tisdag 19 september 2017

Vardagsmiddag med vänner

Sommaräng i juli, men nu är hösten här.
För några veckor sedan sa min vän M att hon skulle bjuda mig och en annan tjej med kopplingar till jobbet på vardagsmiddag. Det var en helt vanlig dag, kanske en torsdag, och vi drog hem till henne och lagade mandelugnspannkaka och sallad. Vi satt i hennes soffa hela kvällen och skrattade så vi kiknade och pratade så vi blev helt trötta både i käkar och öron, och helt glada.

Så skönt att bryta vardagen, mitt i vardagen. Att byta ut en stressig, tråkig surkväll mot en trevlig umgängeskväll! Så när min man M påminde mig om att han skulle börja måla igen, vissa kvällar i veckan, bestämde jag mig för att bjuda hem samma gäng, till oss. Lillpojken var med förstås. M gick iväg på sin kurs efter en stund och jag förberedde tacos.

"Det luktar som tjejkväll i femman" sa jag, när jag hällde i tacokryddan i färsen. Största ingrediensen var dextros. Det är väl något slags socker? 

Vi åt, vi pratade. G pratade och sög på mat som han snabbt förpassade till golvet. Vi skojade och berörde ämnen som flerspråkighet, stress, arbetsglädje, historier om diverse farbröder och även lite jobbsnack. Så himla trevligt. Så skönt att bara göra något annat, upplyftande. Varje vardag orkar man såklart inte styra upp något sådant här, men någon gång ibland. Fint!

"Vad lekte barnen på forntiden?" undrade den mest historieintresserade av oss. "Lekte de tittut?" Jo, det tror jag. G lärde sig Titt ut! helt själv genom att gömma sig bakom en fåtölj. Och det är nästan alltid han som initierar den leken genom att gömma sig bakom snutten, eller något annat. Jag funderade mer på det nu när jag nattade pyret. Antagligen lekte de med stenar, pinnar och annat de hittade. Antagligen lekte barnen att de gjorde vuxensaker (lagade mat? jagade?). Antagligen gjorde de verkligen sådant som vi nu kallar vuxensaker. Det var ju ändå ganska nyss som barn började ses som barn och inte små vuxna. Även om de kanske också var ute på någon äng och samlade örter, eller gick i skogen och plockade lingon, gillrade fällor för olika djur, så tror jag absolut att de lekte! Jag tror att det är något djupt i oss djur. Djurungar leker ju, människobarn leker. Jag antar att de tävlade om vem som hittade flest hallon, eller bara lekte att de var någonting annat, att de var något djur eller någon annan typ av person? Jag tror att de lekte ungefär som barn leker idag, fast utan skärmar och diverse "nymodigheter" (allt som kommit efter forntiden). De kanske tävlade om vem som kunde kasta en sten längst, eller vem som kunde springa fortast. De kanske lekte att de lagade mat, eller så lagade de mat. Kanske går det aldrig att få svar på vad de lekte för superlänge sedan, men antagligen kan man bara gå till sig själv. Vad lekte vi? Och så vidare...

Nu ska jag varva ner lite med min bok "Vitt hav" av Roy Jacobsen. Himla bra! Jag gillar böcker som handlar om "förr i tiden" och som är lite mysiga på något sätt. Gärna någon kvinna som bor i en stuga. Det är en av mina favoritfantasier. Därför passar nog den här boken mig så bra, den och föregångaren "De osynliga". De handlar om Ingrid som växer upp på en ö i Norge och hur hon tar sig an vardagen och det som händer. Den följer inte riktigt den dramaturgiska kurvan tycker jag, men den är ändå intressant och spännande på sitt sätt! Dessa två böcker är lite liknande böckerna om Nancy av Elsie Johansson, varav jag bara läst två. Och nu kom jag också att tänka på Moa Martinssons "Mor gifter sig". Stuga. Kvinnor. Fint! 

