måndag 26 juni 2017

Ljuvligheten

Syrénkvist i gammelfarmors vas, klockan 22.30.

Så här i juni kan även ljuvligheten drabba en. Allt är inte ångest och stress. Verkligen inte! Ömsom vin, ömsom vatten, som mina föräldrar brukar säga, särskilt min mamma, när vi pratar om livet i deras kök. Det är särskilt därifrån köket jag minns den här dryckesmetaforen.

Ljuvligheten i midsommar. Jag hade från början inga planer och var stressad över det. Inte orkade jag fråga runt heller. I mitt huvud var alla upptagna. Några jobbar säkert, någon kanske bygger en altan, resten har väl redan planer, tänkte jag. Så jag frågade min väninna M. Och visst, hon kunde tänka sig att ta en paus från organiserandet av sin lilla bostad. Så vi gjorde det mest svenniga av allt: vi gick till Gammlia. Och jag dansade runt midsommarstången med G i bärselen till alla låtarna. Räven raskar över isen och små grodorna. Även en del sånger jag inte kände igen spelades. Det var härligt och roligt, och jag fick inte ens ont.

Innan ringdansen hade vi rekat området för att sedan sätta oss på ett slags trädäck i solen och äta jordgubbar. G förstod hur underbart gott det är och den nya vita bodyn med fiskar och ankare var inte längre särskilt vit. Jag undrar hur väl jordgubbsfläckar går bort i tvätten. Jag undrar om det spelar någon roll. Efter ringdansen vandrade vi hem till oss, genom ett stilla Umeå. Någon enstaka motionär på Campus Arena. Någon här och var som cyklade om oss. G sov hela vägen hem.

Sedan var det middag. Min man M kom från jobbet. Vi åt rökt sik och kokt färskpotatis. Jordgubbar till efterrätt. Och efter detta tog min vän M och jag en promenad runt i skogen. Vi blev myggbitna och vi glömde att plocka sju sorters blommor. Ljuset som aldrig vill ge sig, trots att sommarsolståndet redan varit. Det är ljuvligt och extremt, extremt ljuvligt.

Och idag. En av junis sista kvällar begav vi oss (M, M, G och jag) ut till Ratan för att träffa en sjöman jag känt hela livet. Han har seglat ända från Danmark och vidare norrut ska han. För att sedan återvända hem igen. Det var första gången för min man och mitt barn på en segelbåt. Det var spännande, fast vi bara låg stilla vid en kaj. Dansken bjöd på öl och jag som inte druckit fick köra hem. Det gick så bra! Jag som inte har kört på riktigt länge och verkligen har hunnit gruva mig sedan den där dagen i oktober när jag fick motorstopp i rondellen nedanför sjukhuset. Men jag kan ju köra: det ska jag komma ihåg. Man ska inte underskatta sin egna förmåga, men inte heller överskatta den.

Nu har G fått bada, jag har duschat och imorgon bitti tar sjömannen sig ett dopp i det iskalla Bottenvikska havet. Så ljuvlig är sommaren! Ta vara på den, säger jag till mig själv. Din första sommar med ett litet kiddo. Första sommaren med G. Se det vackra! Känn tacksamheten! Det är lättare att andas då än om man bara fokuserar på att klaga, vilket är alltför lätt gjort. Nu menar jag inte att man mår bra bara för att man tänker positivt, sånt dravel är jag helt enkelt emot, men jag ser det mer som en uppmaning till mig själv: Njut!

söndag 18 juni 2017

Ångesten och stressen


Ganska mycket ångest drabbade mitt bröst imorse. Det kändes tungt och instängt. Kvavt i själen. Jag ville få saker gjort. Så otroligt skitigt golv. Gamla ostbitar, smörgåsrånbitar, damm, hår, gudvetvad låg utspritt överallt. Och det kryper G omkring i, helt obrydd. Balkongen som jag försökt barnsäkra genom att hänga upp balkonglådorna, men inte avslutat eftersom det fortfarande står krukor och jord på golvet. Jag vill skura den, men det känns som ett projekt eftersom jag bara har en skurborste utan kvastskaft, så jag måste ligga på knä. Jag klagar, klagar, klagar och ältar allt tusen gånger. Försöker komma framåt men det känns ibland som om vi bara står och stampar i samma gamla gnabb. Irriterande, frustrerande, ångesterande.

Myggen anföll mig igår när jag var ute på kvällens antiångesttur. "Jag hatar mygg!" var jag tydligen tvungen att skrika just när två cyklister cyklade förbi mig på grusvägen. Är jag rolig eller? Var finns det mest mygg? Jo, i skogen! Var promenerar jag? I skogen, mellan en myr och en sjö. Smart! Kanske inte smart, men otroligt vackert.

Idag blåser det och jag antar att myggen inte har lika lätt att få fäste i sommarluften. Kanske blir man inte lika biten idag. Om man ger sig ut. Det har inte jag gjort. Och därför har jag promenadabstinens. Bara det...

Jag har märkt att folk i min internetnärhet verkar må ganska dåligt. Linnéa publicerar en ångestlista, Jenny verkar ha en identitetskris, Maria var eller är på gränsen till utbränd lät det som i mars, Mirijam hade fysiska problem som verkade vara kopplade till stress (eller var det MS, hoppas inte!) för ett tag sedan. Vad är det som händer? Är detta bara en del av livet? Ska vi ta varsin mindfulnessmålarbok och måla oss ångestfria? Dricka lite te, andas? Eller är det något annat som är skevt? Är den bristande jämställdheten en bov? Är det pressen utifrån, att man själv, ens hem, ens barn, ens partner, ens hund och ens dammråttor måste vara så satans perfekta att de tåls att skådas av hela världen? Eller kommer pressen minst lika mycket inifrån? Vill vi vara engagerade, lugna, tålmodiga, varma och härliga mammor? Kvinnliga kvinnor? Attraktiva på arbetsmarknaden, attraktiva för män, attraktiva för nya vänner? Eller handlar det hela om samhörighet: vi vill höra samman, vi vill ha gemenskap. Vi är så rädda att inte få vara med att vi stressar upp oss över allt det här.

(Jag orkar inte noppa mina ögonbryn. I huvudet säger jag mig att jag skiter i det, för då är jag mer lik min son. Entrecejo. Ett enda vackert och starkt ögonbryn. Det har vi, alla tre. Och jag vet att det inte är inne direkt. Men jag har banne mig varken tid eller lust att ta tag i det.)

Jag har mest ångest över att jag är otrevlig hemma. Över att jag inte har tålamod med allt. Varför är jag inte lite mer tålmodig och trevlig? Lite mer smidig? Står jag ut med för mycket eller för lite? Gör jag fel val? Det vet väl bara jag, antar jag. Men ibland rinner det bara över. Ibland orkar jag inte. Jag pallar inte att bara se på och säga något specialpedagogiskt, så jag blir arg. Och sedan får jag så jävla mycket ångest att jag vill gå i bitar. Det är så hemskt så jag vet inte. Men som tur är går det fort över. Vi blir vänner igen. Men jag måste också sätta gränser ibland. Det är så jag känner. Och det är därför jag blir arg.

Om nu personligheten är konstant och medfödd så får jag väl bara stå ut, och försöka agera acceptabelt utifrån mina resurser. Jag gör så gott jag kan. Jag är en gullig mamma nästan jämt. Jag ser till att vi städar, håller dammråttorna i schack. Jag försöker prata och komma överens med min man. Jag vill att vi ska utvecklas som par, som föräldrar och som individer. Jag vill att vi ska hjälpa varandra att nå våra drömmar. Men. Men det är inte alltid så lätt.

Hur är det för er? Har ni ångest ibland? Mår ni dåligt? Vet ni vad det beror på? Vet ni vad ni kan göra åt det? Blir det bättre med åren?

tisdag 13 juni 2017

Litteraturens stjärnor och fall

Att ligga och läsa under ett träd, hur gött är inte det?
Konstigt nog har jag hunnit läsa en del böcker under föräldraledigheten. Jag menar inte hunnit som i att jag har försökt hinna och skyndat mig utan mer hunnit i meningen att det ju är en hel del annat som måste göras och komma först. Ens barns alla behov, till exempel. Hemmet. Matlagningen. Den personliga hygienen. Ja, ni vet. Vardagens alla sysslor. Men en liten stund då och då har jag ändå fått. Särskilt nu sedan jag kom på att jag kan sitta och läsa bok på kvällen istället för att slösurfa och kolla samma bloggar och mediesidor om och om igen.

