tisdag 19 september 2017

Vardagsmiddag med vänner

Sommaräng i juli, men nu är hösten här.
För några veckor sedan sa min vän M att hon skulle bjuda mig och en annan tjej med kopplingar till jobbet på vardagsmiddag. Det var en helt vanlig dag, kanske en torsdag, och vi drog hem till henne och lagade mandelugnspannkaka och sallad. Vi satt i hennes soffa hela kvällen och skrattade så vi kiknade och pratade så vi blev helt trötta både i käkar och öron, och helt glada.

Så skönt att bryta vardagen, mitt i vardagen. Att byta ut en stressig, tråkig surkväll mot en trevlig umgängeskväll! Så när min man M påminde mig om att han skulle börja måla igen, vissa kvällar i veckan, bestämde jag mig för att bjuda hem samma gäng, till oss. Lillpojken var med förstås. M gick iväg på sin kurs efter en stund och jag förberedde tacos.

"Det luktar som tjejkväll i femman" sa jag, när jag hällde i tacokryddan i färsen. Största ingrediensen var dextros. Det är väl något slags socker? 

Vi åt, vi pratade. G pratade och sög på mat som han snabbt förpassade till golvet. Vi skojade och berörde ämnen som flerspråkighet, stress, arbetsglädje, historier om diverse farbröder och även lite jobbsnack. Så himla trevligt. Så skönt att bara göra något annat, upplyftande. Varje vardag orkar man såklart inte styra upp något sådant här, men någon gång ibland. Fint!

"Vad lekte barnen på forntiden?" undrade den mest historieintresserade av oss. "Lekte de tittut?" Jo, det tror jag. G lärde sig Titt ut! helt själv genom att gömma sig bakom en fåtölj. Och det är nästan alltid han som initierar den leken genom att gömma sig bakom snutten, eller något annat. Jag funderade mer på det nu när jag nattade pyret. Antagligen lekte de med stenar, pinnar och annat de hittade. Antagligen lekte barnen att de gjorde vuxensaker (lagade mat? jagade?). Antagligen gjorde de verkligen sådant som vi nu kallar vuxensaker. Det var ju ändå ganska nyss som barn började ses som barn och inte små vuxna. Även om de kanske också var ute på någon äng och samlade örter, eller gick i skogen och plockade lingon, gillrade fällor för olika djur, så tror jag absolut att de lekte! Jag tror att det är något djupt i oss djur. Djurungar leker ju, människobarn leker. Jag antar att de tävlade om vem som hittade flest hallon, eller bara lekte att de var någonting annat, att de var något djur eller någon annan typ av person? Jag tror att de lekte ungefär som barn leker idag, fast utan skärmar och diverse "nymodigheter" (allt som kommit efter forntiden). De kanske tävlade om vem som kunde kasta en sten längst, eller vem som kunde springa fortast. De kanske lekte att de lagade mat, eller så lagade de mat. Kanske går det aldrig att få svar på vad de lekte för superlänge sedan, men antagligen kan man bara gå till sig själv. Vad lekte vi? Och så vidare...

Nu ska jag varva ner lite med min bok "Vitt hav" av Roy Jacobsen. Himla bra! Jag gillar böcker som handlar om "förr i tiden" och som är lite mysiga på något sätt. Gärna någon kvinna som bor i en stuga. Det är en av mina favoritfantasier. Därför passar nog den här boken mig så bra, den och föregångaren "De osynliga". De handlar om Ingrid som växer upp på en ö i Norge och hur hon tar sig an vardagen och det som händer. Den följer inte riktigt den dramaturgiska kurvan tycker jag, men den är ändå intressant och spännande på sitt sätt! Dessa två böcker är lite liknande böckerna om Nancy av Elsie Johansson, varav jag bara läst två. Och nu kom jag också att tänka på Moa Martinssons "Mor gifter sig". Stuga. Kvinnor. Fint! 

På hösten ska man tända ljus, dricka te, krypa ner i soffan, läsa bok. Och bjuda hem vänner på middag. Mitt på en tisdag. Hej hösten! Kom du bara!

tisdag 12 september 2017

Ekonomin är förstås inte allt


Ens lön och hur mycket den höjs i den årliga revisionen är förstås inte allt, men ändå blev jag besviken och ledsen när jag insåg att jag antagligen ligger bland de som fått minst lönehöjning i år. Jag vet inte varför och gick direkt, efter en ynka sekund, till fackets lokala representant och bad henne förhandla åt mig. Nu under kvällen har jag tänkt och funderat, samtidigt som jag har försökt vara närvarande med mitt älskade barn. Kan det vara för att jag varit föräldraledig? Kan det vara för att samtalet när man skulle prata om vad man presterat under året inte "gick så bra" på grund av att jag och han jag pratade med inte kände varandra nästan alls? Kan det vara för att jag redan har en hög lön jämfört med andra på jobbet? Kan det vara för att jag är ung? För att jag är tjej? För att jag inte jobbat mer än en månad efter det att jag fick min tillsvidaretjänst, trots att det gått ett år och elva dagar? Jag har ingen aning. Kanske får jag klarhet, kanske inte. Frustrerande, nedslående och energikrävande är det i alla fall att få svart på vitt i en siffra att mer än så här vill vi inte ge dig i löneökning. Mer än så här är det inte värt. Jag funderar på att skriva någonting till någon imorgon. Det kan nog bli bra. Nu släpper jag det.

Hem gick jag, från bussen. Jag försökte förbereda mig mentalt inför kvällen. Jag skulle vara ensam med G eftersom M skulle på sin målarkurs. Första gången för terminen och han har verkligen räknat ned! Självklart vill jag ju unna honom denna tid för sig själv och sitt skapande, särskilt nu när han är hemma hela dagarna med vår son. Jag vet ju hur det är. Jag minns. Samtidigt undrade jag hur jag skulle orka, efter alla känslostormar idag på jobbet kring lönen (som jag ju skulle släppa) och annat som kom upp. Hur skulle jag orka? Jag packade ner G i vagnen och begav mig ut. Gick i skogen på min vanliga väg, till mitt vanliga mål. Tittade mig omkring och gick hem. G nöjd i vagnen. Han klappade i händerna och tittade runt, pratade en del på sitt eget hemliga språk. 

Jag tycker att det är jobbigt att bli bedömd, men av mitt barn blir jag inte det. Han ser mig bara för den mamma jag är och han litar på mig. Han kommer till mig, han sträcker sig efter mig. Han vill mig väl och han vet att jag vill honom väl, välast av alla. Han är genuint glad och genuint ledsen. Han spelar inga spel och han kan ännu inte ljuga. Han försöker inte få oss till något annat än att ta upp honom och ge honom kärlek, närhet, mat, lugn, bus, lek, ny blöja, rutiner och litteratur. Han accepterar och älskar oss precis som vi är, som ingen annan gör! Och därför är det omöjligt att inte ge exakt den kärleken, om inte mer, tillbaka. Jag tror att det är grunden, det viktigaste. Hur stressad, irriterad och till och med arg man än kan bli ibland, så tror jag att det allra, allra viktigaste är att ofta, aldrig tillräckligt ofta, visa barnen hur mycket man älskar dem. Att berätta för dem att jag kommer och hämtar dig när du behöver det, jag finns här, jag kommer att älska dig vad du än gör. Men ta hand om dig, lille pys! Hitta inte på allt för allvarliga hyss, är du snäll! Men ändå: jag kommer alltid att älska dig. 

Så vad är viktigt i livet? Det är där tankarna landar där ute i skogen och här hemma i soffan medan vi läser Max lampa. Vad är viktigt på riktigt? Lönen? Lönerevisionen? Hälsan? Välmåendet? Familjen? Vännerna? Boendet? Ja, allt det där är såklart viktigt. Med högre lön kan man skaffa sig ett bättre boende och man har också tillgång till bättre hälsa, även om många hälsofrämjande aktiviteter är gratis eller lika billiga som att välja något sämre (nu tänker jag på mat och motion). Med pengar får man mer möjligheter i samhället som det ser ut idag, men det är klart: inte kommer jag att kunna spara till något gôrhäftigt boende bara för att jag får några hundra mer i löneökning än vad de meddelat nu! Inte kommer min hälsa att förbättras väsentligt! Kanske mitt självförtroende och arbetsglädje på jobbet, motivationen, men inte hela mitt liv. Mina lärarkollegor i Spanien tjänar ungefär 1700 euro i månaden. Jag fick uppgiften idag och jag hoppas det är efter skatt. Jag tjänar mer än så. Jag har en bättre situation på många sätt vad gäller mitt arbete, än vad de har. Men ändå. Lönen är viktig, men det viktigaste av allt är kärleken och att jag får ha min familj hos mig, att vi är tillräckligt friska, att vi har det bra. Det är det viktigaste. Punkt.

torsdag 31 augusti 2017

Ett år!


Vad snabbt ett år  går! Och vad långsamt! Du skulle bara veta! Så liten du var när du föddes. Lite större än dockan som låg i det stora paketet som du ser på bilden. Pappa hjälpte dig att öppna det. Jag undrar vad dockan kommer att få heta. Det får du bestämma. Du blev nyfiken på den direkt och stoppade dess hand i munnen. Jag tror att du ser att den föreställer en bebis, även om den inte är helt verklighetstrogen. Jag hoppas att du kommer att leka med den framöver, och ta hand om den väl!

I morse vaknade inte du av vår skönsång direkt, utan det var vi som vaknade av din. Du kanske inte sjöng i dess rätta bemärkelse, men du stod allt upp i spjälsängen och deklarerade tydligt att nu var du vaken, nu var det morgon. Klockan var sex och trettio. Då hade du redan varit vaken två gånger under natten. Jag undrar om du på något sätt fått lite för lite mat igår, eller om det var för att du inte hade pjamas, som du alltid har annars, men jag hoppas att du sover bättre inatt.

Våra läggningsrutiner, nu för tiden, är att din pappa lägger dig. Jag badar dig innan, fast inte varje dag som förut, och tar på dig pjamas, fixar välling. Pappa lägger dig. Ibland vill han att jag ska lägga dig men jag har inget tålamod när jag är så trött. Och du korvar dig en del. Men så är det. Det kommer säkert också att ändras.