På hösten ska man tända ljus, dricka te, krypa ner i soffan, läsa bok. Och bjuda hem vänner på middag. Mitt på en tisdag. Hej hösten! Kom du bara!

tisdag 12 september 2017

Ekonomin är förstås inte allt


Ens lön och hur mycket den höjs i den årliga revisionen är förstås inte allt, men ändå blev jag besviken och ledsen när jag insåg att jag antagligen ligger bland de som fått minst lönehöjning i år. Jag vet inte varför och gick direkt, efter en ynka sekund, till fackets lokala representant och bad henne förhandla åt mig. Nu under kvällen har jag tänkt och funderat, samtidigt som jag har försökt vara närvarande med mitt älskade barn. Kan det vara för att jag varit föräldraledig? Kan det vara för att samtalet när man skulle prata om vad man presterat under året inte "gick så bra" på grund av att jag och han jag pratade med inte kände varandra nästan alls? Kan det vara för att jag redan har en hög lön jämfört med andra på jobbet? Kan det vara för att jag är ung? För att jag är tjej? För att jag inte jobbat mer än en månad efter det att jag fick min tillsvidaretjänst, trots att det gått ett år och elva dagar? Jag har ingen aning. Kanske får jag klarhet, kanske inte. Frustrerande, nedslående och energikrävande är det i alla fall att få svart på vitt i en siffra att mer än så här vill vi inte ge dig i löneökning. Mer än så här är det inte värt. Jag funderar på att skriva någonting till någon imorgon. Det kan nog bli bra. Nu släpper jag det.

Hem gick jag, från bussen. Jag försökte förbereda mig mentalt inför kvällen. Jag skulle vara ensam med G eftersom M skulle på sin målarkurs. Första gången för terminen och han har verkligen räknat ned! Självklart vill jag ju unna honom denna tid för sig själv och sitt skapande, särskilt nu när han är hemma hela dagarna med vår son. Jag vet ju hur det är. Jag minns. Samtidigt undrade jag hur jag skulle orka, efter alla känslostormar idag på jobbet kring lönen (som jag ju skulle släppa) och annat som kom upp. Hur skulle jag orka? Jag packade ner G i vagnen och begav mig ut. Gick i skogen på min vanliga väg, till mitt vanliga mål. Tittade mig omkring och gick hem. G nöjd i vagnen. Han klappade i händerna och tittade runt, pratade en del på sitt eget hemliga språk. 

Jag tycker att det är jobbigt att bli bedömd, men av mitt barn blir jag inte det. Han ser mig bara för den mamma jag är och han litar på mig. Han kommer till mig, han sträcker sig efter mig. Han vill mig väl och han vet att jag vill honom väl, välast av alla. Han är genuint glad och genuint ledsen. Han spelar inga spel och han kan ännu inte ljuga. Han försöker inte få oss till något annat än att ta upp honom och ge honom kärlek, närhet, mat, lugn, bus, lek, ny blöja, rutiner och litteratur. Han accepterar och älskar oss precis som vi är, som ingen annan gör! Och därför är det omöjligt att inte ge exakt den kärleken, om inte mer, tillbaka. Jag tror att det är grunden, det viktigaste. Hur stressad, irriterad och till och med arg man än kan bli ibland, så tror jag att det allra, allra viktigaste är att ofta, aldrig tillräckligt ofta, visa barnen hur mycket man älskar dem. Att berätta för dem att jag kommer och hämtar dig när du behöver det, jag finns här, jag kommer att älska dig vad du än gör. Men ta hand om dig, lille pys! Hitta inte på allt för allvarliga hyss, är du snäll! Men ändå: jag kommer alltid att älska dig. 

Så vad är viktigt i livet? Det är där tankarna landar där ute i skogen och här hemma i soffan medan vi läser Max lampa. Vad är viktigt på riktigt? Lönen? Lönerevisionen? Hälsan? Välmåendet? Familjen? Vännerna? Boendet? Ja, allt det där är såklart viktigt. Med högre lön kan man skaffa sig ett bättre boende och man har också tillgång till bättre hälsa, även om många hälsofrämjande aktiviteter är gratis eller lika billiga som att välja något sämre (nu tänker jag på mat och motion). Med pengar får man mer möjligheter i samhället som det ser ut idag, men det är klart: inte kommer jag att kunna spara till något gôrhäftigt boende bara för att jag får några hundra mer i löneökning än vad de meddelat nu! Inte kommer min hälsa att förbättras väsentligt! Kanske mitt självförtroende och arbetsglädje på jobbet, motivationen, men inte hela mitt liv. Mina lärarkollegor i Spanien tjänar ungefär 1700 euro i månaden. Jag fick uppgiften idag och jag hoppas det är efter skatt. Jag tjänar mer än så. Jag har en bättre situation på många sätt vad gäller mitt arbete, än vad de har. Men ändå. Lönen är viktig, men det viktigaste av allt är kärleken och att jag får ha min familj hos mig, att vi är tillräckligt friska, att vi har det bra. Det är det viktigaste. Punkt.