fredag 8 december 2017

Vilken resa!

Vovven vilar i sängen på barnuppvaket
Vilken resa vi har gjort de senaste dagarna, och inte är den riktigt slut än heller! En tågresa till Uppsala, taxiresa till Akademiska sjukhuset och så lägger man sitt barn under kniven. Det värsta man kan tänka sig, nästan.

Det började med en stressig lördag. Jag ville få ihop allt. Laga mat till postoperationstiden, städa, tvätta. Samtidigt ville jag promenera. Vi behövde handla. Jag blev stressad och jobbig men vi fick ihop det till slut, och vi la oss som (mer än) vänner. 

Självklart beställde jag taxi till tåget redan dagen innan. Avgången var 9.15, men taxin kom inte. Jag ringde och kollade var den var, men nej, telefonisten såg ingen beställning. "Det tar tjugo till tjugofem minuter om han ska hämta bilbarnstol och det kostar hundratjugo kronor extra." Jag tittade snabbt på klockan och räknade med att vi skulle hinna. Ändå, den stressen. Kommer vi ens att komma med tåget? Kommer operationen ställas in på grund av någon fjantig taximiss? Aldrig! Vi gick gatan ner och väntade. Till slut kom taxin och arg som ett bi spände jag fast G i en dåligt fastsatt bilbarnstol och sa att nu åker vi! Ingen tid för fix och trix, vi måste bara hinna med tåget. Och vi hann, med sju minuter till  godo. 

Redan klockan tre var vi i Uppsala och fick tågtaxi till hotellet, som var fint och kändes bra. Vi lyckades få i oss lite middag och nästa morgon åkte vi upp till Akademiska för att skriva in vårt barn. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av att komma in på avdelningen. Folk pratade med mig men jag förstod inte hälften. En sköterska visade på en docka hur det skulle se ut sedan med förband och katetrar, något som inte ens riktigt stämde. Hon visste inte, hon gissade. Vi badade G enligt konstens alla regler och bar iväg honom till operation. M gick med in till sövningen och precis när vi skulle skiljas åt frågade anestesisköterskan om jag var okej. Nej, sa jag, ärligt. Och där släppte han det. Jag satte mig i väntrummet och grät. Sedan kom M ut och höll mig sällskap i gråten samtidigt som vår salskompis rullades in för sin operation. En fyraåring med en testikel på vift. 

Vi gick ut. Ut från sjukhuset och raka vägen upp till Uppsala slott. Därifrån spanade vi in staden och M bad till ett träd om att operationen skulle gå bra. Vi gick till Uppsala domkyrka och tände varsitt ljus för kroppsdelen de höll på att operera på vår son, något som visade sig ge resultat! Svärmor hade också tänt ljus för sina helgon, berättade hon sedan. Det kan ju inte skada, är vår inställning. 

Precis när vi var klara i kyrkan och på väg upp till hotellrummet för att hämta lite saker inför natten ringde de från sjukhuset och sa att de snart skulle väcka vår lille pojke. Paniken slog till igen och jag rafsade ihop mina sovsaker och sedan halvsprang vi tillbaka. Bara tanken på att han skulle vakna, nyopererad utan oss var outhärdlig, men vi hann gott och väl visade det sig. G låg och sov gott på sin narkos i någon timme efter att vi kommit. Vovven hade vi med oss, men ingen mat. (Miss där! Ta alltid med mat till någon som har fastat!) För plötsligt vaknade han och då var han mer än hungrig. M höll i honom och jag gick tillbaka den dryga vägen till avdelningen för att hämta nappflaskan med mjölk till honom. Den slukade han direkt och sedan somnade han om. M höll i honom och fick mysvibbar från Barn 4, där de ofta satt hud mot hud. Anestesisköterskan, samma som förut, hade nämnt att operationen gått bra men vi visste ingenting mer. Efter en stund kom dock doktorn. Hon berättade att operationen faktiskt gått över förväntan och att det var ett enklare ingrepp än vad hon trott. Bara en kateter, och inte två, var satt och ingen mer operation skulle krävas, utan nu var det klart. Det var fantastiskt att höra! 