Nu har du och pappa varit hemma tillsammans i tre veckor. Jag är imponerad av hur bra det verkar gå! Ni hittar väl era rutiner. Du leker och han passar dig. Ni går ut ibland. Och när jag kommit hem så äter vi middag tillsammans och sedan tar vi en promenad. Idag när vi gick ut klockan åtta efter att ha pratat med din moster i ett videosamtal, var det redan nästan mörkt.  Vi gick en sväng längs bussgatan och iväg runt en fotbollsplan och lite annat. När vi kom hem, 35 minuter senare, var det mörkt på riktigt. Vi bytte blöja, tog på pjamas och jag gav dig välling i sovrummet, i ett försök att natta dig. Jag berättade för dig om när du kom till oss. Antagligen har jag ett behov av att upprepa detta för mig själv. De skälvande dygnen av dimma och dåligt mående. När du först var inne och sedan kom ut och fördes iväg. För dig berättade jag historien på ett fint sätt. För den är ju fin, egentligen! Att de tog ut dig och att du kom till pappa först. Och att en hel dag och en hel natt var du med din pappa. Och att du sedan kom till mig. Och då höll jag i dig och pussade dig och pratade med dig och gömde dig lite under täcket så att läkarna inte skulle se dig lika bra som jag, och så att du inte skulle höra all tontería de sa. Och sedan berättade jag för dig att jag varit sjuk och så otroligt trött att jag inte orkade vara med dig i början, men att jag sedan börjat må bättre och bättre och orkade vara med dig mer. Den här historien kommer du nog att få höra många gånger, för det är din historia, din födelsehistoria. Och får du inte höra den tillräckligt så har jag ju skrivit ner den!

Det här första året med dig, Gurkan, det har varit otroligt. Det har varit jobbigt och det har varit det vackraste som hänt. En omställning, minst sagt. Men det känns som om  vi har landat nu. Som om vi båda är lika mycket föräldrar, igen. Det är lätt som mamma att ta över och veta bäst, men jag vet ju att din pappa också vet bäst, på sitt sätt. Därför känner jag mig helt trygg på jobbet. Jag vet ju att han ringer om det skulle vara något, men det händer sällan. Istället skickar han konstnärliga videos på när du äter och vackra foton på när du leker. Han ritar av dig och han tar hand om dig. Det vet jag!

Den här månaden, mellan elva och tolv månader, har du fortsatt med att resa dig och stå mot möbler, gå när man håller dig i händerna och krypa i en rasande fart. Du leker tittut och du klättrar på låga saker. Du håller koll på oss och förstår vad nej och stopp betyder och tycker att det är lite spännande. Du har fortsatt säga mamamamama och papapapapa, och lite annat varierat, flerstavigt joller. Du har lärt dig vad lampa är för något och tittar på den när jag frågar dig var den är. Du försöker också, i vissa stunder av totalt fokus, härma ordet lampa. Det låter nästan som om du säger mpa, eller åtminstone pa.

Det är underbart att se dig växa och utvecklas! Det är skönt att du blir större och större, för du blir roligare och roligare och din personlighet syns mer och mer. Fortsätt med det min vän, min bästa vän, min finaste älskling i världen!

fredag 25 augusti 2017

Ingenting visste vi

En av de sista bilderna M tog innan allt handlade om sjukhus och bebisen
Den tjugotredje augusti nittonhundratjugotre föddes min farmor. Nittiotre år senare hade vi ingen aning om vad som komma skulle. Jag satt och arbetade hemma i godan ro. Det sista jag gjorde var att prata med en elev som bodde i Vallda och sedan var det dags att åka in till Specialistmödravården för ultraljudsundersökning. Jag minns inte riktigt vad de skulle kolla, men väl där såg de att livmoderhalsen var alldeles för kort och för mjuk. Jag fick sitta i ett rum och den italienska läkaren sa att nu blir du inlagd. Ordet "nu" hade inte varit svårare att förstå någon gång tidigare i livet. Vad menade hon med "nu"? Jag skulle väl hem och fortsätta arbeta? Varför skulle jag bli inlagd nu? Idag? Nu med en gång? Går det till så?

Jepp! Så går det till. Så det var bara för mig att sitta kvar i fåtöljen och försöka kontakta min chef. Han svarade inte i telefon men smset gick fram. Sjukskriven och inlagd på sjukhus. Det var så märkligt. Jag mådde ju bra. Barnet skulle ju inte födas förrän om en hel massa veckor. Märkligt. Totalt overkligt.

Den colombiansksvenska barnmorskan, som var dotter till min gamle lärare, körde upp mig på BB antenatal, en avdelning jag inte hade den blekaste om att den ens existerade! Rum Ö. Och där fick jag ligga. Dropp kopplades på och jag fick en spruta med kortison för barnets lungtillväxt. De var alltså rädda för att om jag inte tog det sjukt passivt, så skulle barnet kunna födas snart, trilla ut ur hålet ungefär. För först blir cervix kort och mjuk och sedan börjar det öppna sig. Och sedan är det bara att tränga sig ut, helt enkelt. Om det är just helt enkelt, det vet jag ju inte egentligen. Han föddes till slut med snitt. Men det var en hel vecka kvar. En hel? Vecka? Det visste inte vi. Detta går väl över. Jag får vila och sedan vänta till trettonde oktober, eller tolfte kanske. Sedan kommer barnet. Inte nu. Inte en chans!

Jag var i vecka 32. Barnet sparkade så mycket att en av barnmorskorna inte kunde få in honom på CTGn. Han sparkade iväg sig. Han brås nog på pappan, sa den italienska läkaren, med all den energin. Pappan, som gjorde bedömningen att jag egentligen mådde bra, fortsatte att arbeta och sova hemma de dygnen jag var inlagd. Hans familj tyckte att det var skandal, men för mig var det helt okej. Det är ju tråkigt på sjukhus, och sjukhus skulle vi få nog av i ett senare skede skulle det visa sig!

Så där låg jag och hade tråkigt. "Ta hit min stickning" bad jag, vis av att min väninna hade stickat en hel filt på sjukhuset när hon väntade på sin bebis (som också föddes för tidigt), medan vattnet sipprade. Om hon hinner sticka en filt så hinner väl jag sticka en kofta? Och visst stickade jag några varv, men koftan ligger fortfarande ofärdig i en tygpåse. "Ta hit min dator" bad jag. Men inte orkade jag vara så mycket inne på den. Jag kontaktade visserligen en kollega och bad honom avboka mina inbokade samtal, och jag fick iväg några mail till några vänner, men inte mycket mer. Istället smsade jag flitigt med kreti och pleti, på min gamla telefon, den jag hade då. Den blev full. Det var galet. Jag läste lite i Brott och straff och försökte ta det lugnt.

Det enda jag ville var att komma ut! Om så för en liten stund! Det var en så varm sensommar, inte som den här kyliga. Det var så mycket vi missade där ute, kändes det som. Livet. Vinden i håret. Solen! Varför ska jag ligga på BB? Mitt barn är ju inte ens fött!

En dag tog M ut mig. Han körde rally med rullstolen och jag höll i droppställningen. Vi satte oss på en bänk. Ett par med en nyföding gick förbi, iväg från sjukhuset. Jag frågade om de skulle hem. Ja, efter en vecka, sa de. Vad länge det lät! Vad skönt för dem. Barnet var fött och allt var klart. (Några månader senare började jag tänka när jag såg gravida, och jag tänker det än: Du har allt framför dig. Och jag tänker det med ett hopp, ett hopp om att de ska gå lättare för dem än för mig.)

Tre dagar senare, eller om det var fyra, fick jag åka hem. Slut på energi och helt uppsvullen förstod ingen att det var något fel. Ingen förstod att jag egentligen borde stanna. Inte heller jag, även om orkeslösheten aldrig varit mer påtaglig. Jag ville bara hem och vila mig. Hem och vara i mitt hem. Hem och promenera lite i skogen. Och hem åkte vi. I solen. Ingenting visste vi om att vi mindre än en vecka senare skulle bli föräldrar.


----

Förlossningsberättelse: del 1, del 2, del 3.

söndag 20 augusti 2017

En vecka in

Vägen framåt.
Så har det helt plötsligt gått en vecka i detta nya. I den nya ordningen: mamma är på jobbet, pappa är hemma. De åkte till biblioteket första dagen, som planerat. Jag grät några skvättar på väg till och på jobbet. "Hur känns det?" Det räckte för mig att tänka den frågan, när jag cyklade genom ett morgonkallt Umeå, för att jag skulle börja gråta. Väl framme ordnade jag med mitt skrivbord och installerade mig rent allmänt i kontorsmiljön. Jag hade fått 87 mail. Jag började klicka mig igenom dessa och svara på de aktuella, de från augusti i år. 

Klockan ett ringde M. Helt hysterisk. Katastrof. Då trodde jag att G höll på att kvävas och när M i nästa andetag sa att de behövde en taxi, trodde jag att de skulle till sjukhuset. Men nej. Varken G eller M mådde fysiskt dåligt. Det var bilen. Bilen startade inte. Så där stod de, på en obemannad bensinmack med vår lilla bil som bara stenvägrade att reagera, att leva. Den ville inte mer! M ringde bärgaren, jag ringde taxi. M lämnade nyckeln på macken mittemot. Taxin åkte förbi (utan att se dem). M smsade mig efter någon halvtimme och undrade var taxin var. Jag ringde honom och försäkrade att den kommer snart. Det gjorde den inte. M fick ringa taxi själv. Till slut kom den. Och de kom hem. Faran över. Först klockan nio på kvällen hämtade bärgaren bilen. Segt!

Natten till tisdagen blev G förkyld. Han vaknade flera gånger under natten och bara skrek rakt ut. Han kunde väl inte andas ordentligt? På tisdagmorgon bara grät han. Ville ingenting. Allt var fel, fel, fel! Då tog vi till det så kallade Tunga artilleriet: Babblarna. Då blev han nöjd. Det här barnet har nästan inte sett någon TV alls. Han fastnade direkt. Och det känns ändå okej. Är man sjuk får man kolla på TV. Funkar inget annat så får vi väl ta till det ibland. Tisdagmorgon var en sådan morgon, när Babblarna fick rädda upp, medan mamman gjorde sig i ordning och åkte iväg till jobbet. Buss. Jag pallade bara inte att cykla efter den natten. På kvällen började även min hals att klia. Och M kände sig också krasslig.

Veckan, och pappaledigheten, hade ju kunnat börja bättre. Mycket bättre. Ändå känns det som om vi har kommit in i det ganska bra. Jag är mycket mindre med G nu än innan, även om jag räknar tiden när jag är ledig. M är med honom mer, helt enkelt. De går ut på äventyr, de läser bok. Jag är trött när jag kommer från jobbet men det känns alltid fint att få komma hem till min familj efter en hel dag framför datorn. Då är det lite bebisgos man behöver! Tack G för att du kom till oss! Tack för att du lär oss en hel massa saker! Tack M för att du är världens bästa pappa! Tack till mig själv för att jag har börjat jobba igen, för att jag vågade!

söndag 13 augusti 2017

Jobba imorgon


Imorgon lämnar jag över föräldraledighetsstaffettpinnen till M. Och som ni ser på bilden hade G och hans far världens kontakt redan från början. Klarade han av att ta hand om honom som helt ensam förälder i en vecka på Barn 4 så klarar han ju av att ta hand om en snart ettårig buspojke nu. Dessutom är han inte ens en särskilt busig pojke. Han är ett litet barn som vill upptäcka allt, men håller man bara koll så hänger man med i svängarna - än så länge.

