måndag 16 oktober 2017

Att gå ut

När speglingarna i sjön ser ut som ljudvågor blandas dåtidens "gå ut" med nutidens.
Betydelsen av att gå ut har ändrats något sedan jag var tjugotre. Då betydde visserligen "gå ut" också att gå ut i naturen eller på en eller annan promenad i närområdet, men det häftiga "gå ut" alltså att "gå ut gå ut" det var ju något annat.

- Vilka kändisar har du hängt med mer, Tove? Förutom Säkert? frågade en kollega vid förmiddagsfikat idag.

- Svenska Akademin, sa jag. Varpå ett gapskratt bröt ut.

- Hängde du med Horace Engdahl eller? undrade de.

Jaa, du. Nej. Det var inte med den Svenska Akademien, med de aderton ledarmöterna, utan med den Svenska Akademin från den skånska myllan jag hängde. Fast bara när de var på spelningar i Göteborg, förstås. Och någon gång såg jag väl dem i Malmö, jag minns inte.

Men det var mest det. Jag gick ut för att lyssna på några väl utvalda band, men inte så ofta bara för att gå ut, vad jag minns. Det kan ju hänga ihop med att jag inte drack. Jo, en gång drack jag. På min artonårsdag. Det var inte så kul. Det var inte så tråkigt heller. Jag satt med tre personer på Linnés Kök och Bar. Jag ville gå till Pustervik, men av någon anledning fick jag inte gehör hos mina äldre kompisar. Jag som hade längtat till Pustervik., men Linnés kök och bar fick det bli! Tror ni att de kollade leg? Nej! Inte det. Jag som fyllde år och allt! En stor öl drack jag (blä!) och sedan en halv drink. Det var jag, en tjej från Luleå, en barndomsvän från USA och en kille vi alla kände, "journalisten" kan vi kalla honom. Det var trevligt. Hon från Lule försökte förklara berusningens olika faser för mig. Jag var mest rädd att tappa kontrollen. Dagen efter kände jag en ganska stor trötthet (det var en vardag). Var jag bakis? Kanske liiite...

Annars var att gå ut, mest skogspromenader och spelningar. Förutom Svenska Akademin hette banden Räfven, USCB Allstars, Navid Modiri och Gudarna, och Kultiration. Det var säkert lite fler band också, men det minns jag inte heller. Jag såg Moder Jords Massiva, en gång när kalaset fortfarande hette Göteborgskalaset. Det var fantastiskt. Jag hängde med Jaquee till Malmöfestivalen. Där såg vi också Lady Saw. Åh, vad häftig hon var! Jag såg Kung Henry på Popaganda. Lasse Fabel på Röda sten. Jens Lekman på Scharinska. Ja, lite olika random som ni ser.

Nu betyder "att gå ut" att vi ska gå ut med vagnen eller gå ut hela familjen med G i bärselen på kvällen. Det är mörkt och blåsigt och de gula löven flyger i luften. Ikväll gick vi och ficklade på folk för att se om de hade reflexer. Vi pratade intensivt, alla tre. Det var trevligt, men lite dans hade inte heller varit fel!

torsdag 12 oktober 2017

Varför inte köpa?

Eller ska vi bara flytta in i en fyr istället? 
Just nu är det drygt trehundra bostäder till salu i Göteborg, om man bara räknar radhus och bostadsrätter med tre rum eller fler. Jag drömmer i smyg om ett radhus. Jag tror att det hade varit precis lagom för oss! Det billigaste ligger på Teleskopsgatan i Bergsjön och har utgångspris på en dryg miljon och har nästan 6000 kronor i avgift per månad. Det är tre rum fördelat på 72,5 kvadratmeter. Den ser fin ut, och budgivningen är nu uppe i 1,3 miljoner, men vi vill inte bo i Bergsjön. Det dyraste objektet i min sökning är en vindsvåning i Vasastan på 255 kvadratmeter. Den är nybyggd och köparen måste endast punga ut med den blygsamma summan av sextonmiljoner femhundrasjuttiofemtusen kronor. Det är några siffror för mycket för oss. Avgiften som tillkommer är nästan på tiotusen! Det här är ju inte ens realistiskt, och jag vill inte heller bo i Vasastan.

