd rosa body och röda byxor krypandes på Bildmuséets golv. Jag skulle snart dra hem från jobbet. "Är ni där nu?" skrev jag tillbaka. Jo, det var de. Så jag gick dit istället. Solen sken så vackert över stad och älv. Björkarnas blad börjar gulna. Rallarrosornas blad är röda och fröna har redan spridits för vinden, sått sig själva inför nästa vår.

Jag kom dit. Vi åt middag. Det var After Work. "Jag har jobbat" sa jag till hon i kassan där vi köpte varsin pubtallrik. Hon tittade på mig och sa något kort, som betydde att man inte måste ha jobbat först för att komma på AW. Nä, jag fattade det. Det blir så ibland när en göteborgares humor blandas med en norrlännings osäkerhet på om det verkligen är humor eller om man är helt bakom flötet, på riktigt. Vi käkade, G smakade, M älskade kycklingen. Bubbelvatten. G åt som en hel karl, som en hel häst, som en hel tjej. Jag menar bara: han åt. En DJ som hade tagit det här med la calva till en helt ny nivå spelade chill, instrumental musik. La calva till en helt ny nivå innebär följande: (la calva = flinten) Han hade låtit håret runtom flinten växa ut till axlarna och sedan flätat det i två flätor. Han hade alltså två flätor och flint. Och det var snyggt! M och jag pratar en del om la calva och om att han skäms över att han börjar bli lite tunnhårig. Vi pratar om att alla skäms. Vi pratar om att det är en naturlig del av livet, men att alla skäms ändå, och hur dumt det egentligen är att skämmas. Jag har också tunt hår, om än inte calva på samma sätt som en man. Jag har nyss förstått att tjockt hår är en norm. Det anses som snyggt. Jag tycker att det är snyggt, men vi som har lite mindre hår kan också ha fin frisyr och känna oss snygga. Just det! Calva med flätor, det är det nya, tror jag!

Vi gick hem efter middagen. Man kunde ha stannat. Man kunde ha känt sig hipp bland de hippa, eller småbarnsmorsig bland de unga, men vi gick hem. Vi promenerade längs älven, ända till Ålidhem, gick förbi vår gamla lägenhet. Såg att de som bor där nu har TV:n i vårt gamla sovrum (det är en dubblett med två likadana rum) och tyckte att de gjort fel eftersom de gjort tvärtom. Vi gick till lilla kinabutiken och köpte några paket nudlar och ett paket torkade alger! Han som har butiken pratar fortfarande inte ett ord svenska, verkar det som. Vi handlade lite mat och vi tog bussen hem.

Att leva med en konstnär är som det är. Det är lite stökigt. Det är mycket fokus på att rita och måla, lite fokus på att torka av diskbänken. Samtidigt är det underbart! Det är fint att leva med någon som är kreativ och som gör det han tycker om. Det är skönt att leva med någon som är rätt lugn med karriären, även om han vill bli (läs: eftersom han är) master of the universe i målning. Det är fint att han är en av de få från hans arbetsplats som faktiskt hänger på Bildmuséet och på biblioteket. Att han är lite bildad på något sätt, trots allt, eller att han bildar sig själv. Autodidakt, heter det ju och sånna har ju vunnit Nobelpris!

tisdag 19 september 2017

Vardagsmiddag med vänner

Sommaräng i juli, men nu är hösten här.
För några veckor sedan sa min vän M att hon skulle bjuda mig och en annan tjej med kopplingar till jobbet på vardagsmiddag. Det var en helt vanlig dag, kanske en torsdag, och vi drog hem till henne och lagade mandelugnspannkaka och sallad. Vi satt i hennes soffa hela kvällen och skrattade så vi kiknade och pratade så vi blev helt trötta både i käkar och öron, och helt glada.

Så skönt att bryta vardagen, mitt i vardagen. Att byta ut en stressig, tråkig surkväll mot en trevlig umgängeskväll! Så när min man M påminde mig om att han skulle börja måla igen, vissa kvällar i veckan, bestämde jag mig för att bjuda hem samma gäng, till oss. Lillpojken var med förstås. M gick iväg på sin kurs efter en stund och jag förberedde tacos.

"Det luktar som tjejkväll i femman" sa jag, när jag hällde i tacokryddan i färsen. Största ingrediensen var dextros. Det är väl något slags socker? 

Vi åt, vi pratade. G pratade och sög på mat som han snabbt förpassade till golvet. Vi skojade och berörde ämnen som flerspråkighet, stress, arbetsglädje, historier om diverse farbröder och även lite jobbsnack. Så himla trevligt. Så skönt att bara göra något annat, upplyftande. Varje vardag orkar man såklart inte styra upp något sådant här, men någon gång ibland. Fint!

"Vad lekte barnen på forntiden?" undrade den mest historieintresserade av oss. "Lekte de tittut?" Jo, det tror jag. G lärde sig Titt ut! helt själv genom att gömma sig bakom en fåtölj. Och det är nästan alltid han som initierar den leken genom att gömma sig bakom snutten, eller något annat. Jag funderade mer på det nu när jag nattade pyret. Antagligen lekte de med stenar, pinnar och annat de hittade. Antagligen lekte barnen att de gjorde vuxensaker (lagade mat? jagade?). Antagligen gjorde de verkligen sådant som vi nu kallar vuxensaker. Det var ju ändå ganska nyss som barn började ses som barn och inte små vuxna. Även om de kanske också var ute på någon äng och samlade örter, eller gick i skogen och plockade lingon, gillrade fällor för olika djur, så tror jag absolut att de lekte! Jag tror att det är något djupt i oss djur. Djurungar leker ju, människobarn leker. Jag antar att de tävlade om vem som hittade flest hallon, eller bara lekte att de var någonting annat, att de var något djur eller någon annan typ av person? Jag tror att de lekte ungefär som barn leker idag, fast utan skärmar och diverse "nymodigheter" (allt som kommit efter forntiden). De kanske tävlade om vem som kunde kasta en sten längst, eller vem som kunde springa fortast. De kanske lekte att de lagade mat, eller så lagade de mat. Kanske går det aldrig att få svar på vad de lekte för superlänge sedan, men antagligen kan man bara gå till sig själv. Vad lekte vi? Och så vidare...