Efter en stund tog vi oss tillbaka till avdelningen och G åt mat och började ganska omgående att leka. Jag som trodde att han skulle vara sängliggande i några dagar! Det var väl inte han intresserad av? Han ville leka! Lite senare, efter att jag brutit ihop inför en sköterska, gjorde M och jag om våra planer och jag gick tillbaka till hotellet och M sov med G på sjukhuset. Jag var oändligt tacksam. Det var första natten på 15 månader som jag sov själv. Helt galet skönt, även om G sover bra. Bara det att inte kunna väcka någon var underbart! Och att inte bli väckt! 

Vi stannade med G på sjukhuset hela tisdagen och onsdagen också. På onsdagseftermiddagen fick vi permission och begav oss till hotellet. Vi åt en god asienbuffé till middag och G tryckte in sushi och slängde ätpinnar på golvet. Vi sov tillsammans och G vaknade vid tre och vid halv sju. Båda gångerna bajsade han, och eftersom han hade förband över underlivet var jag tvungen att bege mig med honom upp till sjukhuset igen för omläggning av de nedre delarna av bandaget som var bajsigt. Snöblandat regn hälsade mig god morgon medan jag kämpade mig upp för backen med vagnen framför mig. Redan dagen innan hade vi dock beställt biljetter tillbaka till Umeå, för att åka på torsdagen efter lunch. Väl på sjukhuset fick vi än en gång klartecken att åka och klockan ett gick vi ombord på tåget. 

Resan hem var inte så rolig för någon. Två aströtta föräldrar och ett uttråkat barn. Mitt emot satt en tjej och snörvlade hela resan. Barnet bajsade två gånger och det rena bandaget var inte längre rent. Detta i kombination med att jag inte hade fått klart för mig vem som skulle ta över i Umeå som vårdkontakt, var inte en rolig känsla. Det skulle kunna vara Barnmottagningen, Kirurgen, Akuten eller Primärvårdsjouren. Ingenting var klart och tydligt. Allt bara fortsatte att snurra.

Och snurrig var vad jag kände mig när vi väl kommit hem. Spänningarna släppte väl mer och mer och jag var bara så himla trött. En timme efter att jag somnat vaknade dock G och var helt hysterisk. Han skrek och verkade vilja krypa ur sin egen kropp i en timme innan jag ringde 1177 för rådgivning. "Åk in till akuten" var deras tydliga svar. Så jag ringde en taxi. M tyckte att det var galet att dra iväg mitt i natten på blixthala vägar, men jag var tvungen. "Trettio till trettiofem minuter och hundratjugo kronor extra för bilbarnsstolen." Ja, men vad gör man. Skicka hit den! Jag åt gröt. Klädde på mig. M lyckades söva G. Jag ringde 1177 igen och frågade om vi verkligen behövde åka nu när han sov, men ja: åk! 

G vaknade såklart av jackpåklädning och taxiåkning men var nöjd. Vi fick snabbt hjälp och sedan ett rum. Tio i två blev han hysterisk igen, men jag vågade inte ringa på larmet. Plötsligt somnade han med huvudet på mitt lår och kroppen på det hårda golvet. En läkare med röda träskor kom. Hon gjorde ultraljud och såg att katetern låg i urinblåsan och att det fanns urin där. Eventuellt var det stopp i katetern. En sköterska spolade, precis som vi gjort hemma när han skrikit hysteriskt. Men på akutens golv sov G gott. Sedan ville de lägga om förbandet. Och då åkte hela förbandet av, och katetern ut. Jag satt och lutade mig mot sängen, dit vi hade förflyttat G, och försökte att inte titta mot det nyopererade området. Jag mådde nästan illa och kände mig yr. Min lilla pojke skrek och grät och hatade allt, där på britsen. Klockan var tre. Läkaren gick och ringde avdelningen i Uppsala för rådgivning och kom sedan tillbaka. En sköterska tvättade G och vi satte på ny blöja. All vårdpersonal lämnade oss och G lekte glatt på golvet.