De har redan planer för imorgon. De ska åka och lämna tillbaka babyskyddet som vi hyrt av NTF och de ska en sväng till något stort möbelvaruhus också, tror jag. Biblioteket pratade de också om. Det blir skoj! G älskar ju böcker. Ska bli spännande att höra hur länge M fick läsa sina intressanta revistas i fred bara.

Jag vet inte om jag har gjort "rätt" men det känns bra ändå att jag har skrivit ett litet ungefärligt körschema över mat och vilotider. Jag har även skrivit en skötväskepacklista. Skötväskan är packad ganska bra, men jag vägrade att kolla igenom den när M bad mig nu ikväll. "Nej, det får du göra, nu är det ditt ansvar" sa jag. Själv har jag ju fått prova mig fram. Visserligen fick vi dagsschema att hålla oss till på Barn 4, men det släppte vi ju på ganska omgående när vi kom hem. Vi följde i och för sig mattiderna ganska slaviskt i början men vi lät honom också börja säga till när han ville äta. När G var prematur var han tvungen att matas var tredje timme, oavsett om han sov eller ej. När vi kom hem fick han sova tills han vaknade och sedan fick han mat. Journal slutade jag också föra i exakt samma ögonblick som han blev utskriven. Vi var så invanda att skriva in allt som hände (stor kräkning, liten kräkning, avföring, antal ml han åt, kroppstemperatur osv.) i journalen att jag trodde att vi skulle fortsätta med det i månader framöver, även efter utskrivningen. Men så blev det inte. Allt förändras. Och det förändras snabbt med små barn!

Tur är väl det. Och tur är väl det att M har känt G i hela hans liv. Tur att de har träffats varje dag och att M inte är någon främling som lär känna G idag och som ska ta fullt ansvar för honom imorgon. Tur att jag har låtit M ta G ganska mycket när M varit ledig. Jag har försökt mitt bästa att släppa in pappan, men sedan har det inte alltid varit lätt. Helst ska det göras på mitt sätt och det ska göras nu! Han skriker ju! Så har jag tyckt flera gånger, och blivit lätt hysterisk. Nu ska M hitta sitt sätt. Han har redan sitt sätt, men jag tror han kommer hitta det ännu mer nu, på något vis.

Jobba imorgon alltså. Jag har en plan: cykla till jobbet, fixa i ordning min arbetsplats (skrivbord, dator, stol), be att de aktiverar inloggningen till datorn, gå igenom överlämningar... Och: börja jobba! Det ska bli kul! Det kommer säkert kännas ovant! Jag hoppas att M och G får en fin första dag så att M känner sig peppad inför resten av föräldraledigheten. Och jag hoppas att G är lugn och glad när jag kommer hem. Men vad vet man. Är han inte glad just då så får väl jag trösta honom!

onsdag 9 augusti 2017

Ensam hemma


Så, efter två och en halv vecka av intensivt familjehäng, är jag plötsligt ensam hemma. Mannen har bestämt sig för att ta med sig sonen på Stora Nolia. Massor av folk och hundra kronor i inträde avskräcker mig. Jag är inte mycket för att gå på marknader och mässor.

Vad ska jag göra av all tid? Helst ville jag bara sitta och titta på mina tagetes. Inte göra någonting. Möjligtvis börja virka på något. Jag som inte virkat på ett helt år! Men den praktiska och duktiga sidan av mig tar givetvis över. Jag packar upp resväskan, dammar av fönsterbrädorna och soffbordet. Sedan sätter jag mig i solen på balkongen och läser om Mindset innan jag tar paus och tömmer diskmaskinen. Solen skiner på mig. Det är skönt. Det är tyst. Det är ensamt på ett trevligt sätt. En fjäril landar och suger nektar ur en tagetes.

Jag äter lunch. Jag plockar blåbär. De är fortfarande inte hemma. Jag går en promenad. Lyssnar på en P1 Dokumentär. Kommer hem. Ingen hemma. Skriver detta. Nu kommer de nog snart!

måndag 7 augusti 2017

Den här gången


Detta är tredje gången G är med mig på besök i Göteborg. Första gången var även M med, men dessa två gånger har vi åkt själva. Den här gången har vi stannat i två och en halv vecka. G har verkligen fått umgås med mormor, morfar och moster och de har hjälpt mig mycket med honom. För det mesta har allt flutit på ganska smidigt. Men det är klart att det finns utmaningar i att umgås "hela familjen" under flera dagar.

Detta vill jag minnas från den här semestern: När jag badade tillsammans med min syster och hennes man vid bryggan i hamnen. När jag badade tillsammans med syrran och G (fast han badade inte) vid stranden. Kräftorna vi åt. Hur mysigt vi hade det när vi var ensamma i sommarhuset, min syrra, G och jag. Att en skata hoppade in i vardagsrummet och att syrran räddade situationen genom att fösa ut den. Jag vill minnas promenaderna runt i byn. Känslan av att hälsa på alla vi mötte, att det känns så hemtrevligt och vänligt på något vis. Vi hade elvamånaderskalas med tårta, tillsammans min morbror och delar av hans familj. Jag vill minnas min och Gs och min pappas promenad till mitt nav i världen - ett röse uppe på ett berg med utsikt över havet och skärgården. Min och syrrans promenad med G på ryggen runt Tippen en solig kväll, vill jag också minnas. Vattenmelon. Master of none.

Jag vill minnas solens värme på trappen. En blåsig promenad i Skärhamn. Biblioteksbesöket vi gjorde och böckerna vi läste. Jag vill minnas att G lärde sig att krypa "ordentligt" och att han övade sig på att gå en hel del. Jag vill minnas när han försökte lura mig genom att krypa i en stor lov runt mig för att kunna komma fram till trappan ner från övervåningen (ingen grind). Jag fångade honom i sista stund! Jag vill minnas mina föräldrars tacksamhet för att de fått vara så mycket med honom. Att min mamma nästan alltid matade honom och att min syrra badade honom på altanen. Det var här vi kom på att vi kunde bära honom på ryggen i bärselen, och hur mycket lättare det är. Det var här G började säga mamamama. Och längta efter mig, leta efter mig.

Jag vet inte när vi kommer hit igen. Jag vet inte om det blir innan vi eventuellt flyttar hit eller ej. Vi får se. Det har varit en fin semester!

onsdag 2 augusti 2017

Guldet elva månader


Du, Guldet i mitt liv, har nu helt plötsligt hunnit bli elva månader. Just nu är vi hos din mormor och morfar och du lär dig en hel massa saker. Förutom att du umgås med mormor, morfar och din kära moster, undersöker du hemmet på olika sätt. Du skramlar med ett ugnsgaller som morfar hängt upp. Du reser dig mot möbler och tittar efter vad som finns på soffborden. Du river i en gammal Biltemakatalog och du undersöker allting som morfar har i sin tändabrasakorg, vilket är papper av olika slag. Din morfar och moster har även tränat dig i att krypa uppför trappor. I sommarhuset finns det två trappor som du har klättrat i. Hemma har vi ingen som är lämplig.

Du tycker även om att öva dig på att gå och hålla en vuxen i händerna. Detta har din moster engagerat sig lite extra i. Själv är jag fortfarande ganska inriktad på att läsa för dig, för du älskar fortfarande böcker! Jag hoppas att detta är en kärlek som ska räcka livet ut. Att läsa berikar livet. Man lär sig olika perspektiv och man lär sig språk. Att kunna läsa och framförallt förstå det man läser öppnar dörrar till att lära sig om allt annat, eftersom mycket av vår kunskap (särskilt i skolan) inhämtas genom just läsning.

Du har också lärt dig att leka titt-ut. Du har till och med själv börjat ta initiativ till denna lek  genom att hålla snutten över ansiktet och sedan dra bort den. Det är roligt att leka med dig! Du blir så glad när jag tittar fram. Att leka tittut i en spegel är också kul, tycker vi.

Att krypa på knäna är något som du också har lärt dig under de senaste dagarna. Du ål-kryper fortfarande mest på ditt eget sätt men ibland när du känner för det kryper du "ordentligt". Det är roligt att se att du hittat även denna, klassiska, form att ta sig fram.

Språkligt är du också på gång, skulle jag vilja säga. Du jollrar varierat och har olika röstlägen för olika situationer. Du låter riktigt arg på rösten ibland, utan att skrika, och du har en speciell, mjuk, röst när du leker. Du skriker också ibland och visar vad du vill på olika sätt. Du har börjat säga "mamamama" och jag tolkar det som att du frågar efter mig. Du har överhuvudtaget börjat fråga mer efter mig, och titta efter mig, och undra vart jag går och om jag ska lämna dig för evigt. Jag tror detta beror på att vi den senaste veckan har varit här hos mormor och morfar och att det varit mer folk omkring dig. Din pappa är i Umeå och du har liksom bara mig, som riktigt tajt anknytningsperson, att förlita dig på. Du blir därför lite orolig när jag går iväg, för att hämta något. Det gäller att smyga så du inte märker. Då blir du inte lika orolig. Jag undrar om denna mammighet kommer att bytas ut till pappighet nu när din pappa tar över föräldraledigheten i mitten av augusti. Jag har hört att många barn blir mer pappiga när pappan är hemma. Det ska bli intressant att se.

Det roligaste du lärt dig den senaste månaden, enligt mig, är att leka indian. Jag, eller din moster, tar en hand och för närmre och längre ifrån din mun medan du säger: aaaaaaah. Då blir det ett klassiskt "indianljud". Oaoaoaoaoah. Det är skoj!

Det ska bli roligt att se hur du utvecklas den sista av dina månader som nollåring. Om en månad fyller du ett år. Det är otroligt. Det är galet att du är samma pojke som du var när du föddes, fast en större version. Hittills har du vuxit 6,7 kg och 30 cm, sedan du föddes. Du är en stor pojke nu, nyklippt och allt, fast fortfarande ganska liten. Te quiero. Punto.

lördag 29 juli 2017

Böcker vi läser just nu

G väljer Fia Eliassons "Vem äter...?"

G älskar att läsa böcker! Han blir alltid glad när han fattar att det är läsning på gång och han ger ifrån sig ett litet irriterat ljud när boken är slut. Jag tog med mig fyra av hans favoritböcker nu på vår semester men kände efter några dagar ett starkt behov av att skaffa fler.

Skärhamns bibliotek levererade. De har en hörna för småbarn med pekböcker och puffar på golvet. Där satt vi och läste en stund tills morfar tröttnade. Då valde jag några böcker och så åkte vi hem.

Särskilt fina är Fia Eliassons bok "Vem äter...?" och Lena Sjöbergs illustrationer i boken "Ticke tack" med text av Lennart Hellsing.