Nu ska jag varva ner lite med min bok "Vitt hav" av Roy Jacobsen. Himla bra! Jag gillar böcker som handlar om "förr i tiden" och som är lite mysiga på något sätt. Gärna någon kvinna som bor i en stuga. Det är en av mina favoritfantasier. Därför passar nog den här boken mig så bra, den och föregångaren "De osynliga". De handlar om Ingrid som växer upp på en ö i Norge och hur hon tar sig an vardagen och det som händer. Den följer inte riktigt den dramaturgiska kurvan tycker jag, men den är ändå intressant och spännande på sitt sätt! Dessa två böcker är lite liknande böckerna om Nancy av Elsie Johansson, varav jag bara läst två. Och nu kom jag också att tänka på Moa Martinssons "Mor gifter sig". Stuga. Kvinnor. Fint! 

På hösten ska man tända ljus, dricka te, krypa ner i soffan, läsa bok. Och bjuda hem vänner på middag. Mitt på en tisdag. Hej hösten! Kom du bara!

tisdag 12 september 2017

Ekonomin är förstås inte allt


Ens lön och hur mycket den höjs i den årliga revisionen är förstås inte allt, men ändå blev jag besviken och ledsen när jag insåg att jag antagligen ligger bland de som fått minst lönehöjning i år. Jag vet inte varför och gick direkt, efter en ynka sekund, till fackets lokala representant och bad henne förhandla åt mig. Nu under kvällen har jag tänkt och funderat, samtidigt som jag har försökt vara närvarande med mitt älskade barn. Kan det vara för att jag varit föräldraledig? Kan det vara för att samtalet när man skulle prata om vad man presterat under året inte "gick så bra" på grund av att jag och han jag pratade med inte kände varandra nästan alls? Kan det vara för att jag redan har en hög lön jämfört med andra på jobbet? Kan det vara för att jag är ung? För att jag är tjej? För att jag inte jobbat mer än en månad efter det att jag fick min tillsvidaretjänst, trots att det gått ett år och elva dagar? Jag har ingen aning. Kanske får jag klarhet, kanske inte. Frustrerande, nedslående och energikrävande är det i alla fall att få svart på vitt i en siffra att mer än så här vill vi inte ge dig i löneökning. Mer än så här är det inte värt. Jag funderar på att skriva någonting till någon imorgon. Det kan nog bli bra. Nu släpper jag det.

Hem gick jag, från bussen. Jag försökte förbereda mig mentalt inför kvällen. Jag skulle vara ensam med G eftersom M skulle på sin målarkurs. Första gången för terminen och han har verkligen räknat ned! Självklart vill jag ju unna honom denna tid för sig själv och sitt skapande, särskilt nu när han är hemma hela dagarna med vår son. Jag vet ju hur det är. Jag minns. Samtidigt undrade jag hur jag skulle orka, efter alla känslostormar idag på jobbet kring lönen (som jag ju skulle släppa) och annat som kom upp. Hur skulle jag orka? Jag packade ner G i vagnen och begav mig ut. Gick i skogen på min vanliga väg, till mitt vanliga mål. Tittade mig omkring och gick hem. G nöjd i vagnen. Han klappade i händerna och tittade runt, pratade en del på sitt eget hemliga språk. 

Jag tycker att det är jobbigt att bli bedömd, men av mitt barn blir jag inte det. Han ser mig bara för den mamma jag är och han litar på mig. Han kommer till mig, han sträcker sig efter mig. Han vill mig väl och han vet att jag vill honom väl, välast av alla. Han är genuint glad och genuint ledsen. Han spelar inga spel och han kan ännu inte ljuga. Han försöker inte få oss till något annat än att ta upp honom och ge honom kärlek, närhet, mat, lugn, bus, lek, ny blöja, rutiner och litteratur. Han accepterar och älskar oss precis som vi är, som ingen annan gör! Och därför är det omöjligt att inte ge exakt den kärleken, om inte mer, tillbaka. Jag tror att det är grunden, det viktigaste. Hur stressad, irriterad och till och med arg man än kan bli ibland, så tror jag att det allra, allra viktigaste är att ofta, aldrig tillräckligt ofta, visa barnen hur mycket man älskar dem. Att berätta för dem att jag kommer och hämtar dig när du behöver det, jag finns här, jag kommer att älska dig vad du än gör. Men ta hand om dig, lille pys! Hitta inte på allt för allvarliga hyss, är du snäll! Men ändå: jag kommer alltid att älska dig. 

Så vad är viktigt i livet? Det är där tankarna landar där ute i skogen och här hemma i soffan medan vi läser Max lampa. Vad är viktigt på riktigt? Lönen? Lönerevisionen? Hälsan? Välmåendet? Familjen? Vännerna? Boendet? Ja, allt det där är såklart viktigt. Med högre lön kan man skaffa sig ett bättre boende och man har också tillgång till bättre hälsa, även om många hälsofrämjande aktiviteter är gratis eller lika billiga som att välja något sämre (nu tänker jag på mat och motion). Med pengar får man mer möjligheter i samhället som det ser ut idag, men det är klart: inte kommer jag att kunna spara till något gôrhäftigt boende bara för att jag får några hundra mer i löneökning än vad de meddelat nu! Inte kommer min hälsa att förbättras väsentligt! Kanske mitt självförtroende och arbetsglädje på jobbet, motivationen, men inte hela mitt liv. Mina lärarkollegor i Spanien tjänar ungefär 1700 euro i månaden. Jag fick uppgiften idag och jag hoppas det är efter skatt. Jag tjänar mer än så. Jag har en bättre situation på många sätt vad gäller mitt arbete, än vad de har. Men ändå. Lönen är viktig, men det viktigaste av allt är kärleken och att jag får ha min familj hos mig, att vi är tillräckligt friska, att vi har det bra. Det är det viktigaste. Punkt.

torsdag 31 augusti 2017

Ett år!


