söndag 20 augusti 2017

En vecka in

Vägen framåt.
Så har det helt plötsligt gått en vecka i detta nya. I den nya ordningen: mamma är på jobbet, pappa är hemma. De åkte till biblioteket första dagen, som planerat. Jag grät några skvättar på väg till och på jobbet. "Hur känns det?" Det räckte för mig att tänka den frågan, när jag cyklade genom ett morgonkallt Umeå, för att jag skulle börja gråta. Väl framme ordnade jag med mitt skrivbord och installerade mig rent allmänt i kontorsmiljön. Jag hade fått 87 mail. Jag började klicka mig igenom dessa och svara på de aktuella, de från augusti i år. 

Klockan ett ringde M. Helt hysterisk. Katastrof. Då trodde jag att G höll på att kvävas och när M i nästa andetag sa att de behövde en taxi, trodde jag att de skulle till sjukhuset. Men nej. Varken G eller M mådde fysiskt dåligt. Det var bilen. Bilen startade inte. Så där stod de, på en obemannad bensinmack med vår lilla bil som bara stenvägrade att reagera, att leva. Den ville inte mer! M ringde bärgaren, jag ringde taxi. M lämnade nyckeln på macken mittemot. Taxin åkte förbi (utan att se dem). M smsade mig efter någon halvtimme och undrade var taxin var. Jag ringde honom och försäkrade att den kommer snart. Det gjorde den inte. M fick ringa taxi själv. Till slut kom den. Och de kom hem. Faran över. Först klockan nio på kvällen hämtade bärgaren bilen. Segt!

Natten till tisdagen blev G förkyld. Han vaknade flera gånger under natten och bara skrek rakt ut. Han kunde väl inte andas ordentligt? På tisdagmorgon bara grät han. Ville ingenting. Allt var fel, fel, fel! Då tog vi till det så kallade Tunga artilleriet: Babblarna. Då blev han nöjd. Det här barnet har nästan inte sett någon TV alls. Han fastnade direkt. Och det känns ändå okej. Är man sjuk får man kolla på TV. Funkar inget annat så får vi väl ta till det ibland. Tisdagmorgon var en sådan morgon, när Babblarna fick rädda upp, medan mamman gjorde sig i ordning och åkte iväg till jobbet. Buss. Jag pallade bara inte att cykla efter den natten. På kvällen började även min hals att klia. Och M kände sig också krasslig.

Veckan, och pappaledigheten, hade ju kunnat börja bättre. Mycket bättre. Ändå känns det som om vi har kommit in i det ganska bra. Jag är mycket mindre med G nu än innan, även om jag räknar tiden när jag är ledig. M är med honom mer, helt enkelt. De går ut på äventyr, de läser bok. Jag är trött när jag kommer från jobbet men det känns alltid fint att få komma hem till min familj efter en hel dag framför datorn. Då är det lite bebisgos man behöver! Tack G för att du kom till oss! Tack för att du lär oss en hel massa saker! Tack M för att du är världens bästa pappa! Tack till mig själv för att jag har börjat jobba igen, för att jag vågade!

söndag 13 augusti 2017

Jobba imorgon


Imorgon lämnar jag över föräldraledighetsstaffettpinnen till M. Och som ni ser på bilden hade G och hans far världens kontakt redan från början. Klarade han av att ta hand om honom som helt ensam förälder i en vecka på Barn 4 så klarar han ju av att ta hand om en snart ettårig buspojke nu. Dessutom är han inte ens en särskilt busig pojke. Han är ett litet barn som vill upptäcka allt, men håller man bara koll så hänger man med i svängarna - än så länge.

De har redan planer för imorgon. De ska åka och lämna tillbaka babyskyddet som vi hyrt av NTF och de ska en sväng till något stort möbelvaruhus också, tror jag. Biblioteket pratade de också om. Det blir skoj! G älskar ju böcker. Ska bli spännande att höra hur länge M fick läsa sina intressanta revistas i fred bara.