Vilka böcker älskar ni och era barn? Tipsa mig!

torsdag 27 juli 2017

Nattåg ensam med bebisen

Tågresan gick bra, över förväntan faktiskt. Det jag var mest nervös över innan var hur G skulle sova på ett säkert sätt. Det blev så att han fick ligga innanför mig på en av våra sängar. Jag hade köpt en biljett till honom och en till mig och valt nederslafen för båda. På så vis hade vi mer plats att förvara vår packning. Dessutom var det ju bara max fyra andra vi skulle behöva dela kupé med.

Det visade sig snabbt att barnvagnen absolut inte gick in i kupén. Tågvagnen var helt enkelt för snävt konstruerad för att kunna svänga in vagnen från gången till kupén. Den fick därför stå vid bagageutrymmet i vagnsänden, vilket fungerade fint.

Som tur var hade jag bärselen med mig.
Den använde jag för att kunna ta med G när jag skulle borsta tänderna och gå på toa när han fortfarande var vaken. Tåget rullade så fort att jag först tänkte att det skulle vara omöjligt att lämna honom i kupén under mina nattliga toabesök, men det visade sig inte vara några problem. Dels somnade G som en stock kl 23.30 och låg helt still och dels stannade tåget vid olika stationer ungefär varje timma. Jag passade på då och la ryggsäcken utanför G så att den skulle hindra honom lite från att ramla ner på golvet ifall han skulle vakna eller röra på sig i sömnen.

Han vaknade vid 6.45 och var hungrig. Efter att han ätit sin bibi gick vi in i en kupé bredvid som blivit ledig och hängde lite där. Jag åt frukost, la ut en filt på golvet och G stod upp och höll sig i sängen som nu blivit soffa. Vi bytte blöja på golvet, eftersom det inte verkade finnas något skötbord i liggvagnen. Det gick fint.

Sedan blev vi trötta och sov i någon timme till. Efter detta bäddade vi upp kupén och satt och pratade med två av våra medresenärer. Det är alltid intressant att träffa folk på tåg tycker jag!

Väl framme i Göteborg mötte min pappa och syster oss precis utanför vagnsdörren och jag fick hjälp av med alla saker. Jag hade bara tre kollin: en resväska, en ryggsäck och vagnen. G fick ligga i vagnen vid på- och avstigning. Det var smidigt men kommer inte funka på hemvägen då även en bilbarnstol ska med och då ska den få åka i vagnen.

Den totala upplevelsen av att åka nattåg ensam med min tio månader gamla son var att det var väldigt smidigt och fungerade bra. Som tur var drabbades vi varken av förseningar eller av ersättningsbusskaos. Nu hoppas vi bara att hemresan går lika smärtfritt!

söndag 16 juli 2017

Knappt en månad kvar


Föräldraledig. Vilket ord! Alla som varit föräldralediga vet att det inte har så mycket med ledighet att göra. Visst är man ledig från sitt jobb, det är sant, även om man får gå dit och hälsa på, såklart. Men helt ledig i den riktiga lediga ledighetsbemärkelsen är man förstås inte. Man är ju förälder. Man har ett hushåll, och framförallt ett barn att sköta, eller fler. Jag har ett. Du ser honom på bilden ovan. Världens bästa som har hängt med mig på långa grusvägspromenader i skogen, som har följt med på några olika bebissammankomster, som har gosat med mig framför diverse TV-program. Det är konstigt men sant: jag kommer fortfarande att ha honom även när jag börjar jobba. Han kommer fortfarande och alltid att vara min son och jag kommer i evigheten att vara hans mamma. Jag behöver inte säga upp mig och axla hemmafrurollen för all framtid för att vara hans mor. Jag kan arbeta utanför hemmet. Jag är modern.

Vi funderar ju, som sagt, på att flytta till Göteborg. I och med det har vi inte ställt honom i någon förskolekö här i Umeå. Dessutom sägs det vara omöjligt att få plats i närheten av där vi bor nu. I Göteborg får man ställa i kö max sex månader innan man vill ha platsen. Det är mycket större chans att få en plats på den förskola man önskar från och med augusti än från och med mars. Jag tänkte först att han skulle börja i mars. Jag vet inte varför just mars, men det kändes bra med åldern (ett och ett halvt år) och med årstiden (ganska snart sommarlov). Men eftersom den förskoleadministratör i Göteborg som jag till slut lyckades få tag i sa att om han ska börja i mars så är det stor risk att ni inte får plats där ni vill, så känns det ändå bättre med att vänta med förskolestart tills i augusti nästa år. Då är han nästan två år. Om det blir lagom att börja förskolan vid två års ålder, får vi se, men vid det laget kommer nästan alla våra föräldradagar vara slut, åtminstone mina. För, igår när vi var ute i den vackra kvällen och promenerade, frågade jag M om han tycker det är okej att jag är föräldraledig igen efter honom. Att jag tar april till augusti nästa år. Det tyckte han var självklart. Fast han sa också något om att han kanske också vill vara ledig då. Och i rättvisans namn har ju han mer rätt till dem. I så fall får vi båda vara lediga i ett år var. Vi får se hur vi gör. Just nu känns det bra att veta att det finns en möjlighet för mig att ta dessa månader nästa år. Jag skulle kunna få en period till hemma på heltid med mitt älskade barn. Vi får se hur vi gör. Kanske delar vi upp denna tid så att vi arbetar ca 50% var och är lediga två eller tre dagar i veckan var. Vi får se hur det faller sig.

Det är sådana här tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Hur vi ska få ihop det i framtiden. (Framtiden, vilket stort ord. Evigheten från nu.) I den närmaste framtiden, menar jag. Det närmaste året. Det är mycket som kommer att förändras om vi byter stad och landsände. Om vi byter Norra Norrland mot Västra Götaland. Umeå mot Göteborg. Den största anledningen till flytt är familjen. Att komma närmre familjen, att de ska få vara delaktiga när G växer upp, att han ska lära känna min syster samt "den äldre generationen". Det är nog vanligt att söka sig till rötterna när man får barn. Jag har hört om flera som flyttar hem igen. Till födelseorten. I vårt fall kan vi ju bara flytta till den enas födelseort, och då faller sig Göteborg mer naturligt än byn i Spanien. Ja, det här har jag ju skrivit om förut. Om några dagar ska G och jag åtminstone åka till Göteborg i drygt två veckor. Vi ska ta nattåget. Jag undrar hur det ska gå. Bra, hoppas jag. Bara han inte ramlar ner från britsen i något obevakat ögonblick. Hur gör jag om jag måste gå på toa mitt i natten när han sover? Snälla, om någon har någon bra idé: svara! Det blir min sista tid som föräldraledig, för den här gången. Sedan är det bara sex ynka dagar kvar innan jag går tillbaka till mitt avlönade och pensionsgrundande arbete utanför hemmet. Det blir nog också roligt. På sitt sätt!

fredag 14 juli 2017

En inlandsresa

Tallsjön, kl 22.04.
Inlandet har inte direkt något gott rykte här vid Norra Norrlands kustland. Inlandet är avfolkat, dött och fullt av mygg. Det händer inget i inlandet, det finns inget att se. Ungefär den bilden har förmedlats till mig under mina tio år i denna landsände. Trots det har vi varit i inlandet två gånger, på semesterresa. Resor som i och för sig bara varat ett dygn var, men ändå. Den första gången var vi i Vilhelmina, Dorotea och Åsele och det var  vid påsk när alla andra var i fjällen. Den här gången bar det av till Tallsjö.

Tallsjö ligger centralt (i Västerbottens inland). Mitt i smeten. Myggsmeten. För att komma dit tar man väg 92 rakt in i landet. Det tar ca en och en halv timme att köra från Umeå. Man passerar skog, skog och mer skog. Något hygge, någon myr, någon älv och mer skog. Till slut kommer man fram till Fredrika. Där försökte vi handla lite mer barnmat, men utbudet var värre än skralt. Två sorters puréer hade de, från 1 år, så det fick vara. Tre paket blöjor såldes också, men det hade vi tillräckligt. Vidare bar det till Tallsjö, via ett vägbygge som fick han som körde att bli rejält nervös. Vi kommer säkert få punka, och vad gör vi då? Men nej, ingen punka.

Väl framme mötte oss en vägg av mygg och inne i stugan en vägg av P4 Västerbotten, samt vårt resesällskaps pappa. Vi gjorde i ordning middag och åt. Vi gick husesyn i den lilla stugan full av tygblommor. Och sedan regnade det. P4 Västerbotten gjorde anspråk på allt talutrymme i det lilla köket, men kunde ändå inte tysta oss pratkvarnar. Så när det väl slutat regna tog min skriande längtan att komma ut i friska luften och tystnaden över och vi gick, allihop, ut. Ner till sjön. Där var det, om möjligt, ännu fler mygg. De riktigt svärmade runt oss och jag blev stucken på handen när jag fotade och i hårbotten, överallt där de kom åt.


Senare på kvällen, när M lagt G i bäddsoffan från femtiotalet och när vi ätit lite efterrätt, gick jag och min vän ut en sväng. Vi gick till det riktiga Tallsjö och fotade sjön och fina hus. Det låg en överhuvudtaget genuin känsla över byn. Vackert och ensligt. Jag blir inte sugen på att bo där, trots att något liknande var min dröm när jag var liten.

Nästa dag begav vi oss till det andra av våra två mål på resan: Stockholmsgata. Det är, liksom Högbonden, ett bra ställe att åka till om man inte har barn som är benägna att springa iväg var som helst utan att se så långt framför sig. Det sitter nämligen en Varning för stup!-skylt precis när man kommer in i området, och det är en seriös varning för höga stup. Inte ett staket så långt ögat kan nå, men ändå fint iordninggjort med spänger och trappor där det är som svårast att gå. G satt i bärselen och M bar honom. Tur att jag har M, alltså. Han är bäst på att natta, busa och bära. Helt klart bäst.

Tjärn vid Stockholmsgata
Stockholmsgata är en kanjonformation som bildats under istiden. Det sägs att området kallas just så eftersom det liknar de smala gatorna med höga hus i Gamla Stan. Vi gick längs hela kanjonen, både ovanför och nere i djupet. När vi var på väg ner för en brant trappa såg vi en tjädertupp som sprang och sedan lyfte. Det lät tungt. Det var häftigt! Det var en riktig trollskog där nere i kanjondalen. John Bauer-motiv så att det bara sprutade om det. Ronja Rövardotterkänsla. Vi gick ända tills det att kanjonmiljön var slut, och sedan gick vi tillbaka igen. Visst är det märkligt att det alltid känns mycket kortare att gå tillbaka en sträcka än att gå den för första gången? Jag tycker ofta att det är så. Och det är ju skönt på många vis, särskilt som vi inte hade ätit lunch ännu.

Som tur var fanns det bord och bänkar, och även ett vindskydd, vid parkeringen. Där satt vi och åt vår medhavda lunch. G fick vattenmelon för tredje gången i sitt liv och han riktigt skrock-skrattade när han väl fick tag i en bit. Så himla gott! I bilen därifrån somnade han gott.