Efter en stund kom en transport till Barn 3. Vi blev inlagda. G kröp runt och var glad. Klockan var kvart i fem. Vid halv sex somnade vi båda. M var kvar hemma, helt trött på sjukhus. Eftersom allt fungerade som det skulle med G blev vi utskrivna vid lunch. Vi åkte hem och jag la mig för att vila med en dunkande huvudvärk, som inte ville ge med sig förrän jag gick upp och lekte med G, som var glad. 

Jag blir så glad när du är glad, G! Och jag ser verkligen hur du kämpat! Du är så modig och stark. Du säger vad du tycker och tar ingen skit, samtidigt klarar du det galant. Nu hoppas jag att vi inte måste möta så mycket vårdpersonal på ett tag till och att allt läker som det ska. Jag ska ringa och boka tid hos uroterapeuten igen så att hon får titta så det verkligen ser bra ut, sedan hoppas jag att vi kan låta dig vara. Att du får läka och leka och bara leva livet! Det är du värd! Du är bäst! Jag älskar dig.

tisdag 21 november 2017

En korvgryta i mörkret


Det är mörkt när jag går till bussen på morgonen och det är ännu mörkare när jag går från bussen och hem igen på kvällskvisten. Från andra sidan gården kan jag se att M håller på att klä på sig för att gå ut. Vi har ett ogenomskinligt fönster i ytterdörren, så man ser om det är tänt eller släckt inne. Och där ser jag Ms siluett, han fixar med jackan. Ska han ut? frågar jag mig. Jag hinner dock öppna dörren innan han gör det och där står de: min familj. M med vinterjacka och G sittandes i selen i sin nya overall. Vi skulle gå ut och möta dig, säger M, men allt tog sådan tid, så vi hann inte. Jag blir glad! De skulle möta mig! Så fint! Så vi går ut med soporna tillsammans. Vi går en liten promenad tillsammans. Upp till ändhållplatsen: vinka till bussen. Två bussar vinkar vi till under vår promenad. Den ena bussföraren vinkar tillbaka, men inte den andra, trots att han enligt Ms utsago är el más gracioso de todos - den roligaste av alla. M känner nästan alla bussförare och de undrar var han är. De blir förvånade över att han ska vara föräldraledig så länge! Ingen blev förvånad över längden på min föräldraledighet, trots att den var längre än vad Ms antagligen kommer att bli.

Vi går hem igen. Äter linser. Gröna linser. M lagade maten igår och det har blivit över. Det är inte korvgryta, men det är linser med korv i. Inte chorizo, då, som det ska vara, utan vanlig grillkorv. Och det går ju också bra, även om jag undviker själva korven. G försöker äta upp min banderilla picante, och när det står picante på burken så är den verkligen picante. Supergod tycker G. Picante, tycker vi! Kryddstark alltså. Chilismak. Mums, tycker G och trycker in cornichongen i munnen. Släpper den nästan på golvet, men M räddar den skickligt och jag får äta upp den. Nej, han räddar den inte den här gången. Han tar istället upp den från golvet och jag äter upp den, samtidigt som jag tänker på tresekundersregeln.

Det bästa med helgen var att vi inte städade, säger M sent på söndagskvällen när jag frågar om inte helgen varit ganska bra ändå, samtidigt som jag undrar varför jag ska hålla på och värdera vår tillvaro hela tiden. Hur bra har vi det? Har vi det tillräckligt bra? Vad är det ens? Det är klart vi har! Eller? Sådana tankar tror jag egentligen inte leder framåt. Varför värderar vi? På jobbet verkar flera ha haft en skithelg. Och M var verkligen trött hela söndagen, låg på soffan och jag försökte låta honom vara. Ändå var det en bra helg, tycker jag, om jag nu ska tycka något, om jag nu ska värdera.