Göteborg är segregerat. Det var det redan när jag bodde där sist, 2007, och värre har det blivit. Det är min uppfattning som utomsocknes. Jag har läst om fenomenet white flight, vilket innebär att de som kan väljer bostadsområden och skola utifrån den etniska sammansättningen, att svenskar i hög utsträckning väljer områden med många svenskar istället för områden eller skolor med en mer etniskt blandad befolkning. Det är en av orsakerna till segregationen. Det fria skolvalet har drivit utvecklingen vidare i skolorna, även om det inte var tänkt så. Vi, som familj, är en del av detta. Vi vill välja ett tryggt område för vår son att växa upp i och för oss att leva i. Vi vill trivas där vi bor och inte känna oss rädda att gå ut ensamma sent på kvällen. Mörkret lägger sig tidigt på vintern, även i Göteborg. Segregationen och de kriminella gängen och de eventuellt småkriminella "tuffa killarna" som jag får en känsla av att de bor mer koncentrerat i vissa områden gör att vi inte söker bostad i hela Göteborg. Hade vi gjort det så hade saken varit biff! Då hade vi kunnat få en lägenhet i detta nu. Jag såg till exempel en lägenhet i Bergsjön på Boplats idag som kostar lika mycket som den vi hyr i Umeå nu, men är dubbelt så stor, och med dubbelt så många rum! Jag är nummer fem i kön, om jag anmäler mitt intresse, av drygt tusen sökanden. Lägenheten är nyrenoverad och nära naturen ligger den också. Så, varför inte? White flight. Jag är en del av det. Jag törs inte bo där. Jag vill värna om Gs hälsa och välmående och allt möjligt... Kanske skulle vi få det hur bra som helst där? Det vet vi inte! Kanske inte? Ingen vet, men jag vill inte chansa.

Så, varför köper vi inte? Då behöver man inte stå i kö någonstans. Bara be om lån, få lån, skuldsätta sig och betala. Pengarna går ju egentligen till en själv. Man sparar i sitt boende. Svar: Vi har inte råd. Ett bostadsrättsradhus i Olofstorp ligger ute för 1 750 000. Enligt Handelsbanken skulle vår månadskostnad, om räntan går upp till 3% vara 8 325 kronor. Detta plus avgift 5 743 kronor i månaden. Vad blir det? Jo! 14 068 kronor. Bostaden är visserligen som en liten enplansvilla på drygt åttio kvadratmeter, med tre rum, men ändå. Vi har inte råd. Vi har råd med en hyra/boendekostnad på niotusen kronor, max tiotusen. Då har jag räknat på att båda jobbar 75%. Jag räknar så här eftersom jag hoppas på att gå ner i arbetstid när G börjar på förskolan, för att kunna hämta tidigare, och jag vet ju att han kommer bli sjuk och det kommer bli en del vab för oss båda. Därför behöver vi en buffert. Vi vill ju även kunna åka till Spanien, nu och då, för att hälsa på familjen där och det kommer ju bli svårt om vi hela tiden lever på gränsen till att ha råd att få vardagen att gå runt.

Det hade varit fint att köpa. Kanske gör vi det en dag när vi sparat ihop mer pengar eller när M har sålt sin lägenhet i Almonte, men än så länge är det bland hyresrätterna vi söker. Och det är ju lite av en paradox. Vi vill välja område därför att vi kan, men kan vi? Hur länge ska vi behöva vänta för att kunna? Vi får se.

onsdag 11 oktober 2017

Lista på bra saker att ha till bebisen


Någon som heter Emma frågade hos Mirijam om vad hon skulle tänkas behöva skaffa för saker inför hennes bebis ankomst till våren. Jag gick igång direkt. Listan blev ganska lång, och jag har ju egentligen skrivit om det förr, men varför inte igen? Här kommer min lista över det vi har behövt den första tiden.