Väl i Åsele igen bestämde vi oss för att leta upp Antonios Bageri, från vilket vi ibland köper bröd här i Umeå. Bara det var en odyssé i tre delar genom Åseles industriområde. Till slut hittade vi i alla fall bageriet i en länga som även inhyste SFI. Antonio och hans fru var där och bakade. De är båda från Portugal och kom till Åsele på grund av den ekonomiska krisen. De blev så glada att vi hade letat upp dem att de bjöd oss på två limpor och lite kakor. Helt i enlighet med den sydeuropeiska, generösa, mentaliteten. Vi tackade så mycket och reste vidare. Mot Bjurholm.

Bjurholm. Kanske inte den mest upplyftande metropolen i världen. Men ändock ett ställe där det bor lite folk och där det finns två pizzerior. Vi valde en. Jag valde falafelrulle. Den visade sig bestå av en pizza som de rullat in falafel, sallad och framförallt dressing i. Det var bland det värsta jag ätit, så jag kunde för mitt liv inte förmå mig att äta upp den. Men lite mättare och lite gladare begav vi oss till kyrkogården. Där ligger nämligen en av mina döda vänner. Under ungefär en halvtimma letade vi överallt på kyrkogården efter hennes grav. Till slut hittade M den. Och just då kom solen fram. Den lyste upp de gyllene bokstäverna på den ljusgrå stenen. Född 1985 död 2017. Alldeles för ung, med alldeles för litet barn. Så sorgligt, så tungt. En ängel ingraverad. En vit ängel uppepå. Jag vet att du vilar där, under jorden. Hel. Jag tänker att du tittade fram med solen och vinkade. Uppskattade att jag kommit. Jag hoppas det.

Efter detta bar det iväg hemåt. Vi lämnade av vårt resesällskap och väl hemma fick G leka av sig lite med sina saker innan det var dags för sängen. Hela natten sov vi, och stora delar av dagen efter, kändes det som. Det är roligt att resa, men man blir också trött. Särskilt om man är liten.

måndag 3 juli 2017

La lista


Som föräldrar gäller det att komma överens om vad som ska göras och när, så att vardagen flyter. Det känns inte riktigt rimligt att ha ett schema på minuten men om alternativen är att tjafsa varje dag om vad som behöver göras och att ingen orkar och att båda vill att den andra ska göra det eller att ha en lista eller ett schema så att saker och ting blir gjorda, väljer jag hellre ett schema. Fast det blev en lista. La lista.

Jag döpte listan till Tareas del hogar (hushållssysslor). Men egentligen hade den kunnat heta kvällslistan eller något liknande, eftersom det som står på listan är sådana sysslor som behöver göras på kvällen, efter ca kl 16.30.

Det är femton punkter på listan, bland annat dessa: laga middag, städa köket, mata G, torka av bordet där G har ätit, ta bort leksakerna från golvet, bada G, lägga G, ta ut soporna. I pedagogikens och samförståndets namn borde väl listan ha skrivits av oss båda två tillsammans under en lugn och harmonisk stund. Så blev det inte. Jag skrev den medan M la G en kväll, för det är alltid han som lägger honom nu för tiden. Sedan visade jag listan och då fick nog M en smärre chock. "Är det så mycket som måste göras?" undrade han. Ja, det tycker jag.

När jag gjort listan räknade jag ut att jag, just den kvällen, genomfört 11 av 15 punkter, att en punkt hade vi hoppat över, en sak hade vi gjort tillsammans och att M själv hade gjort två saker. Och då kommer ju genast tankarna kring jämställdhet. Ska inte listan delas lika, så att det blir rättvist? Jag har kommit fram till följande svar: nej. För mig är det viktigaste att vi har ett samarbete som innebär så lite friktion som möjligt. Det har vi inte riktigt som det ser ut nu, men jag tror att vi kan nå dit, eller åtminstone bli bättre. Jag tror så här: allt är föränderligt, ingenting är statiskt - alltså borde även vi kunna bli bättre på en massa saker, till exempel att samarbeta kring hushållssysslorna.

Jag kan gott och väl tänka mig att byta bort nästan hela listan mot att M är med G på kvällen. Att de leker och gör saker. Då kan jag städa i köket och plocka leksaker. (Jag hör ju själv att detta är den typiska fällan: en ansvarsfull städande kvinna som lever med en lekpappa.) Jag ser på listan som ett sätt att synliggöra allt som jag eller vi gör, allt som behöver ordnas för att hemmet ska vara i det skick vi vill och för att vardagen ska rulla på och fungera. Den är även en hjälp för mig att kunna kontra när M säger att han är innerligt trött och inte orkar t ex lägga G. Då får han som svar att jag också är trött men jag kan tänka mig att tömma diskmaskinen, ta bort tvätten, städa upp i köket och ta upp alla leksaker om han bara lägger G. Och då är valet ganska lätt. Jag vill att han ska förstå att jag också gör en massa saker och inte bara kör med honom. Det är nog lätt att känna så när den ena partnern hela tiden ber om saker. Kanske är det bättre att bara utgå från listan: Här är listan! Detta behöver göras! Vad gör du? Vad gör jag?

Jag vet inte. Hur gör folk egentligen? Tydligen fördelar de hushållsarbetet ganska ojämnt, sett i antal timmar, särskilt när de fått barn. Jag undrar dock vad som räknas som hushållsarbete, om engagemang i barnen ingår i det, t ex leka med dem, byta blöja, mata, packa gympapåse osv.

Livet är föränderligt. Särskilt extra superföränderligt är det när man får barn. Då förändras livet radikalt, det verkar alla föräldrar skriva under på. De olika förväntningarna på den goda modern och den goda fadern påverkar säkert ens handlingar en hel del. Och det känns nästan helt omöjligt att leva i en egen liten värld, när vår omvärld hela tiden lär och lärt oss hur vi ska göra. Mitt mål var att leva i en mer jämställd relation än föregående generation. Det känns inte riktigt möjligt just nu (om man jämför med mina föräldrar, men om man jämför med Ms föräldrar är skillnaden stor). Mitt mål nu är att vi ska ha en fungerande vardag och då får väl den inkludera ett så ofeministiskt förhållningssätt att jag kan ta nästan hela listan om du tar barnet. Eller är det just det som är feminism? Att främja en så god fader-son relation som möjligt medan man själv diskar undan?

Hur gör ni?

fredag 30 juni 2017

Tio månader


Allt är en klätterställning! Inte riktigt allt kanske, men nästan. Min lilla fotpall som jag har under bordet har du klättrat över, "pinnarna" som sitter mellan stolsbenen har du klättrat över, och bokhyllan klättrar du igenom på det sätt som syns på bilden, eller tvärt om: in i kortsidan, ut i långsidan. Ibland blir du frustrerad och ber om hjälp. Då försöker jag guida dig. Först med hjälp av ord: Backa, flytta händerna, vänta. Om du inte kommer vidare lyfter jag dig ut ur situationen. Sedan kramas vi.

Du är ju världens gosebebis. Det säger jag till dig varje dag, mån om att förstärka denna sida. Jag är ju en gosemamma och vill gärna gosa med dig. Du gosar också i några sekunder innan du ska iväg och kolla på något nytt, kanske en bok.

För som också syns på bilden gillar du verkligen böcker. Vi har  fått en hel hög fler böcker nu, både på svenska och spanska, av en kollega till mig. Nu har du så många böcker att jag har fått plocka bort en del. Din lek består nämligen till stor del av att riva ner alla dina leksaker från nedersta hyllan i bokhyllan (där de sover om natten) på golvet varje morgon. Min lek består i att ta upp dem och lägga dem fint i hyllan varje kväll, därav har jag tagit bort en del av böckerna. Jag orkar inte lägga upp så många böcker varje dag! Favoritböckerna är fortfarande Glada mumintrollet och Max boll. Max lampa är också spännande.

Något annat som är spännande är att åka båt. Det tycker åtminstone jag. Du har hittills åkt båt två gånger, till och från Högbonden nu i början av juni. Men du har också varit ombord på en båt som vår vän från Danmark har. Det tyckte jag var väldigt fint eftersom jag själv varit ombord på den båten när jag var liten och överhuvudtaget åkt mycket båt i min barndom, eftersom min pappa haft båt. Kanske får du åka i morfars båt när  vi åker ner till Göteborg lite senare i sommar, om den fungerar ordentligt då.

Igår fick du för första gången testa att äta kokta morotsslantar och blomkålsbuketter med händerna. En annan mamma, med ett barn i samma ålder som dig, sa att de brukar ge sin son av deras mat till middag och så får han pilla i sig det bäst han kan. Jag tycker det känns svårt, men du måste ju få öva. Ganska ofta när jag matar dig (det är oftast jag som matar dig när du äter mat = puré), vill du ta skeden och äta själv. Till slut får du det. Och det slutar alltid i att det är puré nästan överallt. Gärna i håret när du viftat till med skeden istället för att fint sätta den i munnen. För att sätta den i munnen fint och åt rätt håll behärskar du inte riktigt än. Du har dock fått in själva skeddelen i munnen flera gånger och inte bara skaftet, men därifrån och att kunna få i sig maten på skeden ordentligt verkar vara en bit bort. När jag matar dig så liksom skrapar jag av maten mot din överläpp, men du har inte riktigt fått in snitsen än. Som sagt: du måste ju få öva dig, och jag funderar på att köpa någon sked med kortare skaft som kanske är lättare att öva med. Det lär ju finnas sådana därute på den totalöversållade barnprylmarknaden.

Idag har du fått doppa fötterna både i en sjö och i havet för första gången. Du skrek båda gångerna. Antagligen för att du tyckte det var kallt. Jag, däremot, har premiärdoppat hela min kropp. Jag skrek också. När vi låg på Barn 4 drömde jag om att kunna springa ut med dig på en blomsteräng. Det var mitt mål. Idag har vi kört förbi sådana ängar på väg till och från badet. Vi får se om jag lyckas springa iväg med dig någon dag, rakt ut i blomsterhavet. Det hade varit vackert. Som att leva min dröm.

Du ålar vidare på samma sätt som förut. Du har din egna stil och jag gillar den, förutom att du blir smutsig om magen ifall det är skitigt hemma eller om vi är utomhus. Din spanska familj skulle bara veta hur mycket jag låter dig vara på marken! Men här i Sverige är marken ren, till skillnad från Spanien, säger vi. Dessutom måste du ju få upptäcka!

Jag undrar om du börjar få tänder. Du gnider dig med handen i munnen och gnager ibland på något av mina fingrar. Det har du, i och för sig, gjort ganska länge nu, men snart kanske en liten tandstump tittar fram. Vi får se. Då lär du ju bli ännu sötare än vad du redan är, hur det nu är möjligt!