Vilka böcker har jag läst, då? Jo, nu ska ni få hela listan:

Mosippan av Elsie Johansson
Detta är uppföljaren av Glasfåglarna och ingår i triologin om Nancy. Det utspelar sig på 40-talet i en by i Sverige. Nancy bor med mor och far i en stuga som står på ofri grund och de stretar på för att få slantarna att räcka. De eldar i spisen och sätter upp granrisveranda om vintern. När sommaren kommer bygger fadern en potatisbacke som han läst om i tidningen. Nancy blir kär. Hon tar sin älskade till stället med mosipporna, högt upp på åsen.

Jag tycker verkligen om att läsa den här typen av litteratur. Detta är för mig en starkt lysande stjärna till bok och jag längtar efter att läsa den tredje delen. Jag tycker det är mysigt att måla upp bilder och fantisera om timmerstugor, heta järnspisar och sjungande sparkåkning mitt i kallaste vinternatten.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
Ungefär samtidigt som jag blev gravid försökte jag läsa den här boken på spanska, tillsammans med M. Det projektet föll på flera saker: cirka tre ord per mening förstod jag inte (det var därför M skulle läsa den med mig, och översätta), författaren beskrev saker på ett invecklat sätt och historien berättas också med flera lager. Som läsare befinner man sig inte alls bara i historiens nutidsplan utan man förflyttas hela tiden till bakomliggande historier och historier i historierna, så jag blev alldeles snurrig. När jag sedan gav upp detta och lämnade boken i "biblioteket på stranden" (bestående av tre böcker) för min spanska svärfamilj att läsa, och började läsa den på svenska blev det en helt annan femma! Det blev en fantastisk läsupplevelse rent utav! Jag älskade den verkligen. Språket är briljant. Berättandet är kanske lite komplicerat men jag blir helt fångad. Tänk att det är en så stor skillnad att läsa på modersmålet och på ett främmande språk, som jag ändå tycker att jag behärskar väl! Det är väl just det att det litterära språket faktiskt skiljer sig mycket från vardagssnacket. På alla språk. Mer läsning åt folket!

När livet börjar om av Lucy Dillon
Jag behövde något lättsamt. Något som fick mig lite glad efter en ganska tung vår. Så jag frågade om tips och fick detta. Jag köpte boken, tog med den till Spanien och läste den. Nu står den på en ge-och-ta-hylla utanför Ålidhems bibliotek. Den här boken ska man helt enkelt inte läsa direkt efter Vindens skugga. Tråkigt språk, platt berättelse, stereotypa karaktärer. Fin miljö, i och för sig, men inte fantasieggande som i Mosippan och Vindens skugga. Jag läste ändå ut boken, och jag ångrar mig inte direkt, men jag kommer inte läsa något mer av den här författaren. Kanske är feelgoodgenren ingenting för mig, åtminstone inte när det kommer till romaner.

Medicis ring av Jan Mårtensson
När jag fyllde år i mars kom den här boken till mig. Inköpt på rekommendation av bokhandelspersonalen. Som inte hade koll. Åtminstone inte på mig och mina preferenser. Den skulle tydligen vara bra och populär, och det är den säkert. Snubben har skrivit över 60 böcker, en till fyra per år sedan 1970! Har han en lågavlönad spökskrivare eller har han försummat sin familj? Eller är det måhända språket och storyn han har försummat? Det är en deckare. En snubbe är i Italien och två personer dör. Är det mord? Vem kan det vara? Ja, ni fattar. Utöver detta grubblande funderar även huvudpersonen på om han ska äta en bit prinsesstårta eller ej, med tanke på kalorierna, och om han ska ta en Dry Martini eller en Gin och Tonic, inte med tanke på kalorierna. Tråkigt. Läs ej!

Omgiven av idioter av Thomas Erikson
Den här boken har jag lånat av min vän och kollega M. Och den verkar riktigt intressant. Personligheter beskrivs som röda, gula, gröna och blå. Jag känner igen mig mycket i det röda och gula. Driven, kreativ, bestämd, känslostyrd, pratar mycket och tycker att relationer är det viktigaste i livet. Intressant läsning, kan jag säga, även om jag inte har läst ut den än, för just nu är jag helt inne i...

...Boktjuven av Markus Zusak
- Åh! Har du läst den här? frågade min vän som heter samma som en prinsessa. Inte Victoria, inte Madeleine, inte Estelle.
- Nej.
- Då är jag allt bra avundsjuk på dig!
Och några dagar senare, när Medicis ring äntligen tagit slut framför mina ögon, tog jag ner en solstol till gården och satte mig i skuggan och läste. Jag fångades direkt av en historia som Döden själv berättar, direkt till mig. Ett tydligt läsartilltal och häftig berättarteknik fångar verkligen mitt intresse. Nu har jag skrivit fångar två gånger här, men det är så jag känner det. Jag är fångad. På ett bra sätt. Läs den!

Vad läser ni just nu? Eller vad har ni läst som ni älskade? Bra språk och intressant historia måste det vara! Tipsa mig gärna!

söndag 11 juni 2017

Nu ger jag upp tygblöjorna


Kalla mig miljöbov, från och med nu, (Gör det! Snälla!) men nu ger jag faktiskt upp tygblöjorna för ett tag. Kanske kan vi börja med dem igen när lille G ska bli blöjfri. Då kanske det är värt som pedagogik: det blir blött när man kissar. Men just nu orkar jag inte. M orkar inte heller, verkar det som, även om han uttryckte något sorts intresse just nu när jag packade ner dem i dess hink och sa att han skulle ta ut dem till förrådet. För till förrådet går jag inte. Inte igen.  Sist jag  var där funderade jag på varför M överhuvudtaget låtit mig gå dit. Det är fullt av skräp och grejer. Helt galet.

Det ligger i släkten, inte i min utan i M:s. Att ha en, låt oss säga lada, full av gamla saker. Bord, stolar, ett gammalt kök, sovsäckar, tofflor, papper, tavlor, leksaker, en motorcykel (eller är den såld?) och så vidare. Samla det där. Spara det. För det kan ju komma till användning någon gång. Och visst: en del av det gamla köket har faktiskt använts i en nybyggnation på landet. Så det var ju bra. Kristider som det fortfarande är, nästan.

Och visst är det roligt att gå och titta i ladan ibland. Fundera över var allt kommer ifrån och hur bröderna ska lösa detta oändliga när det väl är dags. Sådant pratar vi förstås inte om. Nej, det behöver vi inte nämna. Det blir som det blir. Den dagen den sorgen. Sorg. Luto. Luto.

Tankarna snurrar om nätterna när jag inte kan sova. Jag kan inte sova när tankarna snurrar om nätterna. Så ljust det är ute. Otroligt! Tur att jag köpte en mörkläggningsgardin. Ska vi anmäla G till förskolekön snart? Var? Göteborg? Waldorf? Var finns det Waldorf i Göteborg? Kommer vi att hitta någon lägenhet? Jag har drygt 1800 dagar i kö på Boplats nu. Hur långt räcker det? M vill bo nära jobbet, men var kommer han att jobba? Vi vill ha minst tre rum men inte för hög hyra. Eller ska vi lika gärna hyra en fyra med en gång, ifall vi får ett sådant behov inom några år? Kommer G att få syskon? Kommer vi att palla? Kommer vi att palla att han inte har syskon? Kommer det att gå att göra ett ens? Luto. Det betyder sorg på spanska.

En biocheck går snart ut. Vi fick den för nästan två år sedan och den gäller i två år. Jag har sagt till M att det är hans tur att gå på bio. Men kommer han kolla upp någon film? Kommer han att använda den eller ska jag ta den i sista minuten och gå på nåt, vad som helst? Vad går på SF? Inget bra, antagligen. Eller? Sameblod har jag redan sett. Fett bra i och för sig.

Vad ska vi göra på midsommar? M ska jobba under dagen. Jag vill hitta en midsommarstång men helst inte gå till Gammlia, för där kommer det att vara knökat som man säger i Göteborg. Varför finns det inga lokala stänger nära där vi bor? Jag vill visa G och nu när han har fått uppleva påsken i Spanien så borde han rimligtvis få uppleva en riktig midsommar i Sverige. Eller? Har någon något tips?