Jag vet inte om jag har gjort "rätt" men det känns bra ändå att jag har skrivit ett litet ungefärligt körschema över mat och vilotider. Jag har även skrivit en skötväskepacklista. Skötväskan är packad ganska bra, men jag vägrade att kolla igenom den när M bad mig nu ikväll. "Nej, det får du göra, nu är det ditt ansvar" sa jag. Själv har jag ju fått prova mig fram. Visserligen fick vi dagsschema att hålla oss till på Barn 4, men det släppte vi ju på ganska omgående när vi kom hem. Vi följde i och för sig mattiderna ganska slaviskt i början men vi lät honom också börja säga till när han ville äta. När G var prematur var han tvungen att matas var tredje timme, oavsett om han sov eller ej. När vi kom hem fick han sova tills han vaknade och sedan fick han mat. Journal slutade jag också föra i exakt samma ögonblick som han blev utskriven. Vi var så invanda att skriva in allt som hände (stor kräkning, liten kräkning, avföring, antal ml han åt, kroppstemperatur osv.) i journalen att jag trodde att vi skulle fortsätta med det i månader framöver, även efter utskrivningen. Men så blev det inte. Allt förändras. Och det förändras snabbt med små barn!

Tur är väl det. Och tur är väl det att M har känt G i hela hans liv. Tur att de har träffats varje dag och att M inte är någon främling som lär känna G idag och som ska ta fullt ansvar för honom imorgon. Tur att jag har låtit M ta G ganska mycket när M varit ledig. Jag har försökt mitt bästa att släppa in pappan, men sedan har det inte alltid varit lätt. Helst ska det göras på mitt sätt och det ska göras nu! Han skriker ju! Så har jag tyckt flera gånger, och blivit lätt hysterisk. Nu ska M hitta sitt sätt. Han har redan sitt sätt, men jag tror han kommer hitta det ännu mer nu, på något vis.

Jobba imorgon alltså. Jag har en plan: cykla till jobbet, fixa i ordning min arbetsplats (skrivbord, dator, stol), be att de aktiverar inloggningen till datorn, gå igenom överlämningar... Och: börja jobba! Det ska bli kul! Det kommer säkert kännas ovant! Jag hoppas att M och G får en fin första dag så att M känner sig peppad inför resten av föräldraledigheten. Och jag hoppas att G är lugn och glad när jag kommer hem. Men vad vet man. Är han inte glad just då så får väl jag trösta honom!

onsdag 9 augusti 2017

Ensam hemma


Så, efter två och en halv vecka av intensivt familjehäng, är jag plötsligt ensam hemma. Mannen har bestämt sig för att ta med sig sonen på Stora Nolia. Massor av folk och hundra kronor i inträde avskräcker mig. Jag är inte mycket för att gå på marknader och mässor.

Vad ska jag göra av all tid? Helst ville jag bara sitta och titta på mina tagetes. Inte göra någonting. Möjligtvis börja virka på något. Jag som inte virkat på ett helt år! Men den praktiska och duktiga sidan av mig tar givetvis över. Jag packar upp resväskan, dammar av fönsterbrädorna och soffbordet. Sedan sätter jag mig i solen på balkongen och läser om Mindset innan jag tar paus och tömmer diskmaskinen. Solen skiner på mig. Det är skönt. Det är tyst. Det är ensamt på ett trevligt sätt. En fjäril landar och suger nektar ur en tagetes.

Jag äter lunch. Jag plockar blåbär. De är fortfarande inte hemma. Jag går en promenad. Lyssnar på en P1 Dokumentär. Kommer hem. Ingen hemma. Skriver detta. Nu kommer de nog snart!

måndag 7 augusti 2017

Den här gången


Detta är tredje gången G är med mig på besök i Göteborg. Första gången var även M med, men dessa två gånger har vi åkt själva. Den här gången har vi stannat i två och en halv vecka. G har verkligen fått umgås med mormor, morfar och moster och de har hjälpt mig mycket med honom. För det mesta har allt flutit på ganska smidigt. Men det är klart att det finns utmaningar i att umgås "hela familjen" under flera dagar.

Detta vill jag minnas från den här semestern: När jag badade tillsammans med min syster och hennes man vid bryggan i hamnen. När jag badade tillsammans med syrran och G (fast han badade inte) vid stranden. Kräftorna vi åt. Hur mysigt vi hade det när vi var ensamma i sommarhuset, min syrra, G och jag. Att en skata hoppade in i vardagsrummet och att syrran räddade situationen genom att fösa ut den. Jag vill minnas promenaderna runt i byn. Känslan av att hälsa på alla vi mötte, att det känns så hemtrevligt och vänligt på något vis. Vi hade elvamånaderskalas med tårta, tillsammans min morbror och delar av hans familj. Jag vill minnas min och Gs och min pappas promenad till mitt nav i världen - ett röse uppe på ett berg med utsikt över havet och skärgården. Min och syrrans promenad med G på ryggen runt Tippen en solig kväll, vill jag också minnas. Vattenmelon. Master of none.