Vad snabbt ett år  går! Och vad långsamt! Du skulle bara veta! Så liten du var när du föddes. Lite större än dockan som låg i det stora paketet som du ser på bilden. Pappa hjälpte dig att öppna det. Jag undrar vad dockan kommer att få heta. Det får du bestämma. Du blev nyfiken på den direkt och stoppade dess hand i munnen. Jag tror att du ser att den föreställer en bebis, även om den inte är helt verklighetstrogen. Jag hoppas att du kommer att leka med den framöver, och ta hand om den väl!

I morse vaknade inte du av vår skönsång direkt, utan det var vi som vaknade av din. Du kanske inte sjöng i dess rätta bemärkelse, men du stod allt upp i spjälsängen och deklarerade tydligt att nu var du vaken, nu var det morgon. Klockan var sex och trettio. Då hade du redan varit vaken två gånger under natten. Jag undrar om du på något sätt fått lite för lite mat igår, eller om det var för att du inte hade pjamas, som du alltid har annars, men jag hoppas att du sover bättre inatt.

Våra läggningsrutiner, nu för tiden, är att din pappa lägger dig. Jag badar dig innan, fast inte varje dag som förut, och tar på dig pjamas, fixar välling. Pappa lägger dig. Ibland vill han att jag ska lägga dig men jag har inget tålamod när jag är så trött. Och du korvar dig en del. Men så är det. Det kommer säkert också att ändras.

Nu har du och pappa varit hemma tillsammans i tre veckor. Jag är imponerad av hur bra det verkar gå! Ni hittar väl era rutiner. Du leker och han passar dig. Ni går ut ibland. Och när jag kommit hem så äter vi middag tillsammans och sedan tar vi en promenad. Idag när vi gick ut klockan åtta efter att ha pratat med din moster i ett videosamtal, var det redan nästan mörkt.  Vi gick en sväng längs bussgatan och iväg runt en fotbollsplan och lite annat. När vi kom hem, 35 minuter senare, var det mörkt på riktigt. Vi bytte blöja, tog på pjamas och jag gav dig välling i sovrummet, i ett försök att natta dig. Jag berättade för dig om när du kom till oss. Antagligen har jag ett behov av att upprepa detta för mig själv. De skälvande dygnen av dimma och dåligt mående. När du först var inne och sedan kom ut och fördes iväg. För dig berättade jag historien på ett fint sätt. För den är ju fin, egentligen! Att de tog ut dig och att du kom till pappa först. Och att en hel dag och en hel natt var du med din pappa. Och att du sedan kom till mig. Och då höll jag i dig och pussade dig och pratade med dig och gömde dig lite under täcket så att läkarna inte skulle se dig lika bra som jag, och så att du inte skulle höra all tontería de sa. Och sedan berättade jag för dig att jag varit sjuk och så otroligt trött att jag inte orkade vara med dig i början, men att jag sedan börjat må bättre och bättre och orkade vara med dig mer. Den här historien kommer du nog att få höra många gånger, för det är din historia, din födelsehistoria. Och får du inte höra den tillräckligt så har jag ju skrivit ner den!

Det här första året med dig, Gurkan, det har varit otroligt. Det har varit jobbigt och det har varit det vackraste som hänt. En omställning, minst sagt. Men det känns som om  vi har landat nu. Som om vi båda är lika mycket föräldrar, igen. Det är lätt som mamma att ta över och veta bäst, men jag vet ju att din pappa också vet bäst, på sitt sätt. Därför känner jag mig helt trygg på jobbet. Jag vet ju att han ringer om det skulle vara något, men det händer sällan. Istället skickar han konstnärliga videos på när du äter och vackra foton på när du leker. Han ritar av dig och han tar hand om dig. Det vet jag!

Den här månaden, mellan elva och tolv månader, har du fortsatt med att resa dig och stå mot möbler, gå när man håller dig i händerna och krypa i en rasande fart. Du leker tittut och du klättrar på låga saker. Du håller koll på oss och förstår vad nej och stopp betyder och tycker att det är lite spännande. Du har fortsatt säga mamamamama och papapapapa, och lite annat varierat, flerstavigt joller. Du har lärt dig vad lampa är för något och tittar på den när jag frågar dig var den är. Du försöker också, i vissa stunder av totalt fokus, härma ordet lampa. Det låter nästan som om du säger mpa, eller åtminstone pa.

Det är underbart att se dig växa och utvecklas! Det är skönt att du blir större och större, för du blir roligare och roligare och din personlighet syns mer och mer. Fortsätt med det min vän, min bästa vän, min finaste älskling i världen!

fredag 25 augusti 2017

Ingenting visste vi

En av de sista bilderna M tog innan allt handlade om sjukhus och bebisen
Den tjugotredje augusti nittonhundratjugotre föddes min farmor. Nittiotre år senare hade vi ingen aning om vad som komma skulle. Jag satt och arbetade hemma i godan ro. Det sista jag gjorde var att prata med en elev som bodde i Vallda och sedan var det dags att åka in till Specialistmödravården för ultraljudsundersökning. Jag minns inte riktigt vad de skulle kolla, men väl där såg de att livmoderhalsen var alldeles för kort och för mjuk. Jag fick sitta i ett rum och den italienska läkaren sa att nu blir du inlagd. Ordet "nu" hade inte varit svårare att förstå någon gång tidigare i livet. Vad menade hon med "nu"? Jag skulle väl hem och fortsätta arbeta? Varför skulle jag bli inlagd nu? Idag? Nu med en gång? Går det till så?

Jepp! Så går det till. Så det var bara för mig att sitta kvar i fåtöljen och försöka kontakta min chef. Han svarade inte i telefon men smset gick fram. Sjukskriven och inlagd på sjukhus. Det var så märkligt. Jag mådde ju bra. Barnet skulle ju inte födas förrän om en hel massa veckor. Märkligt. Totalt overkligt.

Den colombiansksvenska barnmorskan, som var dotter till min gamle lärare, körde upp mig på BB antenatal, en avdelning jag inte hade den blekaste om att den ens existerade! Rum Ö. Och där fick jag ligga. Dropp kopplades på och jag fick en spruta med kortison för barnets lungtillväxt. De var alltså rädda för att om jag inte tog det sjukt passivt, så skulle barnet kunna födas snart, trilla ut ur hålet ungefär. För först blir cervix kort och mjuk och sedan börjar det öppna sig. Och sedan är det bara att tränga sig ut, helt enkelt. Om det är just helt enkelt, det vet jag ju inte egentligen. Han föddes till slut med snitt. Men det var en hel vecka kvar. En hel? Vecka? Det visste inte vi. Detta går väl över. Jag får vila och sedan vänta till trettonde oktober, eller tolfte kanske. Sedan kommer barnet. Inte nu. Inte en chans!