David Väyrynen har ändå rätt. Nuförtiden duger det inte att duga. Nu ska allt vara lite bättre. "Nä, nä, korvgryta duger inte. Det är inte på långa vägar gott nog. Man ska ha favoritsushi och favoritöl och favoritlunchsställe." David Väyrynen och jag har varit på samma bröllop. Jag var gravid och M och jag gick hem genom den ljusa sommarnatten genom en sommaräng. Vi var så vackra och det var så romantiskt. Älvorna dansade för brudparet, men det var det ingen som märkte, förutom vi. M skulle upp och jobba tidigt så vi gick först. Och så var jag ju gravid. Men Väyrynen var där. Det minns jag.

Nu är det mörkt. Nu är det inga ljusa sommarängar med älvor och torra fröställningar. Nu är det snö och mörkt och kompakt. Och det får väl också duga. Vi har det åtminstone varmt och skönt inne, men det är mörkt på morgonen och mörkt på kvällen. Bussarna går och vi vinkar till dem eller tar dem till jobbet. Vi jobbar. Vi kommer hem. Vi leker och vi sover. Nu sover G. Nu sover M. Det är bara jag som är vaken. Och nu ska jag väl göra som Väyrynen menar: inte nyttja tiden till max, inte anstränga mig för att njuta, utan bara vara, dricka mitt te, duga och kanske ringa svärmor. God natt!

tisdag 14 november 2017

Virka


Jag har börjat virka istället för att bara surfa bort de få lugna kvällstimmarna innan läggdags. Det är så väldigt skönt! Jag återkommer.

lördag 4 november 2017

Vattnet fortsätter ändå att rinna


Alla helgons dag och vi har en liten tradition. Vi åker till en kyrkogård och tänder ljus för våra döda. Anna, Mirre, Vibeke, Ingrid, mormor, morfar, farmor och farfar. Mattias. Jag tänder mitt ljus för er. Jag blir så ledsen att några av er fick dö så unga. Att ni inte riktigt fick leva klart.

Idag åkte vi till Backens kyrka. Den är så vacker. Vi promenerade först genom kyrkogården. Där låg många döda gubbar med samma namn som G. Även andra namn spanade vi in. Signar, Hjalmar, Ivar, Signe. Alla döda. Begravda i den kalla jorden. Det är där vi hamnar till sist, men ändå fortsätter vattnet rinna, tänkte jag när vi promenerade längs Umeälven. Vattnet flöt så stilla, virvlade sig. De mörka träden, den ljusa himlen, strandkanten, allt reflekterades i vattnets stilla rinnande.

Tiden går. Den fortsätter framåt. Obönhörligt. Och tur är väl det! Så mycket vackert vi får vara med om i livet. Gracias a la vida, que me ha dado tanto, bara det. Allt vi får skapa, uppleva och njuta av. Huvudfotingar vi målar, dikter vi skriver, resor vi gör, barn, vänner, samtal. Dans! Jag är glad åt mitt liv, och när jag blev gravid med G släppte nästan helt tankarna på döden. Då hamnade livet i fokus. Totalt. Och så är det väl fortfarande. Jag fokuserar på livet. Ändå kommer tankarna ibland, gärna mörka nätter.

En vän till mig och jag hade ett samtal i våras, när hennes morfar precis hade dött, om döden. Inte för att jag minns exakt vad vi sa, men efteråt släppte oron för döden ännu en gång. Det kändes lättare igen. När döden kommer behöver vi inte bry oss, inte stressa, inte oroa oss. Rätt gött ändå. Men inte tillräckligt gött för att inte fortsätta leva, inte på långa vägar! Ändå fann jag en frid efter vårt samtal. Så skönt!

Det var så vackert i Backens kyrka idag. Längst fram var det många tända ljus. Jag viskade namnen och bröt nästan ihop när jag tänkte på att just Anna dött så tidigt, ett år efter sin förlossning. Jag tänker på hur ledsen hennes man måste vara. Och på hoppet deras barn måste ge. Jag känner inte dem, men jag sänder dem en tanke då och då. Och Anna själv hälsade jag ju på i somras. Så märkligt att hon dog - hon som var så full av liv!