Allra första tiden
Vi var inlagda på neonatalavdelningen Barn 4 här i Umeå den allra första tiden. Då fick vi/fick vi låna allt vi behövde av sjukhuset, nästan. Några saker tog vi dock med: snuttefiltar, babynest och amningsinlägg och vår systemkamera. Just en bra kamera är något jag verkligen vill rekommendera! 37 av ungefär 700 bilder som jag förde över från min mobil till datorn är tillräckligt bra för att skriva ut. Resten är suddiga, oskarpa, mörka och fula. De ser superfina ut i mobilen men att skriva ut lite större, till ett album - nej!

Allra första tiden hemma
Pappan inhandlade innan hemgång en nappflaska (modell stor 270 ml) och två nappar. Han åkte till NTF och hyrde ett babyskydd (bilbarnstol till de minsta) som vi hade beställt innan. Vi hade också några bebisfiltar hemma som vi fått. Barnvagnen stod och väntade i förrådet, upptvättad men begagnad. Amningsnappar, och amningsinlägg i ylle inskaffades också omgående. Några gosedjur och en bok i tyg som prasslade hade vi också. Syrran hade gjort en mobil som vi hängde upp i fönstret, så länge. Badbalja hade vi också köpt innan födseln. Skötbord hade vi fixat, min pappa snickrade och jag sydde. Vi hade också några tygblöjor och engångsblöjor, våtservetter, bebistvål, babyolja. Vi vek ihop en gammal, ganska tunn, bäddmadrass och la ut på golvet, med en filt över för barnet att ligga på.

Efter några månader
I början sov bebisen mellan oss i sitt babynest, som min syrra hade sytt, men efter ett tag kände vi att det var dags för spjälsäng. Det var minst sagt spännande, och jobbigt, att montera den, men till slut lyckades vi. Vi köpte den enklaste modellen av babysitter och min pappa snickrade ihop en pinne att hänga upp fågelmobilen i så att den kunde hänga ovanför spjälsängen. Det började bli kallt och vi köpte ett fårskinn och en tjock åkpåse till vagnen. Vi köpte en bättre bärsele än den begagnade vi tidigare hade fått av några vänner. Jag köpte två mindre nappflaskor till skötväskan och några matningsskedar.

Kläder hade vi fått en hel del, och vi hade bara behövt köpa någon mjuk jacka, några bodies och en pjamas. Jag hade stickat en mössa och två koftor. Farmor såg till att inhandla några strumpor.

Det var väl ungefär det vi behövde den första tiden. Sedan har det strömmat in pekböcker och leksaker i en lagom intressant takt. Barn är magneter som drar åt sig leksaker, det kände jag på mig och det stämmer! Barnstol att sitta och äta i fick vi av en vän och lite senare köpte vi även en läragåvagn. Den här listan är på intet sätt komplett, utan den är skriven ur mitt minne och enligt våra erfarenheter. Olika familjer behöver olika saker. Lägg gärna till saker i kommentarsfältet, ni som vill, eller dementera! Jag hoppas åtminstone att min lista kan inspirera eller guida något i den stora djungel som alla barnprodukter utgör! Lycka till!

Edit: barnnagelsax, badlakan, badbaljan behöver ha halkskydd och propp i botten (bekvämt!)

lördag 7 oktober 2017

En lördag som bara går


Hur har den här lördagen varit? funderar jag när jag står vid diskbänken och plockar bort efter middagen. En lördag som bara går, är svaret.

Igår kväll när G hade somnat satte vi oss för att titta på TV. Vi tittade på ett avsnitt av humorserien Bauta och sedan sista avsnittet av den norska serien Nobel. Vid halv elva, när alla tv-program vi ville se var slut, vaknade G och var ledsen. Han hade feber. Jag hade känt att han var varm tidigare under kvällen men inte tagit tempen då. Nu hade han 39.4 grader. Vi gav febernedsättande och vätska och han kunde sedan somna om i M:s famn. Vi gick och la oss. G vaknade under natten och sövdes om hos sin pappa och sov där ända till morgonen.

Vi vaknade sedan vid halv sju av en pigg lillskrutt och jag kände genast att jag fått ont i nacken. Nackspärr. Jag tog till Estrellita. Till slut tog jag mig upp med G och vi åt frukost och myste, medan pappan låg kvar och sov. G åt gröten med god aptit, sedan var det min tur att sova. M tog över och jag däckade i sängen. Det är att sova ut för mig! När jag får sova efter frukost. Då kan ingen hunger väcka mig och det är bara att slappna av och snarka. Efter en stund trängde barngnället in till mig, men han tröstades snabbt och plötsligt låg vi alla tre och sov igen. Det var så skönt! Jag var alldeles varm och avslappnad. Nacken kändes inte alls, tills jag vaknade klockan elva. Hur stel som helst! Aj!