Varje dag brukar vi, förutom att läsa och promenera, även sjunga några sånger. I ett hus vid skogens slut tror jag nästan att du "kan" nu. Du brukar ligga på rygg framför mig när jag sjunger den och jag gör rörelserna både på dig och på mig. När haren skuttar fram så fort, brukar jag skutta med dina ben och några gånger på senaste tiden har du liksom hållt upp benen när vi kommer dit i sången. "Skuttiskuttiskutt!" brukar jag säga och skutta med dina ben. Då skrattar du. Sedan när det är dags att räck mig handen din håller du ibland fram höger hand, med spretande fingrar. Därför tror jag att du kan den. Även om du ännu inte sjunger med.

Vi brukar också sjunga En kulen natt, Nyss såg jag en krokodil, Jag lekte att jag var en liten ångbåt, Prästens lilla kråka, Jag blir så glad när jag ser dig, Klappa lilla magen och favoriten Tula hem och tula vall, som du alltid, varenda gång, blir lugn av att jag sjunger. Särskilt när jag tar i lite. Det är fint att du tycker om att vi sjunger för dig. Men vad du tycker om ännu mer än det är att hoppa på pappas mage. Det får du göra när han kommit hem från jobbet och då riktigt kiknar du av skratt. Te ríes a carcajadas. Du tycker även om när pappa tränar med dig. Han gör knäböj (sentadillas) och håller dig rakt ut så att du liksom hoppar från marken och högt upp i luften. Det är hur kul som helst, tycker du.

Det absolut finaste som hänt på sista tiden var nu häromdagen, i tisdags tror jag, när pappa kom hem från jobbet. Du var och lekte vid bokhyllan när dörren öppnades. "Vem kommer?" frågade jag. "Kom hit och titta!". "Vem är?" sa pappa från hallen. Och du ål-kröp till mig så att du kunde se ut i hallen. Och där stod ingen mindre än din far. Du blev så oerhört glad att du snabbkröp fram till honom och sprattlade med benen och log med hela kroppen. Han tog upp dig och pussade dig och jag pussade honom och grät några tårar.

Gunnir, Gurkan, Lilla lurv - du är det finaste vi har! Tack för att du kom! Stanna alltid kvar!

måndag 26 juni 2017

Ljuvligheten

Syrénkvist i gammelfarmors vas, klockan 22.30.

Så här i juni kan även ljuvligheten drabba en. Allt är inte ångest och stress. Verkligen inte! Ömsom vin, ömsom vatten, som mina föräldrar brukar säga, särskilt min mamma, när vi pratar om livet i deras kök. Det är särskilt därifrån köket jag minns den här dryckesmetaforen.

Ljuvligheten i midsommar. Jag hade från början inga planer och var stressad över det. Inte orkade jag fråga runt heller. I mitt huvud var alla upptagna. Några jobbar säkert, någon kanske bygger en altan, resten har väl redan planer, tänkte jag. Så jag frågade min väninna M. Och visst, hon kunde tänka sig att ta en paus från organiserandet av sin lilla bostad. Så vi gjorde det mest svenniga av allt: vi gick till Gammlia. Och jag dansade runt midsommarstången med G i bärselen till alla låtarna. Räven raskar över isen och små grodorna. Även en del sånger jag inte kände igen spelades. Det var härligt och roligt, och jag fick inte ens ont.

Innan ringdansen hade vi rekat området för att sedan sätta oss på ett slags trädäck i solen och äta jordgubbar. G förstod hur underbart gott det är och den nya vita bodyn med fiskar och ankare var inte längre särskilt vit. Jag undrar hur väl jordgubbsfläckar går bort i tvätten. Jag undrar om det spelar någon roll. Efter ringdansen vandrade vi hem till oss, genom ett stilla Umeå. Någon enstaka motionär på Campus Arena. Någon här och var som cyklade om oss. G sov hela vägen hem.

Sedan var det middag. Min man M kom från jobbet. Vi åt rökt sik och kokt färskpotatis. Jordgubbar till efterrätt. Och efter detta tog min vän M och jag en promenad runt i skogen. Vi blev myggbitna och vi glömde att plocka sju sorters blommor. Ljuset som aldrig vill ge sig, trots att sommarsolståndet redan varit. Det är ljuvligt och extremt, extremt ljuvligt.

Och idag. En av junis sista kvällar begav vi oss (M, M, G och jag) ut till Ratan för att träffa en sjöman jag känt hela livet. Han har seglat ända från Danmark och vidare norrut ska han. För att sedan återvända hem igen. Det var första gången för min man och mitt barn på en segelbåt. Det var spännande, fast vi bara låg stilla vid en kaj. Dansken bjöd på öl och jag som inte druckit fick köra hem. Det gick så bra! Jag som inte har kört på riktigt länge och verkligen har hunnit gruva mig sedan den där dagen i oktober när jag fick motorstopp i rondellen nedanför sjukhuset. Men jag kan ju köra: det ska jag komma ihåg. Man ska inte underskatta sin egna förmåga, men inte heller överskatta den.

Nu har G fått bada, jag har duschat och imorgon bitti tar sjömannen sig ett dopp i det iskalla Bottenvikska havet. Så ljuvlig är sommaren! Ta vara på den, säger jag till mig själv. Din första sommar med ett litet kiddo. Första sommaren med G. Se det vackra! Känn tacksamheten! Det är lättare att andas då än om man bara fokuserar på att klaga, vilket är alltför lätt gjort. Nu menar jag inte att man mår bra bara för att man tänker positivt, sånt dravel är jag helt enkelt emot, men jag ser det mer som en uppmaning till mig själv: Njut!

söndag 18 juni 2017

Ångesten och stressen


Ganska mycket ångest drabbade mitt bröst imorse. Det kändes tungt och instängt. Kvavt i själen. Jag ville få saker gjort. Så otroligt skitigt golv. Gamla ostbitar, smörgåsrånbitar, damm, hår, gudvetvad låg utspritt överallt. Och det kryper G omkring i, helt obrydd. Balkongen som jag försökt barnsäkra genom att hänga upp balkonglådorna, men inte avslutat eftersom det fortfarande står krukor och jord på golvet. Jag vill skura den, men det känns som ett projekt eftersom jag bara har en skurborste utan kvastskaft, så jag måste ligga på knä. Jag klagar, klagar, klagar och ältar allt tusen gånger. Försöker komma framåt men det känns ibland som om vi bara står och stampar i samma gamla gnabb. Irriterande, frustrerande, ångesterande.

Myggen anföll mig igår när jag var ute på kvällens antiångesttur. "Jag hatar mygg!" var jag tydligen tvungen att skrika just när två cyklister cyklade förbi mig på grusvägen. Är jag rolig eller? Var finns det mest mygg? Jo, i skogen! Var promenerar jag? I skogen, mellan en myr och en sjö. Smart! Kanske inte smart, men otroligt vackert.

Idag blåser det och jag antar att myggen inte har lika lätt att få fäste i sommarluften. Kanske blir man inte lika biten idag. Om man ger sig ut. Det har inte jag gjort. Och därför har jag promenadabstinens. Bara det...

Jag har märkt att folk i min internetnärhet verkar må ganska dåligt. Linnéa publicerar en ångestlista, Jenny verkar ha en identitetskris, Maria var eller är på gränsen till utbränd lät det som i mars, Mirijam hade fysiska problem som verkade vara kopplade till stress (eller var det MS, hoppas inte!) för ett tag sedan. Vad är det som händer? Är detta bara en del av livet? Ska vi ta varsin mindfulnessmålarbok och måla oss ångestfria? Dricka lite te, andas? Eller är det något annat som är skevt? Är den bristande jämställdheten en bov? Är det pressen utifrån, att man själv, ens hem, ens barn, ens partner, ens hund och ens dammråttor måste vara så satans perfekta att de tåls att skådas av hela världen? Eller kommer pressen minst lika mycket inifrån? Vill vi vara engagerade, lugna, tålmodiga, varma och härliga mammor? Kvinnliga kvinnor? Attraktiva på arbetsmarknaden, attraktiva för män, attraktiva för nya vänner? Eller handlar det hela om samhörighet: vi vill höra samman, vi vill ha gemenskap. Vi är så rädda att inte få vara med att vi stressar upp oss över allt det här.

(Jag orkar inte noppa mina ögonbryn. I huvudet säger jag mig att jag skiter i det, för då är jag mer lik min son. Entrecejo. Ett enda vackert och starkt ögonbryn. Det har vi, alla tre. Och jag vet att det inte är inne direkt. Men jag har banne mig varken tid eller lust att ta tag i det.)

Jag har mest ångest över att jag är otrevlig hemma. Över att jag inte har tålamod med allt. Varför är jag inte lite mer tålmodig och trevlig? Lite mer smidig? Står jag ut med för mycket eller för lite? Gör jag fel val? Det vet väl bara jag, antar jag. Men ibland rinner det bara över. Ibland orkar jag inte. Jag pallar inte att bara se på och säga något specialpedagogiskt, så jag blir arg. Och sedan får jag så jävla mycket ångest att jag vill gå i bitar. Det är så hemskt så jag vet inte. Men som tur är går det fort över. Vi blir vänner igen. Men jag måste också sätta gränser ibland. Det är så jag känner. Och det är därför jag blir arg.

Om nu personligheten är konstant och medfödd så får jag väl bara stå ut, och försöka agera acceptabelt utifrån mina resurser. Jag gör så gott jag kan. Jag är en gullig mamma nästan jämt. Jag ser till att vi städar, håller dammråttorna i schack. Jag försöker prata och komma överens med min man. Jag vill att vi ska utvecklas som par, som föräldrar och som individer. Jag vill att vi ska hjälpa varandra att nå våra drömmar. Men. Men det är inte alltid så lätt.

Hur är det för er? Har ni ångest ibland? Mår ni dåligt? Vet ni vad det beror på? Vet ni vad ni kan göra åt det? Blir det bättre med åren?

tisdag 13 juni 2017

Litteraturens stjärnor och fall

Att ligga och läsa under ett träd, hur gött är inte det?
Konstigt nog har jag hunnit läsa en del böcker under föräldraledigheten. Jag menar inte hunnit som i att jag har försökt hinna och skyndat mig utan mer hunnit i meningen att det ju är en hel del annat som måste göras och komma först. Ens barns alla behov, till exempel. Hemmet. Matlagningen. Den personliga hygienen. Ja, ni vet. Vardagens alla sysslor. Men en liten stund då och då har jag ändå fått. Särskilt nu sedan jag kom på att jag kan sitta och läsa bok på kvällen istället för att slösurfa och kolla samma bloggar och mediesidor om och om igen.

Vilka böcker har jag läst, då? Jo, nu ska ni få hela listan:

Mosippan av Elsie Johansson
Detta är uppföljaren av Glasfåglarna och ingår i triologin om Nancy. Det utspelar sig på 40-talet i en by i Sverige. Nancy bor med mor och far i en stuga som står på ofri grund och de stretar på för att få slantarna att räcka. De eldar i spisen och sätter upp granrisveranda om vintern. När sommaren kommer bygger fadern en potatisbacke som han läst om i tidningen. Nancy blir kär. Hon tar sin älskade till stället med mosipporna, högt upp på åsen.