Ändå. Vattnet fortsätter att rinna. Solen går upp och solen går ner. Snön faller, snön smälter. Djuren går i ide och får ungar. Vi lever på bäst vi kan, mitt i vardagen. Vi försöker finna några ljusa stunder, mys och gos. Vi leker, vi lever. Vi sjunger, vi dansar. Vi försöker komma överens och vi älskar.

söndag 29 oktober 2017

Ur led är tiden

Foto från promenad utanför Almonte, sextonde november 2009 kl 22.
Vad mörkt det blir nu när vi ställt om till vintertid! Det kommer att vara mörkt imorgon när jag åker hem från jobbet, men antagligen kommer det ändå vara ljust när jag åker till jobbet. Alltid något. 

Helgen har löpt på bra. Jag har både fått vila och fått mycket gjort. Jag har försökt släppa saker till M, men det har visat sig svårt. Trots att han har "tvätta kläder" som sin uppgift på vår lista så är det jag som har satt på två av tre maskiner och hängt all tvätt. G har hjälpt till med själva torkprocessen genom att skaka på torkställningen. Nu är dock så när som alla våra kläder rena och det känns fantastiskt skönt! Jag stod och tänkte att jag tycker att det är lite trevligt att hänga tvätt, när jag hängde det sista idag. Jag tänkte att det är lite trevligt att röja i köket. Trevligt att laga mat. Jag tycker ju det! Ändå kan jag inte låta bli att bli råprovocerad när M bara vill sova, vila eller tälja och jag vill göra saker för det gemensamma. 

Imorse gjorde vi en lista. Jag har inte gjort att-göra-listor på flera år, och tänker inte börja med det heller! Trots det gjorde vi en sådan. Jag frågade M vad han ville göra idag och så skrev vi upp vad vi båda ville och behövde göra. Jag tror att vi gjorde allt. Räkningarna är betalade och köttfärssåsen kokad.

Jag fick nämligen för mig att göra storkok av köttfärssås, som om vi inte redan har frysen full med en massa mat och råvaror. Det var en kollega till mig som inspirerat mig, då vi hade "matlådevecka" under veckan som gick. Vi var fem personer som lagade mat till varandra en dag var. Det blev köttfärssås, palak paneer, vegetarisk lasagne, tacos och jag gjorde till sist potatis- och purjolökssoppa serverat med hembakt bröd. En underbar idé om ni frågar mig! Jag behövde bara tänka på vad jag skulle ha med mig och laga mat en enda dag istället för fem dagar! Det var skönt. Dessutom var all mat god! Gött! Köttfärssåsen var jag dock mest imponerad av, och här kommer receptet:

en gul lök
en stor palsternacka
fyra morötter
lite rotselleri
fem vitlöksklyftor

Hacka allt detta och stek i en stor gryta på låg värme tills det blir mjukt. Salta. Jag lät det steka i 20 minuter.

ca 1 kg köttfärs - stek i stekpanna och salta och peppra.

Häll i köttfärsen i rotsaksröran. Häll på två burkar hela skalade tomater och 5 dl vin. Jag hällde även i ett paket krossade tomater. Lägg i två köttbuljongtärningar. 

Sedan fick detta puttra i tre timmar. Min kollega sa att man kunde det låta stå hela dagen, men det hade jag inte tålamod till. Jag hade sedan i lite basilika, socker och mer salt. Det blev himla gott till slut! 

Nu är helgen snart över, och imorgon får man en timmas sovmorgon. Det känns ganska bra, eftersom jag varit himla trött den senaste veckan. Helgen har, som sagt, varit bra. Ändå känns det lite som att gå från ett jobb till ett annat. Lite segt och tröttande, men jag får väl öva mig på att sänka ambitionsnivåerna och försöka släppa in M på ett bra sätt så att han inte känner sig tvingad... 

Nu ska vi käka kärleksmums och kolla på något TV-program!

tisdag 24 oktober 2017

Ut ur mörkret in i ljuset

Vägen går, som alltid, framåt. Mot ljuset.