Jag var i vecka 32. Barnet sparkade så mycket att en av barnmorskorna inte kunde få in honom på CTGn. Han sparkade iväg sig. Han brås nog på pappan, sa den italienska läkaren, med all den energin. Pappan, som gjorde bedömningen att jag egentligen mådde bra, fortsatte att arbeta och sova hemma de dygnen jag var inlagd. Hans familj tyckte att det var skandal, men för mig var det helt okej. Det är ju tråkigt på sjukhus, och sjukhus skulle vi få nog av i ett senare skede skulle det visa sig!

Så där låg jag och hade tråkigt. "Ta hit min stickning" bad jag, vis av att min väninna hade stickat en hel filt på sjukhuset när hon väntade på sin bebis (som också föddes för tidigt), medan vattnet sipprade. Om hon hinner sticka en filt så hinner väl jag sticka en kofta? Och visst stickade jag några varv, men koftan ligger fortfarande ofärdig i en tygpåse. "Ta hit min dator" bad jag. Men inte orkade jag vara så mycket inne på den. Jag kontaktade visserligen en kollega och bad honom avboka mina inbokade samtal, och jag fick iväg några mail till några vänner, men inte mycket mer. Istället smsade jag flitigt med kreti och pleti, på min gamla telefon, den jag hade då. Den blev full. Det var galet. Jag läste lite i Brott och straff och försökte ta det lugnt.

Det enda jag ville var att komma ut! Om så för en liten stund! Det var en så varm sensommar, inte som den här kyliga. Det var så mycket vi missade där ute, kändes det som. Livet. Vinden i håret. Solen! Varför ska jag ligga på BB? Mitt barn är ju inte ens fött!

En dag tog M ut mig. Han körde rally med rullstolen och jag höll i droppställningen. Vi satte oss på en bänk. Ett par med en nyföding gick förbi, iväg från sjukhuset. Jag frågade om de skulle hem. Ja, efter en vecka, sa de. Vad länge det lät! Vad skönt för dem. Barnet var fött och allt var klart. (Några månader senare började jag tänka när jag såg gravida, och jag tänker det än: Du har allt framför dig. Och jag tänker det med ett hopp, ett hopp om att de ska gå lättare för dem än för mig.)

Tre dagar senare, eller om det var fyra, fick jag åka hem. Slut på energi och helt uppsvullen förstod ingen att det var något fel. Ingen förstod att jag egentligen borde stanna. Inte heller jag, även om orkeslösheten aldrig varit mer påtaglig. Jag ville bara hem och vila mig. Hem och vara i mitt hem. Hem och promenera lite i skogen. Och hem åkte vi. I solen. Ingenting visste vi om att vi mindre än en vecka senare skulle bli föräldrar.


----

Förlossningsberättelse: del 1, del 2, del 3.

söndag 20 augusti 2017

En vecka in

Vägen framåt.
Så har det helt plötsligt gått en vecka i detta nya. I den nya ordningen: mamma är på jobbet, pappa är hemma. De åkte till biblioteket första dagen, som planerat. Jag grät några skvättar på väg till och på jobbet. "Hur känns det?" Det räckte för mig att tänka den frågan, när jag cyklade genom ett morgonkallt Umeå, för att jag skulle börja gråta. Väl framme ordnade jag med mitt skrivbord och installerade mig rent allmänt i kontorsmiljön. Jag hade fått 87 mail. Jag började klicka mig igenom dessa och svara på de aktuella, de från augusti i år. 

Klockan ett ringde M. Helt hysterisk. Katastrof. Då trodde jag att G höll på att kvävas och när M i nästa andetag sa att de behövde en taxi, trodde jag att de skulle till sjukhuset. Men nej. Varken G eller M mådde fysiskt dåligt. Det var bilen. Bilen startade inte. Så där stod de, på en obemannad bensinmack med vår lilla bil som bara stenvägrade att reagera, att leva. Den ville inte mer! M ringde bärgaren, jag ringde taxi. M lämnade nyckeln på macken mittemot. Taxin åkte förbi (utan att se dem). M smsade mig efter någon halvtimme och undrade var taxin var. Jag ringde honom och försäkrade att den kommer snart. Det gjorde den inte. M fick ringa taxi själv. Till slut kom den. Och de kom hem. Faran över. Först klockan nio på kvällen hämtade bärgaren bilen. Segt!

Natten till tisdagen blev G förkyld. Han vaknade flera gånger under natten och bara skrek rakt ut. Han kunde väl inte andas ordentligt? På tisdagmorgon bara grät han. Ville ingenting. Allt var fel, fel, fel! Då tog vi till det så kallade Tunga artilleriet: Babblarna. Då blev han nöjd. Det här barnet har nästan inte sett någon TV alls. Han fastnade direkt. Och det känns ändå okej. Är man sjuk får man kolla på TV. Funkar inget annat så får vi väl ta till det ibland. Tisdagmorgon var en sådan morgon, när Babblarna fick rädda upp, medan mamman gjorde sig i ordning och åkte iväg till jobbet. Buss. Jag pallade bara inte att cykla efter den natten. På kvällen började även min hals att klia. Och M kände sig också krasslig.