Ja, det är väl ungefär det här jag funderar på just nu. Idag lyckades jag ändå boka upp en vän till midsommar så vi lär väl hitta på något. Jag ska fråga en till, eller två. Men midsommar är så "familjigt". Folk är med sina familjer, på landet. Trevligt, men inte när man inte riktigt har någon familj förutom sin egna och när en tredjedel av den ska jobba så är det ju inte så lätt.

Nu vaknar G från sin lilla tupplur. Han gråter. Dags att rycka in!

fredag 9 juni 2017

Minisemester: Högbonden och Skuleskogen

Högbonden skymtar längst bort i mitten.

- Är du rädd för något? 
- Nej.
- Bra, då åker vi till Högbonden!

Det var jag som provocerade och såg till att det blev av. M har två veckors semester i sommar, sedan jobbar han någon månad och sedan går han på föräldraledighet. Jag hade tidigare sagt till honom att jag vill att vi åker till Högbonden under hans semester. Det ville inte han. Men nu gjorde vi det ändå, innan hans semester till och med. Det visade sig nämligen att han skulle vara ledig tre dagar förra helgen. Och med en knapp veckas marginal fick jag tag i det sista dubbelrummet uppe vid Högbondens fyr. Detta är en ö som ligger en liten bit ut i havet i Höga Kusten. Hela ön är naturreservat och nere på udden häckar en massa skränande måsar och tärnor. Sist jag var där var jag kanske tio år. Jag minns att jag satt i båten ut och skrev i min dagbok. Eller var det på båten ut till Ulvön? Jag minns att dagboken var knallrosa, cerise, med en papegoja på framsidan. Jag undrar var den är. I någon låda hos mina föräldrar troligen. Det finns en del av mina "samlade verk" kvar där, har jag hört. 

Jag ville så gärna visa M och G Högbondens fyr, nu innan vi eventuellt flyttar söderut. Det är nämligen mer lagom att ta en tur dit från Umeå (18 mil) än från Göteborg (84 mil). Därför är jag himla glad att vi faktiskt passade på! Vi åkte inte förrän klockan elva hemifrån, även om vi siktat på kl 10. Vid klockan två kom vi till Bönhamn, därifrån båten inte gick. Vi tänkte äta lunch där. På kartan stod det att det var ett genuint fiskeläge så vi tänkte att det kunde vara värt. Vi satte oss vid ett bord och åt vår medhavda pastasallad. G satt i bilbarnstolen på kajen och filosoferade. Sedan åkte vi till Barsta, 6 km därifrån, för att ta båten. Vi kom med en kvarts marginal. Sånt gillar inte jag. Men det gick ju. Jag hann till och med dricka lite te innan vi gick ombord!

Väl framme på ön lastades all packning i en linbana, gött! och vi fick gå upp för den långa backen. De andra vandrarhemsgästerna pinnade på i stockholmstakt men vi tog det lugnt. Det var ett av mina syften att åka iväg: att få bryta vardagen och stressen och ta det lugnt. 

Utsikt från Högbonden.
När vi väl installerat oss i vårt rum, och fått upp resesängen som vi fick låna till G, gick vi en liten tur runt öns topp. Det var oerhört vacker utsikt åt alla håll. Höga öar och lager på lager av berg i fjärran. Fridfullt och vilt på samma gång.

Efter promenaden åt vi middag som vandrarhemsägarna lagat åt oss. Varmrökt lax, dillpotatis, hovmästarsås och sallad. Underbart! Vi satt ute i kvällssolen och G sov i bärselen. Sedan kom kvällen och vi orkade inte gå på fler vandringar. G somnade i resesängen och jag gick några varv till fyrmästarhuset och tittade i några gamla böcker. Bland annat en skolkartbok från 1911. Intressant! 

Vi sov i trädgårdshuset  och det var bra. Därifrån var det närmare till toaletterna och längre ifrån alla andra vandrarhemsgäster, vilket innebar att vi inte stördes av deras tantpartaj och de stördes inte heller av G:s gallskrik när han drömde en mardröm vid elva. Lille vännen. Det är så obehagligt. Han skriker och skriker men man får ingen kontakt med honom. Han vaknar inte. Till slut lyckas M lugna honom. Tur att han har en pappa med mycket tålamod! 

Dagen efter åt vi frukost och jag städade ut rummet medan M satte sig med G på en klippa för att rita. Det behövde han: rita. Båten gick tillbaka vid tolv och väl i land kom vi snabbt över en rökt sik som vi åt upp på plats och sedan åkte vi till Skuleskogen.

Skuleskogen är en nationalpark i Höga kusten, söder om Örnsköldsvik men norr om Barsta, alltså på vägen hem för oss. Vi körde upp till Västra entrén och gick en liten tur på totalt ca 4 km. Det var alldeles lagom för oss. Skuleskogen är superbra! Det är anpassat så att även de som inte kan gå kan ta sig fram i skogen. Det finns olika leder och vissa är alltså breda och anpassade till barnvagnskörning eller om man kör rullstol, till exempel. Vi hade dock bärsele så vi gick en led som var spångad. Det funkade fint, säger jag, som inte bar barnet! 

Utsikt från Långtjärnshällorna i Skuleskogen.
Efter detta besök hade jag blivit rejält hungrig igen. Vi stannade vid Näske krog, som visade sig ha blivit en kinarestaurang. Mat som mat, tänkte vi, och åt med god aptit. Sedan åkte vi hem och vi var hemma vid nio. I slutet var G ganska trött, men somnade inte. Jag sjöng och M körde. Bra uppdelning, tycker jag. 

Det var skönt att komma iväg och bryta rutinerna lite grann. Andas frisk luft i naturen. Se nya vyer. Göra någonting tillsammans! Jag kan varmt rekommendera Högbonden för er som inte har barn, alternativt har barn som inte kan gå ännu, alternativt har barn som förstår att de inte får springa ut för stup. Det är nämligen stup runt om hela vandrarhemsområdet och staketet är inte direkt barnsäkert. I övrigt fungerar det bra med barn där, även om barnvagn är helt omöjligt och onödigt att ta med sig just dit. Under högsäsong kan man också åka dit bara över dagen och äta lunch eller fika. 

Jag hoppas att ni som läser också har fått en fin inledning på sommaren! 

onsdag 31 maj 2017

Nio månader


Nio månader senare sitter jag uppkrupen i soffan. Solen har gått ner men lämnar fortfarande ljus på himlen. Det börjar mulna på. Din pappa M har precis nattat dig genom att mata dig med modersmjölksersättning i sängen och sedan försiktigt, som bara han kan, lägga över dig i din egna säng. Jag tror du sover nu, men jag vågar inte gå och titta.

Nu har du varit utanför min mage längre än vad du var i den. Du var ju bara där i sju och en halv månad och nu har du bevisligen rockat runt ute i den så kallade verkligheten i nio månader. Livet blir aldrig mer sig likt, det har vi börjat förstå nu. Och tur är väl det! Du är underbar!

Under den här månaden, maj, har du ökat på intaget av puréer rejält. Du äter en burk till lunch och en till middag. Ganska ofta får du en hel burk per mål, men inte alltid. Du älskar morot+potatis+köttfärs kokt med lagerblad och sedan mixat (utan lagerblad). Idag hade jag i lite purjolök också och det accepterade du. Du gillar inte rotselleri. Men vem vet, kanske börjar du gilla det en dag. Man ska inte ge upp för lätt, säger BVC. Sedan tycker jag i och för sig inte att det är nödvändigt att du gillar precis allt. Du äter fortfarande välling och ersättning. Även gröt. Du har också börjat äta fruktpuréer som vi köpt färdiga. Dyrt och smaskigt! Jag får försöka göra själv någon dag. Du gillar också att äta banan.

Det skönaste med dig är att du äter bra, sover bra och leker bra själv. Du leker bra med mig och pappa också. Din nya favorit är att hoppa högt på pappas mage. Han håller i dig, såklart, så att du inte ramlar. Då skrattar du a carcajadas, så du nästan kiknar.