Hösten tar mycket energi. Mörkret smyger sig på mer och mer för varje dag och jag känner mig stressad både på jobbet och över hemmet. Vad är jag stressad över egentligen? Varför gråter jag ibland två gånger i veckan på mitt arbete? Jag funderade lite över detta en kväll med ingången: "Varför gråter jag? Jag har väl ingenting att gråta för? Är jag knäpp?" Det visade sig att jag inte alls är knäpp. Jag är bara stressad och orolig över en massa saker. Det mesta, om inte allt, kommer ju att ordna sig, men tills det ordnar sig passar jag på att oroa mig. Så klart.

Vi ska ner till Uppsala en sväng i början av december. Det är operation av vår minsta familjemedlem. Jag vill egentligen inte skriva om det så mycket (alls) på stora internet, men nu nämner jag det bara. Det går säkert bra och han är inte sjuk, men det måste ändå göras. Och det oroar mig på många sätt. Jag tänker på resan och hur vi ska vi bo. Kommer Västerbottens läns landsting betala för båda föräldrarna? Måste jag ringa någonstans och argumentera för min sak? Vart ringer jag då? Resan ska vi väl köpa själva (och få pengar för sedan), men kan vi göra det innan vi får den officiella kallelsen? Går det bra om vi åker tåg? Jag vet att en förälder ska sova på avdelningen och en på hotell. Hur styr vi upp det? Dubbelrum på hotellet? Hur kommer sövningen gå? Uppvaket? Ha ont efteråt? Läkning? Och allt runt detta. (Men eftersom det är min omyndiga son som ska opereras så vill jag inte skriva om det. Det är hans kropp och hans hälsa och hans vård. Det är hans. Inte mitt. Men det oroar mig, och jag tänker på det.)

Flytten till Göteborg. När kommer den att bli av? Kommer vi att hitta någon lagom stor, lagom dyr och lagom fin lägenhet i något tryggt och mysigt område? Framförallt: kommer vi att hitta den i tid till att G ska börja förskolan i augusti? Kommer han att få någon förskoleplats? Antagligen, men vi vet inte.

Hemmet. Att M är föräldraledig men hemmet ser ut som kaos varje gång jag kommer hem stör mig. Antagligen stör det mig lite oproportionerligt mycket men jag blir lite irriterad över att han väljer att tälja eller måla eller rita framför att sätta igång diskmaskinen och torka av köksbordet efter lunchen så att det är okej när jag väl ska sätta mig och äta middag. Detta stressar mig. Men nu har vi gjort en lista med ansvarsområden, så nu kan jag förhoppningsvis släppa vissa saker och sluta tjata på M så himla mycket. Det tar faktiskt energi att tjata och det är garanterat enerverande när någon tjatar på en. Jag ska försöka göra min del för att det ska bli bättre och hoppas att M gör sin!

Jobbet. Jobbar jag tillräckligt bra? (Jo, det tror jag.) Tycker folk att jag är jobbig? Är jag jobbig? Stör jag för mycket? Jag hoppas inte det. Jag försöker tänka på att gå undan när någon ringer eller när jag vill prata med någon om något. Jag försöker att kolla upp saker innan jag går och frågar någon. Jag försöker att inte vara för kritisk, men samtidigt inte tappa bort mig själv. Alla är vi ju som vi är, och vi gör ju vårt bästa. Sedan är inte allt vårt ansvar heller, en del ligger faktiskt på arbetsgivaren och chefen. Men hur får man de att förstå det på ett bra sätt? Klurigt! 

Det som stressar mig mest på jobbet är egentligen att jag känner att det är så många bollar i luften som ska pareras och jongleras att jag inte riktigt känner att jag har överblick. Kanske ska jag sätta mig och göra en karta över mina arbetsuppgifter imorgon? Det kan nog vara bra. Då kan jag också bestämma hur jag ska prioritera och hur ofta olika saker måste göras. Mitt jobb är ganska fritt, men det är ändå vissa delar som måste skötas mer regelbundet än andra. Jag gör mitt bästa och jag ser fram emot att få jobba från Sydeuropa i vinter! 