En dusch och soputbäring senare lagade jag lunch. "Eldig vintersoppa" eller något liknande, heter den. Det var lök, vitlök, sambal oelek, krossade tomater, kikärter, makaroner, mynta, ost, hönsbuljong. Mums! Vi åt och vi gick ut. Vi gick i skogen och vi träffade en kollega till M. Vi gick vidare och vi satte oss på en bänk och tittade på sjön. Jag hade tagit med mig sittunderlag och filt och det var riktigt mysigt. G sov hela tiden i sin vagn. Det behövde han! (Fortfarande feber.) Sedan gick vi hem och M dammsög medan jag satt på en bänk på gården invirad i filten, lyssnandes på ett radioprogram, och G sov lite till.

Precis när det började regna gick vi in. Jag ställde mig och lagade mat igen. Köttfärssås och spaghetti, med tre morötter och en stor bit rotselleri i. Det blev gott! Sedan däckade jag på soffan medan M kämpade med att mata klart G. Jag pallade verkligen inte, eftersom han spottade ut allt jag stoppade i honom. Det är väl snart dags att han börjar äta själv med sked, kan jag tänka mig. Det är, dock, fortfarande mer bekvämt att mata honom än att han ska träna. Kanske borde vi testa både och? Vi matar men han har en egen sked att äta med? Varje gång. Det känns jobbigt, men det är säkert dags.

Nåja. Jag fick  såklart städa bort i köket sedan, när jag tupplurat mig klart på soffan. Vi tittade på ett och ett halvt avsnitt av Alfons Åberg och G fick lite mer saft. Han måste ju få i sig vätska, för jo - han har fortfarande feber. TV och saft. Det får man när man är sjuk. Regel bestämd av mig. Annars försöker vi undvika skärmar så mycket det går. G är ändå mest intresserad av böcker och att krypa omkring.

Nu är det kväll. Det är beckmörkt ute och det regnar. Det var tur att vi hann gå ut medan det var uppehåll... Sådant man tänker om hösten, i Sverige. Det känns som om klockan är halv tio men den är bara drygt halv åtta. Jag hoppas att G somnar snart så att vi kan titta på TV... Det låter ju inte så kul, men vad gör alla andra småbarnsföräldrar en lördagskväll? Fest, vin eller bio tror jag knappast. Kanske sitter de också och stirrar tomt framför sig. Lyssnar efter om barnet verkligen sover. Tar det lugnt. Jag hoppas det. För oss blir det åtminstone en lugn kväll efter en lördag som bara gick...

fredag 6 oktober 2017

Hopplös känsla: söka bostad i Göteborg

Bildkälla: nya.boplats.se
Den här bilden får symbolisera lite hur det känns just nu. Vi har väl, vad vi vet, bestämt oss för att flytta till Göteborg, för att ge det en chans. Någon gång i vår kommer det att ske, om det går som det ska med allt. Om vi hittar bostad. Det ser ju inte så ljust ut, som ni ser på bilden! Den här lägenheten är bara ett exempel. Den är lagom stor och absolut lagom billig, bara ca tusen kronor dyrare än vad vi betalar idag, och 25 kvadratmeter större, men den går inte att få. Ni de coña. Inte en chans. Den ligger i ett bra område och huset ser ju helt okej ut. Den har till och med balkong, till och med badkar!

Att hitta lägenhet i Göteborg känns som ett äventyr bara det, som ett nästan omöjligt äventyr. Ett projekt. Dessutom ställer de kriminella gängen och över huvud taget segregationen till det. Om man kan välja så väljer man. Och vi kan välja. Kanske. Eftersom vi har barn vill vi välja ett så bra område som möjligt, inte bara för vår egen trygghetskänsla och trivsel utan framförallt för hans skull. Vi vill ju att han ska växa upp i en så bra miljö som möjligt så att han ska få så goda förutsättningar som möjligt. Vi vill att han ska få bra kompisar och inte dras in i något. Sedan är vi också medvetna om att miljön och föräldrarnas utbildningsbakgrund absolut inte är någon garanti för en lycklig barndom. Nejdå. Jag vet. Det förekommer mycket dåligt i sådana områden också. Vad ska man göra? Hur mycket kan man skydda sitt barn? Och så vidare.