Idag, på din niomånadersdag, har du för första gången bakat bröd. Jag älskar att baka bröd och äta hembakt bröd men har inte riktigt känt att jag haft ro till det sedan du kom. Idag blev det av och du hjälpte till. Du satt i barnstolen och grejade med en egen bunke och en smörkniv och sedan fick du lite deg att knåda. Till slut hade du, med lite hjälp av mig, gjort en egen liten rågbullekula. Den blev inte ens bränd, men dock hård! Jag hoppas att du också kommer tycka att det är roligt att baka, för det är så värt!

Vad som mer är nytt sedan sist är att du förflyttar dig mycket mer nu. Nu utnyttjar du hela lägenheten och inte bara ett hörn. Visserligen stänger jag dörrarna till klädkammaren och badrummet och ibland även till sovrummet (pga övermöblerat), men du tar dig mellan köket, vardagsrummet och hallen med lätthet. Du kryper på ditt egna sätt, genom att dra dig fram med hjälp av armarna och sedan ställa dig på knäna och flytta fram armarna. Det går ganska fort, så nu måste vi verkligen ha koll på dig.

Du är också väldigt intresserad av allt som inte är leksaker. Exempel på detta är: sladdar (nej! nej!),  skor, tofflor, fotpallen, mattfransar, dörrmattan, gardinerna, påse med lök, ryggsäckar, saker som prasslar. På grund av detta nya intresse gav jag dig igår en tom och ren kompostpåse i papper att prassla med. Jag gömde några av dina leksaker i den och det tyckte du var kul i ungefär en halv minut, sedan bar det iväg på nya äventyr!

Den här månaden har vi också varit ute lite mer. Vi var ju ute i Spanien i april också, men här har vi varit på marken, i gräset, något som är helt otänkbart i Spanien. Här har du nyfiket pillat med fingrarna i gräset och bekantat dig med några gräsänder som kom och hälsade på. Vi har även varit ute i naturen och promenerat, med suffletten nerfälld flera gånger. Du har börjat åka i sittvagn nu, eftersom du hade en sådan i Spanien så kändes det konstigt att lägga tillbaka dig i liggdelen. Du är lite kort för sittdelen, tror jag, men det fungerar, och du växer ju hela tiden! Jag tycker att det är så mysigt att promenera med dig på skogsvägarna här och lyssna på fåglarna. Det tror jag du också tycker.

Du skrattar mer nu, säger din pappa. Och du är en, för det mesta, nöjd bebis, vilket är väldigt skönt, men du kan också säga till när du inte är nöjd. Det gillar jag! Fortsätt så, min gullunge!

lördag 27 maj 2017

Bara knappt tre månader kvar!


Tänk att det bara är knappt tre månader kvar av det här. Av att vara hemma hela dagarna, alla dagar i veckan, med mitt lilla barn. Sedan ska jag lämna över honom till pappa M. Då är det hans tur. Hur ska det bli? Hur ska det gå för mig att jobba samtidigt som min son är hemma, utan mig? Det blir säkert bra. En ny period, definitivt. Nödvändigt, utan tvekan.

Jag tror att det är nödvändigt att pappa M tar ut föräldraledighet och är hemma med G. Det är nödvändigt för oss som familj att vi båda har varit hemma med honom under en längre period. Nödvändigt för att kunna förstå varandra. För det är väl en klassiker? Den ena är hemma, den andra arbetar och kommer hem, barnet lämpas över: ta honom! Båda är aströtta, barnet också. Alla är hungriga, om inte de som är hemma redan hunnit äta. Maten är klar, maten är inte klar? Leksaker över hela golvet, för barnet har lärt sig att effektiv sprida ut dem över så stor yta som möjligt. Dessutom ligger dockorna med ansiktet i golvet och ser deprimerade ut. Smulor under barnstolen. Köket ser ut som hej kom och hjälp mig och barnet, som nyss nästan lärt sig krypa, har smutsiga händer för att ingen dammsugit på tre dagar!

Och där står man. I vårljuset som aldrig tycks ta slut. Och ingen orkar. Ingen vill. Kan inte du? Kan inte du ta ut soporna? Han har bajsat tre gånger idag. Kan inte du sopa upp smulorna? Dammsuga? Städa toaletten? Ta honom bara! Jag orkar inte höra hans gnäll! Gör något så han blir tyst! Läs en bok! Lek! Jag orkar inte. Ingen orkar. Inte mamman, inte pappan, inte barnet.

Jag börjar förstå varför barnprogram finns. Men än är han för liten, tycker vi. Men visst har jag i en svag stund satt på Alfons Åberg som jag hittade på nätet, men lille G verkade inte fatta. Han ville inte se. Bättre då att läsa en bok. Barnprogram lär det bli ändå framöver, hur mycket som helst antagligen.

Nu har vi åtminstone kommit fram till ganska bra och fungerande kvällsrutiner. Jag badar G någon gång mellan klockan åtta och nio. Innan det gör jag en bibi med modersmjölksersättning eller välling, som värms efter badet. Jag eller M torkar G och smörjer in honom. Jag sjunger Tula hem och tula vall för att han ska lugna sig lite. M tar honom, matar honom i sovrummet och lägger honom. Ibland somnar han fort. Ibland tar det längre tid och han lägger sig på tvären, på magen, gnäller lite. Jag vänder rätt, säger att det är natt. Någon gång ger vi upp, tar upp honom och så får han somna i famnen medan vi försöker kolla på Rapport. Han gråter i alla fall inte när han ska sova. Peppar, peppar!

Innan den här kvällsrutinen brukar jag känna starkt att jag behöver andas, då går jag ut. M säger att det är okej. Jag vandrar runt i någon timme och pratar i telefon. Sedan brukar det kännas bättre. Sedan kan jag komma in och ta min del. Städa köket, om inte det är gjort, bada G. Klara av kvällen.

Men, som sagt, om tre månader börjar en ny fas. Då är det jag som ska arbeta och tjäna in uppehället och M som ska vara hemma och ta hand om barnet, och även hemmet (?). Framförallt barnet, tänker jag. Så får hemmet vara som det är. Jag lär ju fortsätta att plocka, och han lär ju inte börja.

lördag 20 maj 2017

Så här kan det också vara


Och så kom våren. Eller kanske rent av försommaren? Och vi gick ut G och jag. Vi satte oss på en filt på gräset. Han ålkröp genast till gräset och började känna med sina små händer. Morfars korvfingrar i miniformat. Han studerade gräset noga och det gjorde jag med. Vi var tillsammans i nuet. Ingen mobil, ingen kamera. Bara vi två, tillsammans på filten, på gräset. Solen värmde lagom och det kändes skönt. Vi var båda mätta i magen efter lunchen och den stunden var så fin att jag alltid vill minnas den.

Under somrarna samlar jag minnen. Inte aktivt egentligen men varje sommar blir det ett minne eller två som jag verkligen tar med mig. Jag vet i stunden att detta kommer bli ett av mina bästa sommarminnen från just den här sommaren. Ett sådant tillfälle var när min syster och jag var ute själva med båten. Jag tror det var första gången. Vi hade lagt till vid en liten ö och vi badade och såg en ny sorts manet. Vi undrade om den var farlig. Det var den inte.

Idag upplevde jag samma känsla igen, tänkte samma tanke: detta kommer bli ett av mina bästa sommarminnen från i år. Min kollega och vän M, hennes vovve och jag satt på samma filt som G och jag myst på igår och solade oss och pratade om stort och smått (mest stort) på gräsmattan vid en gammal husvägg på Gammlia. G sov hela tiden gott i sin vagn, och blev inte för varm. Solen riktigt gassade och vi satt helt i lä. Tillslut blev vi för varma och gick hem igen, men precis innan vi reste oss lyssnade vi på Paradise Jokkmokk och låten kommer aldrig passa bättre!

Och nu: för att avsluta en bra och energigivande dag har jag gått en lugn och fin men ganska kort promenad ner till den spegelblanka sjön. För att komma ner i varv. För att njuta. Och för att se att så här kan det också vara!

fredag 12 maj 2017

Här är du, ju!

Tulpanbukett i februari
Det gick drygt fyrtio dagar utan att jag hörde någonting alls av min vän från Barn 4. Men så plötsligt kom ett meddelande. Det lilla halmstrået var verkligt - hennes mobil hade varit trasig och nu hade hon skaffat en ny! Hon var kvar i Sverige! Fortfarande utan besked om framtiden, men ändå: kvar!