Sydeuropa. Jag menar såklart Almonte, Spanien. Där tänker jag sitta, arriba del to', i ett litet rum på en takterrass med matta, element och filt (alternativt camilla). Förhoppningsvis ett lagom stort och lagom högt skrivbord och en lagom bra stol. Jag längtar faktiskt! (Jag tänker inte på hur kalla golv det är, hur fuktiga kläderna i garderoben är, hur iskallt det är överallt förutom under borden där elementen står på när man sitter där.) Jag tänker på min svärmors goda mat. Jag tänker på ljuset och solen och ljuset och solen. Jag tänker på att min son ska få träffa sina kusiner och även lära sig att peka på lampan när farmor säger "¡La luz!". 

¡La luz! Ljuset!

måndag 16 oktober 2017

Att gå ut

När speglingarna i sjön ser ut som ljudvågor blandas dåtidens "gå ut" med nutidens.
Betydelsen av att gå ut har ändrats något sedan jag var tjugotre. Då betydde visserligen "gå ut" också att gå ut i naturen eller på en eller annan promenad i närområdet, men det häftiga "gå ut" alltså att "gå ut gå ut" det var ju något annat.

- Vilka kändisar har du hängt med mer, Tove? Förutom Säkert? frågade en kollega vid förmiddagsfikat idag.

- Svenska Akademin, sa jag. Varpå ett gapskratt bröt ut.

- Hängde du med Horace Engdahl eller? undrade de.

Jaa, du. Nej. Det var inte med den Svenska Akademien, med de aderton ledarmöterna, utan med den Svenska Akademin från den skånska myllan jag hängde. Fast bara när de var på spelningar i Göteborg, förstås. Och någon gång såg jag väl dem i Malmö, jag minns inte.

Men det var mest det. Jag gick ut för att lyssna på några väl utvalda band, men inte så ofta bara för att gå ut, vad jag minns. Det kan ju hänga ihop med att jag inte drack. Jo, en gång drack jag. På min artonårsdag. Det var inte så kul. Det var inte så tråkigt heller. Jag satt med tre personer på Linnés Kök och Bar. Jag ville gå till Pustervik, men av någon anledning fick jag inte gehör hos mina äldre kompisar. Jag som hade längtat till Pustervik., men Linnés kök och bar fick det bli! Tror ni att de kollade leg? Nej! Inte det. Jag som fyllde år och allt! En stor öl drack jag (blä!) och sedan en halv drink. Det var jag, en tjej från Luleå, en barndomsvän från USA och en kille vi alla kände, "journalisten" kan vi kalla honom. Det var trevligt. Hon från Lule försökte förklara berusningens olika faser för mig. Jag var mest rädd att tappa kontrollen. Dagen efter kände jag en ganska stor trötthet (det var en vardag). Var jag bakis? Kanske liiite...

Annars var att gå ut, mest skogspromenader och spelningar. Förutom Svenska Akademin hette banden Räfven, USCB Allstars, Navid Modiri och Gudarna, och Kultiration. Det var säkert lite fler band också, men det minns jag inte heller. Jag såg Moder Jords Massiva, en gång när kalaset fortfarande hette Göteborgskalaset. Det var fantastiskt. Jag hängde med Jaquee till Malmöfestivalen. Där såg vi också Lady Saw. Åh, vad häftig hon var! Jag såg Kung Henry på Popaganda. Lasse Fabel på Röda sten. Jens Lekman på Scharinska. Ja, lite olika random som ni ser.

Nu betyder "att gå ut" att vi ska gå ut med vagnen eller gå ut hela familjen med G i bärselen på kvällen. Det är mörkt och blåsigt och de gula löven flyger i luften. Ikväll gick vi och ficklade på folk för att se om de hade reflexer. Vi pratade intensivt, alla tre. Det var trevligt, men lite dans hade inte heller varit fel!