Veckan, och pappaledigheten, hade ju kunnat börja bättre. Mycket bättre. Ändå känns det som om vi har kommit in i det ganska bra. Jag är mycket mindre med G nu än innan, även om jag räknar tiden när jag är ledig. M är med honom mer, helt enkelt. De går ut på äventyr, de läser bok. Jag är trött när jag kommer från jobbet men det känns alltid fint att få komma hem till min familj efter en hel dag framför datorn. Då är det lite bebisgos man behöver! Tack G för att du kom till oss! Tack för att du lär oss en hel massa saker! Tack M för att du är världens bästa pappa! Tack till mig själv för att jag har börjat jobba igen, för att jag vågade!

söndag 13 augusti 2017

Jobba imorgon


Imorgon lämnar jag över föräldraledighetsstaffettpinnen till M. Och som ni ser på bilden hade G och hans far världens kontakt redan från början. Klarade han av att ta hand om honom som helt ensam förälder i en vecka på Barn 4 så klarar han ju av att ta hand om en snart ettårig buspojke nu. Dessutom är han inte ens en särskilt busig pojke. Han är ett litet barn som vill upptäcka allt, men håller man bara koll så hänger man med i svängarna - än så länge.

De har redan planer för imorgon. De ska åka och lämna tillbaka babyskyddet som vi hyrt av NTF och de ska en sväng till något stort möbelvaruhus också, tror jag. Biblioteket pratade de också om. Det blir skoj! G älskar ju böcker. Ska bli spännande att höra hur länge M fick läsa sina intressanta revistas i fred bara.

Jag vet inte om jag har gjort "rätt" men det känns bra ändå att jag har skrivit ett litet ungefärligt körschema över mat och vilotider. Jag har även skrivit en skötväskepacklista. Skötväskan är packad ganska bra, men jag vägrade att kolla igenom den när M bad mig nu ikväll. "Nej, det får du göra, nu är det ditt ansvar" sa jag. Själv har jag ju fått prova mig fram. Visserligen fick vi dagsschema att hålla oss till på Barn 4, men det släppte vi ju på ganska omgående när vi kom hem. Vi följde i och för sig mattiderna ganska slaviskt i början men vi lät honom också börja säga till när han ville äta. När G var prematur var han tvungen att matas var tredje timme, oavsett om han sov eller ej. När vi kom hem fick han sova tills han vaknade och sedan fick han mat. Journal slutade jag också föra i exakt samma ögonblick som han blev utskriven. Vi var så invanda att skriva in allt som hände (stor kräkning, liten kräkning, avföring, antal ml han åt, kroppstemperatur osv.) i journalen att jag trodde att vi skulle fortsätta med det i månader framöver, även efter utskrivningen. Men så blev det inte. Allt förändras. Och det förändras snabbt med små barn!

Tur är väl det. Och tur är väl det att M har känt G i hela hans liv. Tur att de har träffats varje dag och att M inte är någon främling som lär känna G idag och som ska ta fullt ansvar för honom imorgon. Tur att jag har låtit M ta G ganska mycket när M varit ledig. Jag har försökt mitt bästa att släppa in pappan, men sedan har det inte alltid varit lätt. Helst ska det göras på mitt sätt och det ska göras nu! Han skriker ju! Så har jag tyckt flera gånger, och blivit lätt hysterisk. Nu ska M hitta sitt sätt. Han har redan sitt sätt, men jag tror han kommer hitta det ännu mer nu, på något vis.

Jobba imorgon alltså. Jag har en plan: cykla till jobbet, fixa i ordning min arbetsplats (skrivbord, dator, stol), be att de aktiverar inloggningen till datorn, gå igenom överlämningar... Och: börja jobba! Det ska bli kul! Det kommer säkert kännas ovant! Jag hoppas att M och G får en fin första dag så att M känner sig peppad inför resten av föräldraledigheten. Och jag hoppas att G är lugn och glad när jag kommer hem. Men vad vet man. Är han inte glad just då så får väl jag trösta honom!

onsdag 9 augusti 2017

Ensam hemma


Så, efter två och en halv vecka av intensivt familjehäng, är jag plötsligt ensam hemma. Mannen har bestämt sig för att ta med sig sonen på Stora Nolia. Massor av folk och hundra kronor i inträde avskräcker mig. Jag är inte mycket för att gå på marknader och mässor.

Vad ska jag göra av all tid? Helst ville jag bara sitta och titta på mina tagetes. Inte göra någonting. Möjligtvis börja virka på något. Jag som inte virkat på ett helt år! Men den praktiska och duktiga sidan av mig tar givetvis över. Jag packar upp resväskan, dammar av fönsterbrädorna och soffbordet. Sedan sätter jag mig i solen på balkongen och läser om Mindset innan jag tar paus och tömmer diskmaskinen. Solen skiner på mig. Det är skönt. Det är tyst. Det är ensamt på ett trevligt sätt. En fjäril landar och suger nektar ur en tagetes.

Jag äter lunch. Jag plockar blåbär. De är fortfarande inte hemma. Jag går en promenad. Lyssnar på en P1 Dokumentär. Kommer hem. Ingen hemma. Skriver detta. Nu kommer de nog snart!

måndag 7 augusti 2017

Den här gången


Detta är tredje gången G är med mig på besök i Göteborg. Första gången var även M med, men dessa två gånger har vi åkt själva. Den här gången har vi stannat i två och en halv vecka. G har verkligen fått umgås med mormor, morfar och moster och de har hjälpt mig mycket med honom. För det mesta har allt flutit på ganska smidigt. Men det är klart att det finns utmaningar i att umgås "hela familjen" under flera dagar.

Detta vill jag minnas från den här semestern: När jag badade tillsammans med min syster och hennes man vid bryggan i hamnen. När jag badade tillsammans med syrran och G (fast han badade inte) vid stranden. Kräftorna vi åt. Hur mysigt vi hade det när vi var ensamma i sommarhuset, min syrra, G och jag. Att en skata hoppade in i vardagsrummet och att syrran räddade situationen genom att fösa ut den. Jag vill minnas promenaderna runt i byn. Känslan av att hälsa på alla vi mötte, att det känns så hemtrevligt och vänligt på något vis. Vi hade elvamånaderskalas med tårta, tillsammans min morbror och delar av hans familj. Jag vill minnas min och Gs och min pappas promenad till mitt nav i världen - ett röse uppe på ett berg med utsikt över havet och skärgården. Min och syrrans promenad med G på ryggen runt Tippen en solig kväll, vill jag också minnas. Vattenmelon. Master of none.