Vi fortsatte höras med små meddelanden då och då, blandat med foton på våra jämngamla barn. Häromdagen frågade jag henne om hon skulle komma till Umeå snart och det visade sig att så var det, så idag träffades vi.

Det blev en fin dag. Först väntade vi i en evighet på Migrationsverket för att hon skulle få en biljett tillbaka till Vännäs, där hon nu bor. Sedan gick vi och fikade. Vi pratade om vad vi ger våra barn att äta. Båda gillar morot. Mitt barn får inga kakor och ingen läsk. Ingen choklad, även om han gärna hade velat. Vi pratade om barnet som är påväg, hennes. Att hon har en dotter i Irak, en här som är åtta månader och en i magen som kommer i juli eller augusti. Vi pratade om hennes man, som verkar ha lämnat henne. Vi pratade om allt detta allvarliga och känslosamma utan att på riktigt och ordentligt kunna prata om det. Vi har ingen gemensamt språk som är tillräckligt starkt. Jag önskar att vi hade det!

Jag hoppas allt det bästa för henne! Att hon får stanna i Sverige! Att hon kan ha någon att dela föräldraskapet med. Att hon kan flytta närmre resten av hennes familj som också bor i Sverige. Framförallt hoppas jag att hennes lilla dotter i Irak ska få komma hit och vara med sin mamma!

Livet är så olika. Det är så enorm skillnad på möjligheter och sätt att leva beroende på var man är född. Det är stor skillnad på traditioner och val. Jag tänker på att hon är så ung. 20 år. När jag var 20 år var jag i Salamanca och läste spanska och förälskade mig i spanjorer. Inte var jag gift, inte hade jag barn. Jag var fri att testa livet på olika sätt. Det är svårt för mig att förstå hennes situation och hur hon har det. Det är lätt att känna sig privilegierad och lyckligt lottad. Akademiskt utbildad, 31 år gammal, stabil ekonomi och i en i jämförelse oerhört stabil relation med en omhändertagande man.

Jag hoppas att vi kan vara vänner. Att vi kan lära känna varandra bättre och hjälpa varandra i livet på något sätt. Det känns bra att hon bor i Vännäs nu, det är närmre än Lycksele där hon bodde förut. Vi får se, jag hoppas att vi kan åka och hälsa på henne om ett tag. Att vi kan utforska Vännäs promenadvägar och äta god irakisk mat. Det är jag sugen på!

Våren! Kom med möjligheter och glädje är du snäll, nu när jag återfunnit min vän!

tisdag 9 maj 2017

Tankarna snurrar

Vår utsikt här i Umeå, i maj.
Jag har haft svårt att somna de två senaste nätterna. Tankarna kommer som pilar från alla håll och associeras fram av varandra. Och på dagarna mal återigen frågan om bostadsort. Göteborg? Umeå? Jag märker att vi snart måste flytta från den här lägenheten. Jag älskar ju vår lägenhet! Den var perfekt för oss när vi var två, men nu börjar den bli lite trång. G måste få utrymme att springa omkring på när han väl börjar med det. Han kommer att behöva ett eget rum. M vill också ha utrymme för sig själv. Det känns svårt att uppfylla allas önskningar. Svårt att veta vad jag själv vill och vad vi ska göra. M och jag pratar om det ibland men kommer inte framåt.

Om vi flyttar till Göteborg måste jag antingen jobba hemifrån eller från något kontor. Jag kan inte tänka mig att byta jobb. Jag trivs verkligen med mitt jobb som distanslärare och kan absolut inte tänka mig att stå i klassrum igen. Jobbar jag hemifrån kommer jag vara tvungen att ta all VAB och hamna efter i jobbet och bli stressad. Vad händer om M slutar jobba tidigt någon dag? Då är det ju fint om han kan hämta G så att han får en kortare dag på förskolan, men var ska de vara? Jag kommer inte kunna jobba om de är hemma.

Jag pratade med min pappa om detta tidigare idag och han erbjöd mig att sitta hemma hos dem och jobba. Det borde ju fungera. Samtidigt vill jag gärna ha ett riktigt kontor, och kolleger. Inte bara familjen och mitt gamla barndomshem. Även om det kostar en slant. Men kanske kan man börja så, med att jobba från föräldrahemmet? De dagar M slutar tidigt kan jag jobba där och de andra hemifrån. Kanske?

På ett sätt känns det som om vi måste flytta dit för att testa. Och sedan flytta tillbaka om det inte känns bra. Men... Vi har ju allt i Umeå. Förutom familjen. Och hur viktig är familjen för oss? Hur mycket kommer de hjälpa oss? Hur mycket hjälp behöver vi? Fast det är klart, det handlar inte bara om hjälp. Det handlar också om Gs kontakt med familjen. Tänk om min syrra får barn, då får ju G kusiner som han kan leka med. Det kanske är tråkigt att ha alla kusiner långt bort?

Om vi ska flytta så borde vi nog göra det nu. Nu i livet. I detta skede. Innan G börjar på förskola. Då kan vi kanske få nya vänner genom förskolan och om vi inte trivs så hinner vi flytta tillbaka innan han ska börja skolan.

Jag hade bara önskat att jag kände mig mer övertygad och mer peppad. Just nu känner jag mig mest osäker. Båda valen kan bli bra. Det kan bli bra och fungera att bo kvar här, men i så fall måste jag släppa tanken på göteborgsflytt. Det kan bli bra att flytta, om vi ger det en ärlig chans. Om jag löser jobbsituationen och om M trivs på jobbet där. Han kommer antagligen kunna få jobb ganska lätt i Göteborg inom samma yrke eftersom det är ett bristyrke och han har nu några års erfarenhet. Kanske kan han till och med få förflyttning inom samma företag?

Vi kanske bara måste testa, ta steget och se vad som händer. Och hålla bakdörren öppen. Ifall.

söndag 7 maj 2017

Nej, det här inlägget förtjänar ingen bild!

Lille G hade diarré i några dagar, torsdag till söndag, som var valborgsmässoafton, varav en dag var resdagen. Han åt lite mindre än han brukar per mål, ungefär 60-100ml istället för ca 180ml, men i övrigt mådde han bra och var som vanligt. Så det var inget konstigt att bjuda hem min kollega och vän till Valborg. Vi gjorde pizza och hade trevligt. Promenerade i kylan.

På onsdagen blev M sjuk. Det blev även vännen, på sitt håll. M låg däckad hela torsdagen och halva fredagen, mer eller mindre tills jag blev sjuk på torsdagskväll. Sedan har jag legat som en sill i sängen fram tills idag på kvällen. Kräkningar och diarréer har avlöst varandra i ett i och för sig inte allt för högt tempo, men så segt. Jag har känt mig helt utmattad! Jag har varit utmattad! Tur då att M blev tillräckligt frisk och pigg för att orka ta hand om G medan jag legat mer eller mindre avtuppad. Varje kväll har jag bestämt att imorgon mår jag bra. Dagen efter har jag mått allt annat än bra. Imorse kräktes jag så att jag kände svimningskänslor sedan när jag äntligen var tillbaka i sängens trygga lakan.

Det var längesedan jag var magsjuk och det tar verkligen kraften ur en. Man kan inte göra så mycket mer än att vila, dricka lite i taget och vänta ut skiten. Låta viruset komma ut på de vägar kroppen väljer. Vidrigt!

Nu känner jag mig betydligt bättre ändå. Jag har ätit några smörgåsrån under dagen, druckit lite buljong nu på kvällen och avslutat dagen med en rostmacka. Hoppas på att få behålla allt! Jag har dessutom för första gången i livet förstått hur man laddar ner poddar. Samma insjuknade vän från valborg, som förövrigt också mår betydligt bättre nu, berättade för mig att man behöver en viss app och sen var jag igång. Nu har jag lyssnat på två olika: Skäringer och Mannheimer samt Penntricket. Ganska babbligt men ganska bra. Jag gillade Penntricket mest. Det där med poddar verkar rätt stort. Hittills har jag bara lyssnat på Sveriges radios program (P3 Dokumentär och Kropp och själ, mest), men det verkar finnas så mycket mer där ute. Har ni några tips? Vad borde jag lyssna på härnäst?