Vi vill åtminstone hitta en lägenhet i ett så tryggt område som möjligt. Vi vill bo ganska nära mina föräldrar, men inte alldeles för nära. Vi vill ha nära till M:s jobb, som vi visserligen inte riktigt vet var det kommer att ligga. Och vi vill förstås ha nära till en bra förskola. Och till naturen. Ja, ni ser ju själva omöjligheten. Om jag ska välja en av dessa faktorer väljer jag trygghet i närmiljön. Alla gånger!

På grund av allt det här, men allra mest på grund av bostadsbristen, känns det nästan omöjligt att hitta en lägenhet som passar oss i Göteborg, och som vi kan få. Jag har nästan 2000 dagar på Boplats. Vi har okej inkomst tillsammans. Båda har fast jobb. Inga betalningsanmärkningar. Vi röker inte och har inga husdjur. Vi är skötsamma! Ändå ska det vara så svårt!

Jag tror och hoppas ändå att det en dag bara går i lås. Att vi hittar en lägenhet som passar oss och att vi får kontraktet. Att vi har råd med hyran, (räknat på att båda jobbar 75%). Varje dag kommer det ut kanske tre lägenheter som uppfyller mina krav, men jag söker ingenting än eftersom inflytt är i november - januari och vi är inte intresserade av att flytta än. Vi vill ju åka till Spanien först, fly den spanska vintern. När nu det blir. Det går inte heller att bestämma än, men kanske snart.

På tal om Spanien! Det absurda är ju att vi har en lägenhet i Spanien. M äger en lägenhet där. Han har försökt sälja den, eftersom han inte använder den, men det går inte. I Spanien finns det hur mycket boende som helst, och hyrorna är lägre än här, liksom inkomsterna, men de finns! Så olika det kan vara! Trots detta vill vi inte bo där. Vi vill bo i Göteborg, där det nästan inte finns några lediga lägenheter alls! Livets paradoxer!

(ps. Bara medan jag skrev den här texten har antalet intresseanmälningar på lägenheten ökat till 3177)

lördag 30 september 2017

Tretton månader


Så, imorgon har du redan varit här hos oss i ett år och en månad. Du är tretton månader, min käre G. Tretton månar har kommit och gått. Är det inte så? Jag älskar dig mer och mer. Jag längtar efter dig på dagarna och ber din pappa skicka foton. "Vad gör ni? Kan jag inte få ett foto?" Mormor och morfar och farmor och farfar längtar också efter dig. Det vet jag. De vill också ha foton och videosnuttar. Din pappa fotar, spelar in, och skickar. Teknikens under. Livets under! Livets under att vi får ha dig!

Vad har du lärt dig den här månaden då? Jo, men idag stod du faktiskt upp utan att hålla i dig i någonting i flera sekunder! Vi pratade med mormor och morfar på video och du tog mobilen och höll i den med båda händerna och då släppte du ju bordet, utan att tänka på det. "Kolla, han står själv!" ropade jag till pappa M.

Du har också lärt dig att gå med din läragåvagn. Du går stabilt med den nu och du är superstolt och superglad. Rakt över lägenheten går du, kanske är det tio meter, sedan måste vi hjälpa dig att vända. Du skrattar så gott när du går och jag berömmer dig. Jag tror att du älskar det! Du är ett fysiskt barn. Du gillar kramar och att gosa men mest att röra på dig. Du ställer dig upp så fort du har vaknat.