Jag tycker verkligen om att läsa den här typen av litteratur. Detta är för mig en starkt lysande stjärna till bok och jag längtar efter att läsa den tredje delen. Jag tycker det är mysigt att måla upp bilder och fantisera om timmerstugor, heta järnspisar och sjungande sparkåkning mitt i kallaste vinternatten.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
Ungefär samtidigt som jag blev gravid försökte jag läsa den här boken på spanska, tillsammans med M. Det projektet föll på flera saker: cirka tre ord per mening förstod jag inte (det var därför M skulle läsa den med mig, och översätta), författaren beskrev saker på ett invecklat sätt och historien berättas också med flera lager. Som läsare befinner man sig inte alls bara i historiens nutidsplan utan man förflyttas hela tiden till bakomliggande historier och historier i historierna, så jag blev alldeles snurrig. När jag sedan gav upp detta och lämnade boken i "biblioteket på stranden" (bestående av tre böcker) för min spanska svärfamilj att läsa, och började läsa den på svenska blev det en helt annan femma! Det blev en fantastisk läsupplevelse rent utav! Jag älskade den verkligen. Språket är briljant. Berättandet är kanske lite komplicerat men jag blir helt fångad. Tänk att det är en så stor skillnad att läsa på modersmålet och på ett främmande språk, som jag ändå tycker att jag behärskar väl! Det är väl just det att det litterära språket faktiskt skiljer sig mycket från vardagssnacket. På alla språk. Mer läsning åt folket!

När livet börjar om av Lucy Dillon
Jag behövde något lättsamt. Något som fick mig lite glad efter en ganska tung vår. Så jag frågade om tips och fick detta. Jag köpte boken, tog med den till Spanien och läste den. Nu står den på en ge-och-ta-hylla utanför Ålidhems bibliotek. Den här boken ska man helt enkelt inte läsa direkt efter Vindens skugga. Tråkigt språk, platt berättelse, stereotypa karaktärer. Fin miljö, i och för sig, men inte fantasieggande som i Mosippan och Vindens skugga. Jag läste ändå ut boken, och jag ångrar mig inte direkt, men jag kommer inte läsa något mer av den här författaren. Kanske är feelgoodgenren ingenting för mig, åtminstone inte när det kommer till romaner.

Medicis ring av Jan Mårtensson
När jag fyllde år i mars kom den här boken till mig. Inköpt på rekommendation av bokhandelspersonalen. Som inte hade koll. Åtminstone inte på mig och mina preferenser. Den skulle tydligen vara bra och populär, och det är den säkert. Snubben har skrivit över 60 böcker, en till fyra per år sedan 1970! Har han en lågavlönad spökskrivare eller har han försummat sin familj? Eller är det måhända språket och storyn han har försummat? Det är en deckare. En snubbe är i Italien och två personer dör. Är det mord? Vem kan det vara? Ja, ni fattar. Utöver detta grubblande funderar även huvudpersonen på om han ska äta en bit prinsesstårta eller ej, med tanke på kalorierna, och om han ska ta en Dry Martini eller en Gin och Tonic, inte med tanke på kalorierna. Tråkigt. Läs ej!

Omgiven av idioter av Thomas Erikson
Den här boken har jag lånat av min vän och kollega M. Och den verkar riktigt intressant. Personligheter beskrivs som röda, gula, gröna och blå. Jag känner igen mig mycket i det röda och gula. Driven, kreativ, bestämd, känslostyrd, pratar mycket och tycker att relationer är det viktigaste i livet. Intressant läsning, kan jag säga, även om jag inte har läst ut den än, för just nu är jag helt inne i...

...Boktjuven av Markus Zusak
- Åh! Har du läst den här? frågade min vän som heter samma som en prinsessa. Inte Victoria, inte Madeleine, inte Estelle.
- Nej.
- Då är jag allt bra avundsjuk på dig!
Och några dagar senare, när Medicis ring äntligen tagit slut framför mina ögon, tog jag ner en solstol till gården och satte mig i skuggan och läste. Jag fångades direkt av en historia som Döden själv berättar, direkt till mig. Ett tydligt läsartilltal och häftig berättarteknik fångar verkligen mitt intresse. Nu har jag skrivit fångar två gånger här, men det är så jag känner det. Jag är fångad. På ett bra sätt. Läs den!

Vad läser ni just nu? Eller vad har ni läst som ni älskade? Bra språk och intressant historia måste det vara! Tipsa mig gärna!

söndag 11 juni 2017

Nu ger jag upp tygblöjorna


Kalla mig miljöbov, från och med nu, (Gör det! Snälla!) men nu ger jag faktiskt upp tygblöjorna för ett tag. Kanske kan vi börja med dem igen när lille G ska bli blöjfri. Då kanske det är värt som pedagogik: det blir blött när man kissar. Men just nu orkar jag inte. M orkar inte heller, verkar det som, även om han uttryckte något sorts intresse just nu när jag packade ner dem i dess hink och sa att han skulle ta ut dem till förrådet. För till förrådet går jag inte. Inte igen.  Sist jag  var där funderade jag på varför M överhuvudtaget låtit mig gå dit. Det är fullt av skräp och grejer. Helt galet.

Det ligger i släkten, inte i min utan i M:s. Att ha en, låt oss säga lada, full av gamla saker. Bord, stolar, ett gammalt kök, sovsäckar, tofflor, papper, tavlor, leksaker, en motorcykel (eller är den såld?) och så vidare. Samla det där. Spara det. För det kan ju komma till användning någon gång. Och visst: en del av det gamla köket har faktiskt använts i en nybyggnation på landet. Så det var ju bra. Kristider som det fortfarande är, nästan.

Och visst är det roligt att gå och titta i ladan ibland. Fundera över var allt kommer ifrån och hur bröderna ska lösa detta oändliga när det väl är dags. Sådant pratar vi förstås inte om. Nej, det behöver vi inte nämna. Det blir som det blir. Den dagen den sorgen. Sorg. Luto. Luto.

Tankarna snurrar om nätterna när jag inte kan sova. Jag kan inte sova när tankarna snurrar om nätterna. Så ljust det är ute. Otroligt! Tur att jag köpte en mörkläggningsgardin. Ska vi anmäla G till förskolekön snart? Var? Göteborg? Waldorf? Var finns det Waldorf i Göteborg? Kommer vi att hitta någon lägenhet? Jag har drygt 1800 dagar i kö på Boplats nu. Hur långt räcker det? M vill bo nära jobbet, men var kommer han att jobba? Vi vill ha minst tre rum men inte för hög hyra. Eller ska vi lika gärna hyra en fyra med en gång, ifall vi får ett sådant behov inom några år? Kommer G att få syskon? Kommer vi att palla? Kommer vi att palla att han inte har syskon? Kommer det att gå att göra ett ens? Luto. Det betyder sorg på spanska.

En biocheck går snart ut. Vi fick den för nästan två år sedan och den gäller i två år. Jag har sagt till M att det är hans tur att gå på bio. Men kommer han kolla upp någon film? Kommer han att använda den eller ska jag ta den i sista minuten och gå på nåt, vad som helst? Vad går på SF? Inget bra, antagligen. Eller? Sameblod har jag redan sett. Fett bra i och för sig.

Vad ska vi göra på midsommar? M ska jobba under dagen. Jag vill hitta en midsommarstång men helst inte gå till Gammlia, för där kommer det att vara knökat som man säger i Göteborg. Varför finns det inga lokala stänger nära där vi bor? Jag vill visa G och nu när han har fått uppleva påsken i Spanien så borde han rimligtvis få uppleva en riktig midsommar i Sverige. Eller? Har någon något tips?

Ja, det är väl ungefär det här jag funderar på just nu. Idag lyckades jag ändå boka upp en vän till midsommar så vi lär väl hitta på något. Jag ska fråga en till, eller två. Men midsommar är så "familjigt". Folk är med sina familjer, på landet. Trevligt, men inte när man inte riktigt har någon familj förutom sin egna och när en tredjedel av den ska jobba så är det ju inte så lätt.

Nu vaknar G från sin lilla tupplur. Han gråter. Dags att rycka in!

fredag 9 juni 2017

Minisemester: Högbonden och Skuleskogen

Högbonden skymtar längst bort i mitten.

- Är du rädd för något? 
- Nej.
- Bra, då åker vi till Högbonden!

Det var jag som provocerade och såg till att det blev av. M har två veckors semester i sommar, sedan jobbar han någon månad och sedan går han på föräldraledighet. Jag hade tidigare sagt till honom att jag vill att vi åker till Högbonden under hans semester. Det ville inte han. Men nu gjorde vi det ändå, innan hans semester till och med. Det visade sig nämligen att han skulle vara ledig tre dagar förra helgen. Och med en knapp veckas marginal fick jag tag i det sista dubbelrummet uppe vid Högbondens fyr. Detta är en ö som ligger en liten bit ut i havet i Höga Kusten. Hela ön är naturreservat och nere på udden häckar en massa skränande måsar och tärnor. Sist jag var där var jag kanske tio år. Jag minns att jag satt i båten ut och skrev i min dagbok. Eller var det på båten ut till Ulvön? Jag minns att dagboken var knallrosa, cerise, med en papegoja på framsidan. Jag undrar var den är. I någon låda hos mina föräldrar troligen. Det finns en del av mina "samlade verk" kvar där, har jag hört. 

Jag ville så gärna visa M och G Högbondens fyr, nu innan vi eventuellt flyttar söderut. Det är nämligen mer lagom att ta en tur dit från Umeå (18 mil) än från Göteborg (84 mil). Därför är jag himla glad att vi faktiskt passade på! Vi åkte inte förrän klockan elva hemifrån, även om vi siktat på kl 10. Vid klockan två kom vi till Bönhamn, därifrån båten inte gick. Vi tänkte äta lunch där. På kartan stod det att det var ett genuint fiskeläge så vi tänkte att det kunde vara värt. Vi satte oss vid ett bord och åt vår medhavda pastasallad. G satt i bilbarnstolen på kajen och filosoferade. Sedan åkte vi till Barsta, 6 km därifrån, för att ta båten. Vi kom med en kvarts marginal. Sånt gillar inte jag. Men det gick ju. Jag hann till och med dricka lite te innan vi gick ombord!

Väl framme på ön lastades all packning i en linbana, gött! och vi fick gå upp för den långa backen. De andra vandrarhemsgästerna pinnade på i stockholmstakt men vi tog det lugnt. Det var ett av mina syften att åka iväg: att få bryta vardagen och stressen och ta det lugnt. 

Utsikt från Högbonden.
När vi väl installerat oss i vårt rum, och fått upp resesängen som vi fick låna till G, gick vi en liten tur runt öns topp. Det var oerhört vacker utsikt åt alla håll. Höga öar och lager på lager av berg i fjärran. Fridfullt och vilt på samma gång.