Tänk om magsjukan är ännu en följd av Spaniens avsaknad av VAB, kanske. Kusinen smittade farmor, som smittade G, som smittade oss. Eller så finns det ingen sådan koppling? Nu hoppas vi mest på att G inte får skiten igen, att han blir dålig. Det hade varit så fruktansvärt jobbigt. Eller att M eller jag blir sjuka igen. Fy! Och på tal om VAB så är ju Sverige lite mer generöst. M ska vabba imorgon eftersom han var tvungen att meddela om han skulle jobba imorgon senast kl 11 idag, och vid den tiden låg jag helt totalt utslagen i sängen, så han ska vara hemma och ta hand om G (och gå till BVC själv (med G) för första gången). Om jag orkar så ska vi tvätta alla sängkläder och städa. Tråkigt men troligtvis smart ur antismittspridningssynpunkt.

Ja, det här med sjukdomar och barn är väl något som alla är med om. Att barnen blir smittade på förskolan och att föräldrarna också kan drabbas. Så det är väl bara att vänja sig. Har ni några tips om hur man klarar sig undan eller hur man hanterar eländet, mer än notorisk handhygien? Tipsen mottages tacksamt!

tisdag 2 maj 2017

Åtta månader


Nu har det gått åtta månader sedan du föddes och det betyder att du är åtta månader gammal! Den här åttonde månaden har vi tillbringat hemma hos din farmor och farfar i södra Spanien. Det har varit fint och du har utvecklats mycket, mitt lilla liv.

Resan till farmor och farfar (nana y abuelo) var lång. Vi flög till Málaga via Stockholm och det snöade i Umeå när  planet lyfte. Solen sken i Málaga när vi kom fram. Du klarade flygresan bra och hade inte ont i öronen eller så vad vi märkte. Lite tråkigt var det ju förstås, men vi hade några leksaker med oss och så sov du en del. Väl framme på hotellet, ett fyrstjärnigt till min stora glädje, blev du lugn och glad. Du verkade gilla hotellet och att äntligen vara framme. Dessutom var du säkert supertrött för när vi skulle gå ut och äta middag gallskrek du och höll emot dig med armarna mot pappas bröst när han satte dig i bärselen igen. Du ville sova! Vi ville äta. Och vi gick till en restaurang nära och åt spagetti och köttfärssås så fort vi kunde och sedan hem och i säng. Du sov i en spjälsäng bredvid oss och kom till ro ganska snabbt och sov hela natten, har jag för mig. Helt slut, lille vän.

Dagen efter tog vi tåget till Sevilla och där blev vi upphämtade av farmor och farfar. Efter några dagar hemma hos dem lärde du dig ditt namn. Det var häftigt! Farmor sa ditt namn och du vände på huvudet och tittade på henne. Vi märkte på dig att allt var nytt och att alla människor var nya, men redan dagen efter vi kommit log du mot farmor och farfar. Det kändes som om du släppt in dem i flocken. Fint! Farmor blev väldigt lättad och glad! Ya me reconoce, sa hon till sina vänninor. (Han känner redan igen mig.)

Vänninorna! Ja, de och alla andra tanter och människor i Almonte. De var en upplevelse för dig. Vi gick med dig i vagnen runt i byn varje dag. Och på nästan varje gata blev vi stoppade av någon som kände din pappa. Jaså, har du fått barn? Pojke eller flicka? Vilka blå ögon! Vilken frisyr! Ska han inte klippas? Hur gammal är han? (Qué tiempo tiene?) Det var de vanligaste frågorna. Din pappa svarade stolt varje gång. Det är en pojke som inte ska klippas och han är sju månader. Namnet undrade de också om och hade lite svårt att uttala. Men jag tror att det kommer funka. Alla i familjen kan uttala det i alla fall och så har du ju ett spanskt förnamn också, ifall att.

I Spanien lärde du dig också att pussas. Du pussade din pappa på kinden tre gånger vid ett tillfälle. Stolt blev han! Sedan har du inte gjort det något mer, men snart kanske jag också får en puss! Jag hoppas på det. En dag när jag höll dig stående i mitt knä försökte du härma hur man gör när man pussar i luften. Det var väldigt sött!

En annan häftig grej som du lärde dig den här månaden var att stå upp och hålla i dig. Det började med att du stod i sängen vid fotänden medan din pappa låg på tvärsen bakom dig, och så höll du i dig i sänggaveln och sviktade lite med knäna. Snyggt! Jag försökte ta några bilder men de blev suddiga på grund av dåligt ljus. Nästa dag ställde pappa dig i el parque (lekhagen) och lät dig hålla i ringarna som hänger på sidan, just till för detta ändamål, och du stod där i några sekunder. Häftigt! Det känns nyss att du låg och sov i min famn i soffan, nyss du var ett litet knyte på Barn 4.

Du har också varit sjuk för första gången, och fått medicin. Du blev förkyld i början i Spanien. Jag tror det berodde på att vi levt ganska isolerade i Sverige och sedan blev det en massa pussar och kramar och folk som ville hålla i dig och ta på dig. Det blev nog väldigt många fler bakterier och virus som hittade fram till dig helt plötsligt. Vi gick till vårdcentralen efter några dagar efter påtryckningar från familjen. Du hade slem i luftrören och det oroade oss lite. Du fick utskrivet en slemlösande medicin och en sorts näsdroppar. Vi gav dig detta två gånger och sedan blev det bättre. Vi la även några böcker om La romería del Rocío under benen vid huvudänden av spjälsängen så att det skulle bli lite lutning. Efter en eller två dagar mådde du bra igen och hade slutat hosta som en gammal gubbe!

Din kusin blev också sjuk i magsjuka. Farmor passade honom och fick viruset själv. Sedan blev även du lite, lite dålig. Jag tror att du blev smittad, men kanske var det inte så. Du var lös i magen i fyra dagar, varav en var hemresedagen, men det gick ändå bra att resa hem. Du var pigg i övrigt även om du åt lite mindre än vad du brukar, så vi var inte så värst superoroliga, men det är ändå jobbigt när ens lilla bebis blir dålig och man är ju rädd att det ska bli värre eller att man ska göra något "fel" så att det blir värre på grund av det.

Du vaknade också en natt i Almonte av en mardröm. Det gick snabbt att trösta dig genom att hålla dig och sjunga Tula hem och tula vall några gånger. Natten till idag hände det igen, vid kl 23 innan vi, pappa och jag, hade hunnit somna. Vi blev lite skrämda eftersom du tittade men inte verkade vara vaken. Vi fick liksom inte kontakt med dig. Du gallskrek. Jag bar dig till badrummet och tänkte badda dig med lite vatten i ansiktet, men innan jag hann göra det så somnade du. När jag la ner dig började du gallskrika igen. Till slut lyckades din pappa lugna dig och du somnade gott i din säng igen. Tur att vi kan hjälpas åt! Jag tror att det var en väldigt läskig mardröm och jag är glad att det inte händer så ofta för det var obehagligt både för dig och oss.

Vi har börjat på allvar med puréer nu. Du får grönsakspuré till lunch. Du har hunnit äta upp en omgång potatis- och morotspuré sedan vi kom hem för några dagar sedan och nu ikväll har jag kokat, mixat och fryst in puré med kyckling, potatis och morot. Hoppas du tycker om den!

Avslutningsvis vill jag berätta att du även verkar vara på gång att lära dig att krypa. Det är alltså dags att barnsäkra hemmet ordentligt! Du har börjat stå på alla fyra, (knän och händer) med magen lyft från underlaget, och gunga fram och tillbaka. Idag har du tagit dig från din filt och ut på golvet och in under soffbordet, på något sätt. Du kröp inte men du tog dig dit. Intressant! Jag undrar vilka äventyr du ska ta dig iväg på imorgon!

onsdag 26 april 2017

Hemlängtan och sammanfattning


Det kanske låter konstigt att en sådan hispanofil som jag längtar hem till kalla Sverige - ruskvädrets land, men det gör jag. Inte till ruskvädret förstås men till mitt hem, vårt hem, vår lägenhet i utkanten av Umeå på 50 kvadratmeter. Jag längtar till skogsvägarna där jag brukar promenera och till mina vänner, till mina egna vanor!