Ditt intresse för böcker är fortfarande mycket starkt. Vi har verkligen vant dig vid böcker och du bläddrar förtjust. I födelsedagspresent fick du varsin bok av två av dina föräldragruppskompisar. En bok hette Titt ut i havet och den andra hette Vems rumpa är det? Båda böckerna har flikar att öppna, för att se vilket djur som gömmer sig i havet och för att se vilket djur som har en sådan rumpa. Du har precis lärt dig att öppna dessa flikar och böckerna gör succé! Max-böckerna är fortfarande populära och du har börjat gny lite oroligt när kissen kommer för att ta Max boll (i Max boll) och jag tror att det är för att du förstår att där händer det något som Max inte tycker om. Mitt tonfall när jag läser hjälper dig säkert att förstå detta.

Du babblar på ganska mycket. De flesta ord går inte att förstå för oss, men häromdagen tyckte jag att du sa "Ajabaja G", men det var ju helt galet, hur skulle du kunna ha sagt det? Jag blev i alla fall helt tagen och var tvungen att ta upp dig och krama dig och pussa dig och fråga vad du nyss sagt! Idag tyckte jag att du sa "borta" när jag frågat "Var är pappa?" och sedan själv svarat "Där borta". Sedan kom det ett litet "borta", eller liknande. Ja, jag tror helt enkelt att du härmar!

Vad mer? Jo, du når mycket längre nu än vad någon i hela världen kan föreställa sig! Du når precis upp till köksbordet och du når det som ligger på fönsterbrädorna. Du har lärt dig att öppna skåp i köket, lådorna har du fixat för länge sedan (än så länge är bara den översta lådan som är fredad).

Du tycker om när vi sjunger för dig och när vi leker titt-ut. Du kryper i världens fart till badrummet när badrumsdörren råkar vara öppen och attackerar blöjpaketet med stor entusiasm. Du gillar att undersöka alla möjliga saker som inte är leksaker. Vispar, träslevar, burkar, lock, ja - allt möjligt!

Som tur är tycker du fortfarande mycket om mat. Du äter ungefär hälften hemmagjord puré och hälften köpt. Du äter även av vår mat. Du tycker om att smaka på våra frukostmackor och din pappa har precis börjat ge dig vindruvor delade i hälften. Detta tycker jag känns livsfarligt, men han säger att han har koll, och du verkar ha fattat hur man suger ut saften ur dem. Clementinklyftor som man bitit av en liten bit på tycker du också om. Ibland försöker du mata oss med din mat. Du sträcker fram brödbiten eller clementinklyftan mot oss så att vi också ska få smaka. Det är snällt, tycker jag!

Du har fortfarande napp och snutte när du ska sova. Det ligger en liten docka i din säng, men den verkar du inte bry dig om särskilt mycket. Du somnar ganska lätt och det är fortfarande mest pappa som lägger dig, även om jag nu har tänkt att börja lägga dig ungefär varannan kväll så att pappa får plocka i lägenheten och jag får slappna av med dig!

Vi har köpt en ny vagn till dig. En begagnad Kronan sulky. I den sitter du framåtvänd, vilket jag tycker känns ganska konstigt. Vi har köpt den för att kunna ta med den till Spanien, där vi behöver en stabil vagn med stora hjul istället för den vagn vi hade sist som jag höll på att få spader på. Den fastnade överallt och handtaget var så högt att jag inte kunde häva upp vagnen på trottoaren. Jag tror det blir bättre med den här, svenska, vagnen.

Allt hänger lite i luften nu, men tanken är att vi i november ungefär ska åka till farmor och farfar i Spanien. Vi ska vara där i två till tre månader. Vi ska bo i en egen lägenhet och jag ska jobba från farmors rum "arriba del to'" som är som ett enskilt rum uppe på den översta takterassen. Där kan jag nog sitta i lugn och ro, tänker jag. Sedan är tanken att vi ska flytta till Göteborg. Inte direkt från Spanien, utan vi åker hit till Umeå först, men sedan - till våren, eller till sommaren. Jag hoppas att det blir bra, hur det än blir med allt. Vi har inga datum och inga konkreta planer än, inga biljetter, men vi ska fixa det så snart vi kan, så snart vi vet. Spännande! Det ska bli skönt att vara härifrån under den mörkaste delen av året. Det känns bra att vi passar på nu när pappa är ledig. Jag hoppas även att du ska tycka det är roligt att träffa kusinerna och familjen, och att du kan gå när vi kommer dit så att du inte behöver krypa på de kalla golven!