Efter promenaden åt vi middag som vandrarhemsägarna lagat åt oss. Varmrökt lax, dillpotatis, hovmästarsås och sallad. Underbart! Vi satt ute i kvällssolen och G sov i bärselen. Sedan kom kvällen och vi orkade inte gå på fler vandringar. G somnade i resesängen och jag gick några varv till fyrmästarhuset och tittade i några gamla böcker. Bland annat en skolkartbok från 1911. Intressant! 

Vi sov i trädgårdshuset  och det var bra. Därifrån var det närmare till toaletterna och längre ifrån alla andra vandrarhemsgäster, vilket innebar att vi inte stördes av deras tantpartaj och de stördes inte heller av G:s gallskrik när han drömde en mardröm vid elva. Lille vännen. Det är så obehagligt. Han skriker och skriker men man får ingen kontakt med honom. Han vaknar inte. Till slut lyckas M lugna honom. Tur att han har en pappa med mycket tålamod! 

Dagen efter åt vi frukost och jag städade ut rummet medan M satte sig med G på en klippa för att rita. Det behövde han: rita. Båten gick tillbaka vid tolv och väl i land kom vi snabbt över en rökt sik som vi åt upp på plats och sedan åkte vi till Skuleskogen.

Skuleskogen är en nationalpark i Höga kusten, söder om Örnsköldsvik men norr om Barsta, alltså på vägen hem för oss. Vi körde upp till Västra entrén och gick en liten tur på totalt ca 4 km. Det var alldeles lagom för oss. Skuleskogen är superbra! Det är anpassat så att även de som inte kan gå kan ta sig fram i skogen. Det finns olika leder och vissa är alltså breda och anpassade till barnvagnskörning eller om man kör rullstol, till exempel. Vi hade dock bärsele så vi gick en led som var spångad. Det funkade fint, säger jag, som inte bar barnet! 

Utsikt från Långtjärnshällorna i Skuleskogen.
Efter detta besök hade jag blivit rejält hungrig igen. Vi stannade vid Näske krog, som visade sig ha blivit en kinarestaurang. Mat som mat, tänkte vi, och åt med god aptit. Sedan åkte vi hem och vi var hemma vid nio. I slutet var G ganska trött, men somnade inte. Jag sjöng och M körde. Bra uppdelning, tycker jag. 

Det var skönt att komma iväg och bryta rutinerna lite grann. Andas frisk luft i naturen. Se nya vyer. Göra någonting tillsammans! Jag kan varmt rekommendera Högbonden för er som inte har barn, alternativt har barn som inte kan gå ännu, alternativt har barn som förstår att de inte får springa ut för stup. Det är nämligen stup runt om hela vandrarhemsområdet och staketet är inte direkt barnsäkert. I övrigt fungerar det bra med barn där, även om barnvagn är helt omöjligt och onödigt att ta med sig just dit. Under högsäsong kan man också åka dit bara över dagen och äta lunch eller fika. 

Jag hoppas att ni som läser också har fått en fin inledning på sommaren! 

onsdag 31 maj 2017

Nio månader


Nio månader senare sitter jag uppkrupen i soffan. Solen har gått ner men lämnar fortfarande ljus på himlen. Det börjar mulna på. Din pappa M har precis nattat dig genom att mata dig med modersmjölksersättning i sängen och sedan försiktigt, som bara han kan, lägga över dig i din egna säng. Jag tror du sover nu, men jag vågar inte gå och titta.

Nu har du varit utanför min mage längre än vad du var i den. Du var ju bara där i sju och en halv månad och nu har du bevisligen rockat runt ute i den så kallade verkligheten i nio månader. Livet blir aldrig mer sig likt, det har vi börjat förstå nu. Och tur är väl det! Du är underbar!

Under den här månaden, maj, har du ökat på intaget av puréer rejält. Du äter en burk till lunch och en till middag. Ganska ofta får du en hel burk per mål, men inte alltid. Du älskar morot+potatis+köttfärs kokt med lagerblad och sedan mixat (utan lagerblad). Idag hade jag i lite purjolök också och det accepterade du. Du gillar inte rotselleri. Men vem vet, kanske börjar du gilla det en dag. Man ska inte ge upp för lätt, säger BVC. Sedan tycker jag i och för sig inte att det är nödvändigt att du gillar precis allt. Du äter fortfarande välling och ersättning. Även gröt. Du har också börjat äta fruktpuréer som vi köpt färdiga. Dyrt och smaskigt! Jag får försöka göra själv någon dag. Du gillar också att äta banan.

Det skönaste med dig är att du äter bra, sover bra och leker bra själv. Du leker bra med mig och pappa också. Din nya favorit är att hoppa högt på pappas mage. Han håller i dig, såklart, så att du inte ramlar. Då skrattar du a carcajadas, så du nästan kiknar.

Idag, på din niomånadersdag, har du för första gången bakat bröd. Jag älskar att baka bröd och äta hembakt bröd men har inte riktigt känt att jag haft ro till det sedan du kom. Idag blev det av och du hjälpte till. Du satt i barnstolen och grejade med en egen bunke och en smörkniv och sedan fick du lite deg att knåda. Till slut hade du, med lite hjälp av mig, gjort en egen liten rågbullekula. Den blev inte ens bränd, men dock hård! Jag hoppas att du också kommer tycka att det är roligt att baka, för det är så värt!

Vad som mer är nytt sedan sist är att du förflyttar dig mycket mer nu. Nu utnyttjar du hela lägenheten och inte bara ett hörn. Visserligen stänger jag dörrarna till klädkammaren och badrummet och ibland även till sovrummet (pga övermöblerat), men du tar dig mellan köket, vardagsrummet och hallen med lätthet. Du kryper på ditt egna sätt, genom att dra dig fram med hjälp av armarna och sedan ställa dig på knäna och flytta fram armarna. Det går ganska fort, så nu måste vi verkligen ha koll på dig.

Du är också väldigt intresserad av allt som inte är leksaker. Exempel på detta är: sladdar (nej! nej!),  skor, tofflor, fotpallen, mattfransar, dörrmattan, gardinerna, påse med lök, ryggsäckar, saker som prasslar. På grund av detta nya intresse gav jag dig igår en tom och ren kompostpåse i papper att prassla med. Jag gömde några av dina leksaker i den och det tyckte du var kul i ungefär en halv minut, sedan bar det iväg på nya äventyr!

Den här månaden har vi också varit ute lite mer. Vi var ju ute i Spanien i april också, men här har vi varit på marken, i gräset, något som är helt otänkbart i Spanien. Här har du nyfiket pillat med fingrarna i gräset och bekantat dig med några gräsänder som kom och hälsade på. Vi har även varit ute i naturen och promenerat, med suffletten nerfälld flera gånger. Du har börjat åka i sittvagn nu, eftersom du hade en sådan i Spanien så kändes det konstigt att lägga tillbaka dig i liggdelen. Du är lite kort för sittdelen, tror jag, men det fungerar, och du växer ju hela tiden! Jag tycker att det är så mysigt att promenera med dig på skogsvägarna här och lyssna på fåglarna. Det tror jag du också tycker.

Du skrattar mer nu, säger din pappa. Och du är en, för det mesta, nöjd bebis, vilket är väldigt skönt, men du kan också säga till när du inte är nöjd. Det gillar jag! Fortsätt så, min gullunge!

lördag 27 maj 2017

Bara knappt tre månader kvar!


Tänk att det bara är knappt tre månader kvar av det här. Av att vara hemma hela dagarna, alla dagar i veckan, med mitt lilla barn. Sedan ska jag lämna över honom till pappa M. Då är det hans tur. Hur ska det bli? Hur ska det gå för mig att jobba samtidigt som min son är hemma, utan mig? Det blir säkert bra. En ny period, definitivt. Nödvändigt, utan tvekan.

Jag tror att det är nödvändigt att pappa M tar ut föräldraledighet och är hemma med G. Det är nödvändigt för oss som familj att vi båda har varit hemma med honom under en längre period. Nödvändigt för att kunna förstå varandra. För det är väl en klassiker? Den ena är hemma, den andra arbetar och kommer hem, barnet lämpas över: ta honom! Båda är aströtta, barnet också. Alla är hungriga, om inte de som är hemma redan hunnit äta. Maten är klar, maten är inte klar? Leksaker över hela golvet, för barnet har lärt sig att effektiv sprida ut dem över så stor yta som möjligt. Dessutom ligger dockorna med ansiktet i golvet och ser deprimerade ut. Smulor under barnstolen. Köket ser ut som hej kom och hjälp mig och barnet, som nyss nästan lärt sig krypa, har smutsiga händer för att ingen dammsugit på tre dagar!

Och där står man. I vårljuset som aldrig tycks ta slut. Och ingen orkar. Ingen vill. Kan inte du? Kan inte du ta ut soporna? Han har bajsat tre gånger idag. Kan inte du sopa upp smulorna? Dammsuga? Städa toaletten? Ta honom bara! Jag orkar inte höra hans gnäll! Gör något så han blir tyst! Läs en bok! Lek! Jag orkar inte. Ingen orkar. Inte mamman, inte pappan, inte barnet.

Jag börjar förstå varför barnprogram finns. Men än är han för liten, tycker vi. Men visst har jag i en svag stund satt på Alfons Åberg som jag hittade på nätet, men lille G verkade inte fatta. Han ville inte se. Bättre då att läsa en bok. Barnprogram lär det bli ändå framöver, hur mycket som helst antagligen.

Nu har vi åtminstone kommit fram till ganska bra och fungerande kvällsrutiner. Jag badar G någon gång mellan klockan åtta och nio. Innan det gör jag en bibi med modersmjölksersättning eller välling, som värms efter badet. Jag eller M torkar G och smörjer in honom. Jag sjunger Tula hem och tula vall för att han ska lugna sig lite. M tar honom, matar honom i sovrummet och lägger honom. Ibland somnar han fort. Ibland tar det längre tid och han lägger sig på tvären, på magen, gnäller lite. Jag vänder rätt, säger att det är natt. Någon gång ger vi upp, tar upp honom och så får han somna i famnen medan vi försöker kolla på Rapport. Han gråter i alla fall inte när han ska sova. Peppar, peppar!

Innan den här kvällsrutinen brukar jag känna starkt att jag behöver andas, då går jag ut. M säger att det är okej. Jag vandrar runt i någon timme och pratar i telefon. Sedan brukar det kännas bättre. Sedan kan jag komma in och ta min del. Städa köket, om inte det är gjort, bada G. Klara av kvällen.

Men, som sagt, om tre månader börjar en ny fas. Då är det jag som ska arbeta och tjäna in uppehället och M som ska vara hemma och ta hand om barnet, och även hemmet (?). Framförallt barnet, tänker jag. Så får hemmet vara som det är. Jag lär ju fortsätta att plocka, och han lär ju inte börja.