Jag vill minnas solens värme på trappen. En blåsig promenad i Skärhamn. Biblioteksbesöket vi gjorde och böckerna vi läste. Jag vill minnas att G lärde sig att krypa "ordentligt" och att han övade sig på att gå en hel del. Jag vill minnas när han försökte lura mig genom att krypa i en stor lov runt mig för att kunna komma fram till trappan ner från övervåningen (ingen grind). Jag fångade honom i sista stund! Jag vill minnas mina föräldrars tacksamhet för att de fått vara så mycket med honom. Att min mamma nästan alltid matade honom och att min syrra badade honom på altanen. Det var här vi kom på att vi kunde bära honom på ryggen i bärselen, och hur mycket lättare det är. Det var här G började säga mamamama. Och längta efter mig, leta efter mig.

Jag vet inte när vi kommer hit igen. Jag vet inte om det blir innan vi eventuellt flyttar hit eller ej. Vi får se. Det har varit en fin semester!

onsdag 2 augusti 2017

Guldet elva månader


Du, Guldet i mitt liv, har nu helt plötsligt hunnit bli elva månader. Just nu är vi hos din mormor och morfar och du lär dig en hel massa saker. Förutom att du umgås med mormor, morfar och din kära moster, undersöker du hemmet på olika sätt. Du skramlar med ett ugnsgaller som morfar hängt upp. Du reser dig mot möbler och tittar efter vad som finns på soffborden. Du river i en gammal Biltemakatalog och du undersöker allting som morfar har i sin tändabrasakorg, vilket är papper av olika slag. Din morfar och moster har även tränat dig i att krypa uppför trappor. I sommarhuset finns det två trappor som du har klättrat i. Hemma har vi ingen som är lämplig.

Du tycker även om att öva dig på att gå och hålla en vuxen i händerna. Detta har din moster engagerat sig lite extra i. Själv är jag fortfarande ganska inriktad på att läsa för dig, för du älskar fortfarande böcker! Jag hoppas att detta är en kärlek som ska räcka livet ut. Att läsa berikar livet. Man lär sig olika perspektiv och man lär sig språk. Att kunna läsa och framförallt förstå det man läser öppnar dörrar till att lära sig om allt annat, eftersom mycket av vår kunskap (särskilt i skolan) inhämtas genom just läsning.

Du har också lärt dig att leka titt-ut. Du har till och med själv börjat ta initiativ till denna lek  genom att hålla snutten över ansiktet och sedan dra bort den. Det är roligt att leka med dig! Du blir så glad när jag tittar fram. Att leka tittut i en spegel är också kul, tycker vi.

Att krypa på knäna är något som du också har lärt dig under de senaste dagarna. Du ål-kryper fortfarande mest på ditt eget sätt men ibland när du känner för det kryper du "ordentligt". Det är roligt att se att du hittat även denna, klassiska, form att ta sig fram.

Språkligt är du också på gång, skulle jag vilja säga. Du jollrar varierat och har olika röstlägen för olika situationer. Du låter riktigt arg på rösten ibland, utan att skrika, och du har en speciell, mjuk, röst när du leker. Du skriker också ibland och visar vad du vill på olika sätt. Du har börjat säga "mamamama" och jag tolkar det som att du frågar efter mig. Du har överhuvudtaget börjat fråga mer efter mig, och titta efter mig, och undra vart jag går och om jag ska lämna dig för evigt. Jag tror detta beror på att vi den senaste veckan har varit här hos mormor och morfar och att det varit mer folk omkring dig. Din pappa är i Umeå och du har liksom bara mig, som riktigt tajt anknytningsperson, att förlita dig på. Du blir därför lite orolig när jag går iväg, för att hämta något. Det gäller att smyga så du inte märker. Då blir du inte lika orolig. Jag undrar om denna mammighet kommer att bytas ut till pappighet nu när din pappa tar över föräldraledigheten i mitten av augusti. Jag har hört att många barn blir mer pappiga när pappan är hemma. Det ska bli intressant att se.