Vad har varit bäst med att vara här? Vädret tänker jag spontant, men det är inte sant, även om vädret de flesta dagarna varit fantastiskt. Apelsinblomsdoften då? Jo, den var också underbar. Men det absolut bästa med den här semestern har varit att vi som familj har fått en månad av harmoni. Vi har båda två, M och jag, varit mer utvilade och vi har kunnat hjälpas åt på ett bra sätt att ta hand om G. M har alltså varit med G väldigt mycket. Han har verkligen kunnat ta plats som pappa och det har varit så skönt! Jag hoppas att vi tar med oss detta goda samarbete hem till Sverige. Att vi helt enkelt fortsätter på det här spåret.

Det var även väldigt fint att vi tog tag i att åka till la sierra de Aracena för att träffa CasaAnnika och hennes familj. Det var fint att se något nytt och uppleva något annat än familjelivet i Almonte för en stund. Väl där var höjdpunkterna besöket på Hammamet i Linares och all god mat vi åt! Det var också fint att träffa Annikas familj i verkligheten. Jag har följt dem i flera år på hennes blogg men det tillför en extra dimension och förståelse att träffas i riktiga livet, tycker jag.

Stranden vid Mazagons parador som vi hade tänkt besöka har vi inte kommit till än. Och det blir nog inte av heller. Just nu är det ganska kallt och vi kommer troligtvis inte hinna dit varken imorgon eller på fredag. Det får bli en annan gång.

Efter den här månaden kan jag bekräfta bilden jag läst hos både BackstageBella och CasaAnnika om att barn i Spanien ska vara rena, prydliga och absolut inte leka på marken. ¡El suelo, no! är något man hör nästan hela tiden när man är ute. Det är viktigt att kamma barnen, klä upp dem och se till att de håller sig rena när man är ute. Jag har också tänkt på att bestraffningar verkar vara vanligare här. Att barnen ska uppleva någon form av straff om de gjort fel. Ofta har jag tänkt att jag inte skulle vilja göra så med mitt barn i samma situation men vad vet jag. Mitt barn är ännu så litet. Jag tror inte riktigt på bestraffningar. Jag tror mer på att uppmuntra rätt beteende.

Jag tycker även lite synd om barnen när de uppmanas pussa olika vuxna som de träffar. Pussa nu morbror! Det kanske inte alls känns bekvämt för barnet, men det verkar vara en artighetsgest här.

Jag har även lärt mig att vi kvinnor har ännu en uppgift att utföra: nämligen ringa och kolla hur det är med sjuka kusiner. Det är min uppgift och inte Ms även om det är han som egentligen är släkt med dem!

Det som varit sämst här är att folk blivit sjuka. Först en omgång med förkylningar och nu magsjuka. Som tur är har vi (G, M och jag) inte blivit sjuka än (Peppar, peppar!) men det är ändå segt och skapar oro. Man vill ju vara frisk och kunna leva livet som vanligt liksom.

Att bo en hel månad hos svärföräldrarna har också haft sina för- och nackdelar. De största fördelarna är att vi inte behövt laga någon mat och att vi fått hjälp med G. Nackdelen är väl att man inte är i sitt egna hem och inte kan bestämma och göra riktigt som man vill hela tiden. Men på det hela taget måste jag säga att det har fungerat väldigt bra. G har fått lära känna farmor och farfar och han har fått höra massor av spanska.

För att avsluta vill jag säga att det verkligen märks att Spanien är ett land där kollektivet är viktigt. Vi i relation till varandra. Byn, familjen. Folk pratar med en överallt, man hälsar på folk man knappt känner och kreti och pleti ger en råd om småbarnsskötsel. I Sverige får man gå till BVC och be om råd om man vill ha några. Detta var en chock i början men det känns lite bättre nu. Jag har verkligen sett hur individualistiskt Sverige är och hur Spanien på många sätt är tvärtom.

En sista sak om barn i Spanien som jag vill skriva är att här räknas inte pappan som aktiv förälder alls på samma sätt som i Sverige. Det märks framförallt i språket (val av subjekt) när folk hela tiden vänder sig till mig för att fråga hur jag brukar göra med mitt barn, inte hur vi brukar göra med vårt barn.

Att resa och bo utomlands är ett sätt att upptäcka saker om en själv och ens hemland som man aldrig får chans att göra på samma sätt om man bara stannar hemma. Därför är jag tacksam att jag fått och tagit den här chansen att ha en svenskspansk familj!

måndag 24 april 2017

Spaniens avsaknad av VAB och dess konsekvenser


Spanien är ett samhälle som i hög grad bygger på familjen. Det är familjen som är kärnan och tryggheten. Det är familjen som hjälper en att klara vardagen.

Kanske är det därför det inte går att vara hemma från jobbet med sina sjuka barn. Det är okej att ta ledigt från jobbet för att ta dem till vårdcentralen eller sjukhuset men inte för att vara hemma och bara ta hand om dem när de till exempel kräks eller har feber.

Så vem vänder man sig till då? Jo - till familjen. Till mormor eller farmor. Då får hon rycka in som barnvakt åt sjuklingen. Och vad händer då? Jo, då blir farmor sjuk hon med! Och det är precis vad som hänt. Och mitt i detta är vi, med lille G. Jag hoppas innerligt att vi kan åka hem som planerat på lördag. Att ingen av osd blir sjuka så att vi måste åka hem senare.

Jag hoppas samtidigt som jag går till apoteket och köper handsprit, tvål till köket och suero - vätskeersättning. Ett nytt ord jag lärt mig under denna vistelse.

lördag 22 april 2017

Det finns ingen bokhandel i Almonte


Tyvärr finns det ingen renodlad bokhandel i Almonte, vår andalusiska by. Däremot finns det ett bibliotek inhyst i en gammal bodega. Riktigt fint, faktiskt, och ganska stort. Silencio, står det på en skylt när man kommer in. Tystnad. En regel som inte längre gäller på svenska bibliotek, enligt min erfarenhet.

Jag passade på att fråga bibliotikarien, när vi var där sist, om var i Almonte man kan köpa böcker. Hon tipsade om två ställen, igår besökte vi ett av dem. Det visade sig vara en kiosk där det såldes godis, garn och några få böcker. Barnböckerna var få och tråkiga. Inga pekböcker eller liknande...

Vi gick in i Bazar Amistad som låg nära. Det är en av alla kinesägda butiker här. De hade några få extremt fula barnböcker. Billiga visserligen, men nej tack.

Till slut gick vi till CopiAlmonte på Calle Triana (som bibliotikarien inte tipsat om). Det är egentligen en pappershandel där man kan kopiera och skriva ut men de har också fina barnböcker, bland annat från förlaget Combel. Jag köpte tre böcker igår och ytterligare tre idag. En har jag redan hunnit ge bort till en av kusinerna som varit så magsjuk att han tvingats läggas in med dropp. Stackarn! En av de andra böckerna ska vi ge till Gs kusin som slog i huvudet så hårt häromdagen att det behövde sys i pannan. En tredje bok ska vi ge till Gs äldsta kusin för att han gillar böcker och för att den verkar bra: Llega el Sr. Flat. Resten behåller vi själva!

Jag passade på att säga till expediten på CopiAlmonte att det är synd att det inte finns någon riktig bokhandel här. Hon svarade att hon nästan inte säljer några böcker alls. Synd! Jag tror att alla barn behöver någon vuxen som läser för dem. Att kunna läsa och förstå olika sorters texter är nödvändigt för att både klara skolan (alla ämnen!) och för att förstå världen. Mer läsning åt folket!

onsdag 19 april 2017

Kan ni vara vänliga att byggarbeta lite tystare, tack!

Renovering av eller skattletande på parkeringsplatsen mitt emot vårt hus

Varför finns det siesta om man inte får sova? undrar jag. Stackars oss men framförallt stackars jobbargubbar med tillhörande översynsfarbror (i mitten av bilden)! Stackars oss som inte får sova, eller åtmistone vila, i fred efter en intensiv förmiddag och stackars arbetare som inte heller får sova utan istället måste arbeta under dygnets varmaste timmar. Inga hörselskydd eller arbetskläder har de, vad jag kan se, heller. Säkert inte ens anständig lön... Ja, jag blir lite irriterad. Jag trodde att siestan var helig, mellan kl 14 och 17 åtminstone. Nu är ju klockan visserligen över 17 men jag har hört dem arbeta ett bra tag.