Jag vill minnas solens värme på trappen. En blåsig promenad i Skärhamn. Biblioteksbesöket vi gjorde och böckerna vi läste. Jag vill minnas att G lärde sig att krypa "ordentligt" och att han övade sig på att gå en hel del. Jag vill minnas när han försökte lura mig genom att krypa i en stor lov runt mig för att kunna komma fram till trappan ner från övervåningen (ingen grind). Jag fångade honom i sista stund! Jag vill minnas mina föräldrars tacksamhet för att de fått vara så mycket med honom. Att min mamma nästan alltid matade honom och att min syrra badade honom på altanen. Det var här vi kom på att vi kunde bära honom på ryggen i bärselen, och hur mycket lättare det är. Det var här G började säga mamamama. Och längta efter mig, leta efter mig.

Jag vet inte när vi kommer hit igen. Jag vet inte om det blir innan vi eventuellt flyttar hit eller ej. Vi får se. Det har varit en fin semester!

onsdag 2 augusti 2017

Guldet elva månader


Du, Guldet i mitt liv, har nu helt plötsligt hunnit bli elva månader. Just nu är vi hos din mormor och morfar och du lär dig en hel massa saker. Förutom att du umgås med mormor, morfar och din kära moster, undersöker du hemmet på olika sätt. Du skramlar med ett ugnsgaller som morfar hängt upp. Du reser dig mot möbler och tittar efter vad som finns på soffborden. Du river i en gammal Biltemakatalog och du undersöker allting som morfar har i sin tändabrasakorg, vilket är papper av olika slag. Din morfar och moster har även tränat dig i att krypa uppför trappor. I sommarhuset finns det två trappor som du har klättrat i. Hemma har vi ingen som är lämplig.

Du tycker även om att öva dig på att gå och hålla en vuxen i händerna. Detta har din moster engagerat sig lite extra i. Själv är jag fortfarande ganska inriktad på att läsa för dig, för du älskar fortfarande böcker! Jag hoppas att detta är en kärlek som ska räcka livet ut. Att läsa berikar livet. Man lär sig olika perspektiv och man lär sig språk. Att kunna läsa och framförallt förstå det man läser öppnar dörrar till att lära sig om allt annat, eftersom mycket av vår kunskap (särskilt i skolan) inhämtas genom just läsning.

Du har också lärt dig att leka titt-ut. Du har till och med själv börjat ta initiativ till denna lek  genom att hålla snutten över ansiktet och sedan dra bort den. Det är roligt att leka med dig! Du blir så glad när jag tittar fram. Att leka tittut i en spegel är också kul, tycker vi.

Att krypa på knäna är något som du också har lärt dig under de senaste dagarna. Du ål-kryper fortfarande mest på ditt eget sätt men ibland när du känner för det kryper du "ordentligt". Det är roligt att se att du hittat även denna, klassiska, form att ta sig fram.

Språkligt är du också på gång, skulle jag vilja säga. Du jollrar varierat och har olika röstlägen för olika situationer. Du låter riktigt arg på rösten ibland, utan att skrika, och du har en speciell, mjuk, röst när du leker. Du skriker också ibland och visar vad du vill på olika sätt. Du har börjat säga "mamamama" och jag tolkar det som att du frågar efter mig. Du har överhuvudtaget börjat fråga mer efter mig, och titta efter mig, och undra vart jag går och om jag ska lämna dig för evigt. Jag tror detta beror på att vi den senaste veckan har varit här hos mormor och morfar och att det varit mer folk omkring dig. Din pappa är i Umeå och du har liksom bara mig, som riktigt tajt anknytningsperson, att förlita dig på. Du blir därför lite orolig när jag går iväg, för att hämta något. Det gäller att smyga så du inte märker. Då blir du inte lika orolig. Jag undrar om denna mammighet kommer att bytas ut till pappighet nu när din pappa tar över föräldraledigheten i mitten av augusti. Jag har hört att många barn blir mer pappiga när pappan är hemma. Det ska bli intressant att se.

Det roligaste du lärt dig den senaste månaden, enligt mig, är att leka indian. Jag, eller din moster, tar en hand och för närmre och längre ifrån din mun medan du säger: aaaaaaah. Då blir det ett klassiskt "indianljud". Oaoaoaoaoah. Det är skoj!

Det ska bli roligt att se hur du utvecklas den sista av dina månader som nollåring. Om en månad fyller du ett år. Det är otroligt. Det är galet att du är samma pojke som du var när du föddes, fast en större version. Hittills har du vuxit 6,7 kg och 30 cm, sedan du föddes. Du är en stor pojke nu, nyklippt och allt, fast fortfarande ganska liten. Te quiero. Punto.

lördag 29 juli 2017

Böcker vi läser just nu

G väljer Fia Eliassons "Vem äter...?"

G älskar att läsa böcker! Han blir alltid glad när han fattar att det är läsning på gång och han ger ifrån sig ett litet irriterat ljud när boken är slut. Jag tog med mig fyra av hans favoritböcker nu på vår semester men kände efter några dagar ett starkt behov av att skaffa fler.

Skärhamns bibliotek levererade. De har en hörna för småbarn med pekböcker och puffar på golvet. Där satt vi och läste en stund tills morfar tröttnade. Då valde jag några böcker och så åkte vi hem.

Särskilt fina är Fia Eliassons bok "Vem äter...?" och Lena Sjöbergs illustrationer i boken "Ticke tack" med text av Lennart Hellsing.

Vilka böcker älskar ni och era barn? Tipsa mig!

torsdag 27 juli 2017

Nattåg ensam med bebisen

Tågresan gick bra, över förväntan faktiskt. Det jag var mest nervös över innan var hur G skulle sova på ett säkert sätt. Det blev så att han fick ligga innanför mig på en av våra sängar. Jag hade köpt en biljett till honom och en till mig och valt nederslafen för båda. På så vis hade vi mer plats att förvara vår packning. Dessutom var det ju bara max fyra andra vi skulle behöva dela kupé med.

Det visade sig snabbt att barnvagnen absolut inte gick in i kupén. Tågvagnen var helt enkelt för snävt konstruerad för att kunna svänga in vagnen från gången till kupén. Den fick därför stå vid bagageutrymmet i vagnsänden, vilket fungerade fint.