Du är bäst G! Så lugn och fin och trevlig! Du är en snäll grabb och himla rolig att vara med! Tack för att du är du!

fredag 22 september 2017

Att leva med en konstnär, eller en helt bra fredag


Es muy bohemio, säger min svärmor någon gång ibland när jag någon gång ibland beklagar mig över den mycket komplicerade ordning min man byggt upp på vårt stora slagbord. Det är penslar, akvarellfärg utblandad med vatten i små sprayflaskor, tidningar, paletter, pennor, gudvetvad... överallt! En liten, liten yta är kvar för oss att äta på. Tur det!

Es muy bohemio och han är bara så. Och det får vara så. Jag plockar efter barnet, men inte efter honom. Ibland ber jag honom röja, ibland gör han det av sig själv. Samla, samla, samla, röja, slänga, slänga. En cykel, som går runt.

Vi är som vi är, men så glad jag blev idag när jag fick ett foto av lille G iförd rosa body och röda byxor krypandes på Bildmuséets golv. Jag skulle snart dra hem från jobbet. "Är ni där nu?" skrev jag tillbaka. Jo, det var de. Så jag gick dit istället. Solen sken så vackert över stad och älv. Björkarnas blad börjar gulna. Rallarrosornas blad är röda och fröna har redan spridits för vinden, sått sig själva inför nästa vår.

Jag kom dit. Vi åt middag. Det var After Work. "Jag har jobbat" sa jag till hon i kassan där vi köpte varsin pubtallrik. Hon tittade på mig och sa något kort, som betydde att man inte måste ha jobbat först för att komma på AW. Nä, jag fattade det. Det blir så ibland när en göteborgares humor blandas med en norrlännings osäkerhet på om det verkligen är humor eller om man är helt bakom flötet, på riktigt. Vi käkade, G smakade, M älskade kycklingen. Bubbelvatten. G åt som en hel karl, som en hel häst, som en hel tjej. Jag menar bara: han åt. En DJ som hade tagit det här med la calva till en helt ny nivå spelade chill, instrumental musik. La calva till en helt ny nivå innebär följande: (la calva = flinten) Han hade låtit håret runtom flinten växa ut till axlarna och sedan flätat det i två flätor. Han hade alltså två flätor och flint. Och det var snyggt! M och jag pratar en del om la calva och om att han skäms över att han börjar bli lite tunnhårig. Vi pratar om att alla skäms. Vi pratar om att det är en naturlig del av livet, men att alla skäms ändå, och hur dumt det egentligen är att skämmas. Jag har också tunt hår, om än inte calva på samma sätt som en man. Jag har nyss förstått att tjockt hår är en norm. Det anses som snyggt. Jag tycker att det är snyggt, men vi som har lite mindre hår kan också ha fin frisyr och känna oss snygga. Just det! Calva med flätor, det är det nya, tror jag!

Vi gick hem efter middagen. Man kunde ha stannat. Man kunde ha känt sig hipp bland de hippa, eller småbarnsmorsig bland de unga, men vi gick hem. Vi promenerade längs älven, ända till Ålidhem, gick förbi vår gamla lägenhet. Såg att de som bor där nu har TV:n i vårt gamla sovrum (det är en dubblett med två likadana rum) och tyckte att de gjort fel eftersom de gjort tvärtom. Vi gick till lilla kinabutiken och köpte några paket nudlar och ett paket torkade alger! Han som har butiken pratar fortfarande inte ett ord svenska, verkar det som. Vi handlade lite mat och vi tog bussen hem.

Att leva med en konstnär är som det är. Det är lite stökigt. Det är mycket fokus på att rita och måla, lite fokus på att torka av diskbänken. Samtidigt är det underbart! Det är fint att leva med någon som är kreativ och som gör det han tycker om. Det är skönt att leva med någon som är rätt lugn med karriären, även om han vill bli (läs: eftersom han är) master of the universe i målning. Det är fint att han är en av de få från hans arbetsplats som faktiskt hänger på Bildmuséet och på biblioteket. Att han är lite bildad på något sätt, trots allt, eller att han bildar sig själv. Autodidakt, heter det ju och sånna har ju vunnit Nobelpris!