Det roligaste du lärt dig den senaste månaden, enligt mig, är att leka indian. Jag, eller din moster, tar en hand och för närmre och längre ifrån din mun medan du säger: aaaaaaah. Då blir det ett klassiskt "indianljud". Oaoaoaoaoah. Det är skoj!

Det ska bli roligt att se hur du utvecklas den sista av dina månader som nollåring. Om en månad fyller du ett år. Det är otroligt. Det är galet att du är samma pojke som du var när du föddes, fast en större version. Hittills har du vuxit 6,7 kg och 30 cm, sedan du föddes. Du är en stor pojke nu, nyklippt och allt, fast fortfarande ganska liten. Te quiero. Punto.

lördag 29 juli 2017

Böcker vi läser just nu

G väljer Fia Eliassons "Vem äter...?"

G älskar att läsa böcker! Han blir alltid glad när han fattar att det är läsning på gång och han ger ifrån sig ett litet irriterat ljud när boken är slut. Jag tog med mig fyra av hans favoritböcker nu på vår semester men kände efter några dagar ett starkt behov av att skaffa fler.

Skärhamns bibliotek levererade. De har en hörna för småbarn med pekböcker och puffar på golvet. Där satt vi och läste en stund tills morfar tröttnade. Då valde jag några böcker och så åkte vi hem.

Särskilt fina är Fia Eliassons bok "Vem äter...?" och Lena Sjöbergs illustrationer i boken "Ticke tack" med text av Lennart Hellsing.

Vilka böcker älskar ni och era barn? Tipsa mig!

torsdag 27 juli 2017

Nattåg ensam med bebisen

Tågresan gick bra, över förväntan faktiskt. Det jag var mest nervös över innan var hur G skulle sova på ett säkert sätt. Det blev så att han fick ligga innanför mig på en av våra sängar. Jag hade köpt en biljett till honom och en till mig och valt nederslafen för båda. På så vis hade vi mer plats att förvara vår packning. Dessutom var det ju bara max fyra andra vi skulle behöva dela kupé med.

Det visade sig snabbt att barnvagnen absolut inte gick in i kupén. Tågvagnen var helt enkelt för snävt konstruerad för att kunna svänga in vagnen från gången till kupén. Den fick därför stå vid bagageutrymmet i vagnsänden, vilket fungerade fint.

Som tur var hade jag bärselen med mig.
Den använde jag för att kunna ta med G när jag skulle borsta tänderna och gå på toa när han fortfarande var vaken. Tåget rullade så fort att jag först tänkte att det skulle vara omöjligt att lämna honom i kupén under mina nattliga toabesök, men det visade sig inte vara några problem. Dels somnade G som en stock kl 23.30 och låg helt still och dels stannade tåget vid olika stationer ungefär varje timma. Jag passade på då och la ryggsäcken utanför G så att den skulle hindra honom lite från att ramla ner på golvet ifall han skulle vakna eller röra på sig i sömnen.

Han vaknade vid 6.45 och var hungrig. Efter att han ätit sin bibi gick vi in i en kupé bredvid som blivit ledig och hängde lite där. Jag åt frukost, la ut en filt på golvet och G stod upp och höll sig i sängen som nu blivit soffa. Vi bytte blöja på golvet, eftersom det inte verkade finnas något skötbord i liggvagnen. Det gick fint.

Sedan blev vi trötta och sov i någon timme till. Efter detta bäddade vi upp kupén och satt och pratade med två av våra medresenärer. Det är alltid intressant att träffa folk på tåg tycker jag!

Väl framme i Göteborg mötte min pappa och syster oss precis utanför vagnsdörren och jag fick hjälp av med alla saker. Jag hade bara tre kollin: en resväska, en ryggsäck och vagnen. G fick ligga i vagnen vid på- och avstigning. Det var smidigt men kommer inte funka på hemvägen då även en bilbarnstol ska med och då ska den få åka i vagnen.

Den totala upplevelsen av att åka nattåg ensam med min tio månader gamla son var att det var väldigt smidigt och fungerade bra. Som tur var drabbades vi varken av förseningar eller av ersättningsbusskaos. Nu hoppas vi bara att hemresan går lika smärtfritt!