Som tur var hade jag bärselen med mig.
Den använde jag för att kunna ta med G när jag skulle borsta tänderna och gå på toa när han fortfarande var vaken. Tåget rullade så fort att jag först tänkte att det skulle vara omöjligt att lämna honom i kupén under mina nattliga toabesök, men det visade sig inte vara några problem. Dels somnade G som en stock kl 23.30 och låg helt still och dels stannade tåget vid olika stationer ungefär varje timma. Jag passade på då och la ryggsäcken utanför G så att den skulle hindra honom lite från att ramla ner på golvet ifall han skulle vakna eller röra på sig i sömnen.

Han vaknade vid 6.45 och var hungrig. Efter att han ätit sin bibi gick vi in i en kupé bredvid som blivit ledig och hängde lite där. Jag åt frukost, la ut en filt på golvet och G stod upp och höll sig i sängen som nu blivit soffa. Vi bytte blöja på golvet, eftersom det inte verkade finnas något skötbord i liggvagnen. Det gick fint.

Sedan blev vi trötta och sov i någon timme till. Efter detta bäddade vi upp kupén och satt och pratade med två av våra medresenärer. Det är alltid intressant att träffa folk på tåg tycker jag!

Väl framme i Göteborg mötte min pappa och syster oss precis utanför vagnsdörren och jag fick hjälp av med alla saker. Jag hade bara tre kollin: en resväska, en ryggsäck och vagnen. G fick ligga i vagnen vid på- och avstigning. Det var smidigt men kommer inte funka på hemvägen då även en bilbarnstol ska med och då ska den få åka i vagnen.

Den totala upplevelsen av att åka nattåg ensam med min tio månader gamla son var att det var väldigt smidigt och fungerade bra. Som tur var drabbades vi varken av förseningar eller av ersättningsbusskaos. Nu hoppas vi bara att hemresan går lika smärtfritt!

söndag 16 juli 2017

Knappt en månad kvar


Föräldraledig. Vilket ord! Alla som varit föräldralediga vet att det inte har så mycket med ledighet att göra. Visst är man ledig från sitt jobb, det är sant, även om man får gå dit och hälsa på, såklart. Men helt ledig i den riktiga lediga ledighetsbemärkelsen är man förstås inte. Man är ju förälder. Man har ett hushåll, och framförallt ett barn att sköta, eller fler. Jag har ett. Du ser honom på bilden ovan. Världens bästa som har hängt med mig på långa grusvägspromenader i skogen, som har följt med på några olika bebissammankomster, som har gosat med mig framför diverse TV-program. Det är konstigt men sant: jag kommer fortfarande att ha honom även när jag börjar jobba. Han kommer fortfarande och alltid att vara min son och jag kommer i evigheten att vara hans mamma. Jag behöver inte säga upp mig och axla hemmafrurollen för all framtid för att vara hans mor. Jag kan arbeta utanför hemmet. Jag är modern.

Vi funderar ju, som sagt, på att flytta till Göteborg. I och med det har vi inte ställt honom i någon förskolekö här i Umeå. Dessutom sägs det vara omöjligt att få plats i närheten av där vi bor nu. I Göteborg får man ställa i kö max sex månader innan man vill ha platsen. Det är mycket större chans att få en plats på den förskola man önskar från och med augusti än från och med mars. Jag tänkte först att han skulle börja i mars. Jag vet inte varför just mars, men det kändes bra med åldern (ett och ett halvt år) och med årstiden (ganska snart sommarlov). Men eftersom den förskoleadministratör i Göteborg som jag till slut lyckades få tag i sa att om han ska börja i mars så är det stor risk att ni inte får plats där ni vill, så känns det ändå bättre med att vänta med förskolestart tills i augusti nästa år. Då är han nästan två år. Om det blir lagom att börja förskolan vid två års ålder, får vi se, men vid det laget kommer nästan alla våra föräldradagar vara slut, åtminstone mina. För, igår när vi var ute i den vackra kvällen och promenerade, frågade jag M om han tycker det är okej att jag är föräldraledig igen efter honom. Att jag tar april till augusti nästa år. Det tyckte han var självklart. Fast han sa också något om att han kanske också vill vara ledig då. Och i rättvisans namn har ju han mer rätt till dem. I så fall får vi båda vara lediga i ett år var. Vi får se hur vi gör. Just nu känns det bra att veta att det finns en möjlighet för mig att ta dessa månader nästa år. Jag skulle kunna få en period till hemma på heltid med mitt älskade barn. Vi får se hur vi gör. Kanske delar vi upp denna tid så att vi arbetar ca 50% var och är lediga två eller tre dagar i veckan var. Vi får se hur det faller sig.

Det är sådana här tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Hur vi ska få ihop det i framtiden. (Framtiden, vilket stort ord. Evigheten från nu.) I den närmaste framtiden, menar jag. Det närmaste året. Det är mycket som kommer att förändras om vi byter stad och landsände. Om vi byter Norra Norrland mot Västra Götaland. Umeå mot Göteborg. Den största anledningen till flytt är familjen. Att komma närmre familjen, att de ska få vara delaktiga när G växer upp, att han ska lära känna min syster samt "den äldre generationen". Det är nog vanligt att söka sig till rötterna när man får barn. Jag har hört om flera som flyttar hem igen. Till födelseorten. I vårt fall kan vi ju bara flytta till den enas födelseort, och då faller sig Göteborg mer naturligt än byn i Spanien. Ja, det här har jag ju skrivit om förut. Om några dagar ska G och jag åtminstone åka till Göteborg i drygt två veckor. Vi ska ta nattåget. Jag undrar hur det ska gå. Bra, hoppas jag. Bara han inte ramlar ner från britsen i något obevakat ögonblick. Hur gör jag om jag måste gå på toa mitt i natten när han sover? Snälla, om någon har någon bra idé: svara! Det blir min sista tid som föräldraledig, för den här gången. Sedan är det bara sex ynka dagar kvar innan jag går tillbaka till mitt avlönade och pensionsgrundande arbete utanför hemmet. Det blir nog också roligt. På sitt sätt!

fredag 14 juli 2017

En inlandsresa

Tallsjön, kl 22.04.
Inlandet har inte direkt något gott rykte här vid Norra Norrlands kustland. Inlandet är avfolkat, dött och fullt av mygg. Det händer inget i inlandet, det finns inget att se. Ungefär den bilden har förmedlats till mig under mina tio år i denna landsände. Trots det har vi varit i inlandet två gånger, på semesterresa. Resor som i och för sig bara varat ett dygn var, men ändå. Den första gången var vi i Vilhelmina, Dorotea och Åsele och det var  vid påsk när alla andra var i fjällen. Den här gången bar det av till Tallsjö.

Tallsjö ligger centralt (i Västerbottens inland). Mitt i smeten. Myggsmeten. För att komma dit tar man väg 92 rakt in i landet. Det tar ca en och en halv timme att köra från Umeå. Man passerar skog, skog och mer skog. Något hygge, någon myr, någon älv och mer skog. Till slut kommer man fram till Fredrika. Där försökte vi handla lite mer barnmat, men utbudet var värre än skralt. Två sorters puréer hade de, från 1 år, så det fick vara. Tre paket blöjor såldes också, men det hade vi tillräckligt. Vidare bar det till Tallsjö, via ett vägbygge som fick han som körde att bli rejält nervös. Vi kommer säkert få punka, och vad gör vi då? Men nej, ingen punka.

Väl framme mötte oss en vägg av mygg och inne i stugan en vägg av P4 Västerbotten, samt vårt resesällskaps pappa. Vi gjorde i ordning middag och åt. Vi gick husesyn i den lilla stugan full av tygblommor. Och sedan regnade det. P4 Västerbotten gjorde anspråk på allt talutrymme i det lilla köket, men kunde ändå inte tysta oss pratkvarnar. Så när det väl slutat regna tog min skriande längtan att komma ut i friska luften och tystnaden över och vi gick, allihop, ut. Ner till sjön. Där var det, om möjligt, ännu fler mygg. De riktigt svärmade runt oss och jag blev stucken på handen när jag fotade och i hårbotten, överallt där de kom åt.


Senare på kvällen, när M lagt G i bäddsoffan från femtiotalet och när vi ätit lite efterrätt, gick jag och min vän ut en sväng. Vi gick till det riktiga Tallsjö och fotade sjön och fina hus. Det låg en överhuvudtaget genuin känsla över byn. Vackert och ensligt. Jag blir inte sugen på att bo där, trots att något liknande var min dröm när jag var liten.

Nästa dag begav vi oss till det andra av våra två mål på resan: Stockholmsgata. Det är, liksom Högbonden, ett bra ställe att åka till om man inte har barn som är benägna att springa iväg var som helst utan att se så långt framför sig. Det sitter nämligen en Varning för stup!-skylt precis när man kommer in i området, och det är en seriös varning för höga stup. Inte ett staket så långt ögat kan nå, men ändå fint iordninggjort med spänger och trappor där det är som svårast att gå. G satt i bärselen och M bar honom. Tur att jag har M, alltså. Han är bäst på att natta, busa och bära. Helt klart bäst.

Tjärn vid Stockholmsgata
Stockholmsgata är en kanjonformation som bildats under istiden. Det sägs att området kallas just så eftersom det liknar de smala gatorna med höga hus i Gamla Stan. Vi gick längs hela kanjonen, både ovanför och nere i djupet. När vi var på väg ner för en brant trappa såg vi en tjädertupp som sprang och sedan lyfte. Det lät tungt. Det var häftigt! Det var en riktig trollskog där nere i kanjondalen. John Bauer-motiv så att det bara sprutade om det. Ronja Rövardotterkänsla. Vi gick ända tills det att kanjonmiljön var slut, och sedan gick vi tillbaka igen. Visst är det märkligt att det alltid känns mycket kortare att gå tillbaka en sträcka än att gå den för första gången? Jag tycker ofta att det är så. Och det är ju skönt på många vis, särskilt som vi inte hade ätit lunch ännu.

Som tur var fanns det bord och bänkar, och även ett vindskydd, vid parkeringen. Där satt vi och åt vår medhavda lunch. G fick vattenmelon för tredje gången i sitt liv och han riktigt skrock-skrattade när han väl fick tag i en bit. Så himla gott! I bilen därifrån somnade han gott.

Väl i Åsele igen bestämde vi oss för att leta upp Antonios Bageri, från vilket vi ibland köper bröd här i Umeå. Bara det var en odyssé i tre delar genom Åseles industriområde. Till slut hittade vi i alla fall bageriet i en länga som även inhyste SFI. Antonio och hans fru var där och bakade. De är båda från Portugal och kom till Åsele på grund av den ekonomiska krisen. De blev så glada att vi hade letat upp dem att de bjöd oss på två limpor och lite kakor. Helt i enlighet med den sydeuropeiska, generösa, mentaliteten. Vi tackade så mycket och reste vidare. Mot Bjurholm.

Bjurholm. Kanske inte den mest upplyftande metropolen i världen. Men ändock ett ställe där det bor lite folk och där det finns två pizzerior. Vi valde en. Jag valde falafelrulle. Den visade sig bestå av en pizza som de rullat in falafel, sallad och framförallt dressing i. Det var bland det värsta jag ätit, så jag kunde för mitt liv inte förmå mig att äta upp den. Men lite mättare och lite gladare begav vi oss till kyrkogården. Där ligger nämligen en av mina döda vänner. Under ungefär en halvtimma letade vi överallt på kyrkogården efter hennes grav. Till slut hittade M den. Och just då kom solen fram. Den lyste upp de gyllene bokstäverna på den ljusgrå stenen. Född 1985 död 2017. Alldeles för ung, med alldeles för litet barn. Så sorgligt, så tungt. En ängel ingraverad. En vit ängel uppepå. Jag vet att du vilar där, under jorden. Hel. Jag tänker att du tittade fram med solen och vinkade. Uppskattade att jag kommit. Jag hoppas det.

Efter detta bar det iväg hemåt. Vi lämnade av vårt resesällskap och väl hemma fick G leka av sig lite med sina saker innan det var dags för sängen. Hela natten sov vi, och stora delar av dagen efter, kändes det som. Det är roligt att resa, men man blir också trött. Särskilt om man är liten.