Nåväl, själv har jag gett upp att försöka sova. Jag får la gå in och se hur bebisen har det och om han hellre vill leka än att lyssna på traktorn. Kanske vill han titta på traktorn? Hade han varit tre år hade han väl varit klistrad vid rutan gissar jag. Hade jag gissat det även om han varit en flicka? Hur långt har vi kommit egentligen? Inte längre än att det på just den här parkeringsplatsen bara är män som arbetar som skattletare/markarbetare i alla fall!

tisdag 18 april 2017

Barnet i hagen


I Sverige var det populärt med hage till barnen när min pappa var liten. I Spanien är hagar ett måste än idag.

Efter två veckor här har vi idag monterat hagen som G får låna av sin ena kusin. Han njuter verkligen av att ligga i den och ropa, sparka, vifta och snurra runt. Förut hade vi honom på en filt men då kunde han lätt rulla ut på det hårda och kalla marmorgolvet, eller få fingrarna under medarna på farmors gungfåtölj. I hagen ligger han säkert.

M tycker att vi ska ha en hage hemma också. Det säger jag nej till. Där har vi parkett som han hamnar på om han tar sig utanför filten och dessutom är det lättare för oss att bara sätta oss ner på huk och leka med honom när han inte är omgiven av ett nät.

Men visst, jag erkänner, hagen har sina fördelar här i Spanien med hårda kalla golv och icke barnsäkrat hem.

måndag 17 april 2017

Det finns parfymfritt tvättmedel!


Jag har funderat på att skriva om företeelser och uppfinningar jag saknar i Spanien. Med på listan skulle parfymfritt tvättmedel vara... men så föll min blick på en av svärmors alla tvättmedelsflaskor: för känslig hud, utan parfym! Underbart!

Typiskt då att jag precis innan hällt i parfymerat tvättmedel och satt på en tvätt med mina och bebisens lakan!

fredag 14 april 2017

Semester från semestern

Morgondis över Matalascañas

Så tog vi semester från semestern i några dagar. Vi packade allt vi trodde att vi skulle behöva och begav oss till huset på stranden, en enplansvilla från 70-talet med en palm framför och rosmarinbuske, hibiskus, rosor och kaktusar i rabatterna. Och grodor som varje kväll stämmer upp i kvällssång, allihop tillsammans. Kvack, kvack, kvack i en evighet tills vi somnar.

Första dagen - sommarvärme, andra dagen - vinterkyla, tredje dagen, idag, åker vi hem till byn igen.

Vi har blivit förkylda alla tre. G hostar som en gammal gubbe, M snorar och jag har ont i halsen. Det kanske inte är så konstigt egentligen. G har aldrig varit förkyld eller sjuk tidigare, men så har vi ju också levt lite för oss själva där hemma. Nu har det blivit extremt många kindpussar och kramar på kort tid och då sprids väl virusen och bakterierna, kan jag tänka mig.

Vi har haft det bra här på stranden i alla fall. Vi har ätit glass, jag har promenerat i vattenbrynet, vi har ätit lunch på restaurang: en bra och en dålig. Vi har fått besök av Gs farbror med fru och barn. Vi har promenerat och promenerat och promenerat. Jag har träningsvärk i låren.

Men nu ska vi åka tillbaka. Jag ska ta farväl av havet och gå upp till huset och städa. Hoppas att G fortsätter sova i vagnen en stund!

tisdag 11 april 2017

Kvinnomagen

Aldrig är jag så hungrig och aldrig är jag så mätt som när jag är här i min andalusiska by. Här äter man lunch sent, klockan två halv tre om man har tur. Tur har jag i alla fall med maten som alltid är underbart god. Svärmors långkok, fisk i ugn eller friterade soldaitos de bacalao eller croquetas. Medelhavsmaten som är så nyttig. Jag antar att hennes mat räknas dit, trots att kusten här, la costa de la luz, tar emot Atlantens blå vågor och inte Medelhavets turkosa vatten.

Och det är i magen maten hamnar. På nästan samma ställe som bebisen bor när man är gravid. Och runt magen och armarna hamnar det goa som man inte lyckats göra av med under långa promenader i Västerbottens skogar eller runt omkring i den soliga spanska byn. 

Tänk att kvinnokroppen alltid ska vara utsatt för sådan press och sådan granskning! Den ska vara lagom stor och lagom liten på sina olika ställen. Det ska vara mycket hår på huvudet men ingen annanstans. Den ska vara len och ren och lukta gott. Allt det här vet vi redan.

Kvinnomagen. Den är det vackraste som finns när den bär ett barn. Då ska den få plats och framhävas i kläderna. Det är det gravidkläder är till för. Men när barnet är fött och det gått ett tag (hur länge?) verkar det som om magen på något magiskt (!) vis ska återgå till hur den var när man var ung och smärt och bebben var långt, långt ifrån påtänkt. Så kändes det idag och igår när jag provade kläder i en butik. Expediterna försökte i all välmening få mig att välja kläder som trollar bort magen. Och jag kände mig tjock. Gordita, tack för diminutiven, kära du!

Men vad ska man göra? Jag köpte osötad yoghurt med 3% fett att äta istället för den sötade goda grekiska med 10% fett. Jag promenerar under dagen för att transportera mig, jag promenerar på kvällarna med svärmor och hennes tantgrannar. Jag borde la gå och simma? Inte äta så mycket? 

Usch! Jag blir så irriterad och ledsen! Jag vill tvinga världen att designa kläder som passar mig istället för att jag ska modifiera min kropp så att den passar kläderna och ideal skapade för och av män!

Nu åker vi snart till stranden. Men inte för att bada utan för att ta det lugnt och vara själva några dagar M, G och jag. Det blir skönt. Jag ska försöka släppa allt och bara njuta. Se upp mot solen, bort mot Atlantens vida horisont och vara lycklig över att det är hit livet tagit mig. Hit till Andalusien! Hit till min man och son. Här är jag i min kropp och jag mår bra! Ha!

söndag 9 april 2017

La placita


Igår (i fredags) gick vi på la placita som är varje fredag i byn. Det är alltid trevligt tycker jag. Oliverna är det bästa och djuren, fast jag tycker synd om dem, djuren alltså. Alldeles för många fåglar i samma bur. Kycklingar, kaninungar, guldfiskar.

Tur att vi är i en liten by, tänkte jag, så att ingen får för sig att begå något vansinnesdåd här. Klockan var halv tolv på förmiddagen. Ingenting hade ännu hänt. Folk levde sina vanliga liv. Gick på Drottninggatan eller på la placita...

Klockan fem, när jag satt mig till rätta på takterrassen för att läsa min bok fick jag veta vad som hänt. Syrran hade skickat ett meddelande, jag ringde upp. Så hemskt. Ingen jag känner, vad jag vet, men ändå! Fruktansvärt! Respektlöst! Overkligt!

Dagen idag (lördagen) har gått i motsatt tecken. Jag har njutit av livet. Picknick i det fria i naturen nära Aracena, sedan ett besök på Linares Hammam. Sist en middag på en bar i Aracena. Allt tillsammans med Casa Annika och hennes familj, och så G och M såklart!

Lev! Njut! Passa på! För, som Isak säger i Skam: det enda vi vet med säkerhet är att livet pågår just nu...

torsdag 6 april 2017

Klipp den stackarn!


Tänk att nästan varenda människa vi möter här i vår andalusiska by vill att vi klipper av G håret! "Det är mamman som bestämmer" har pappa M börjat säga, han orkar väl inte argumentera för en åsikt som eventuellt inte riktigt är hans. Tur att jag är envis då för här ska inget bebishår klippas av!

Dessa starka åsikter om hur bebisen ska ha sin frisyr är bara ytterligare ett bevis på att det finns olika normer. Här är det norm att klippa bebisar så att håret blir starkare (och lättare att kamma, gissar jag). I Sverige är det norm att låta håret vara som det är. Där, som här, förundras alla över barnets ögon och hår, fast på olika sätt. I Sverige tycker folk att hans frisyr är häftig. Här tycker de, som sagt, att den ska friseras så att han ser ut som folk. I Sverige gissar folk att hans rikliga hårväxt kommer från den spanska pappan, här tror de att hans blå ögon kommer från mig, från de svenska generna.

Inte vet jag. Han är både spansk och svensk. Andalus och norrlänning. Bebis och hippie. Kanske i framtiden till och med göteborgare? Hur som helst är han och ska tillåtas vara sig själv. Vi ska aldrig ta skit igen...

tisdag 4 april 2017

Tankar från första tiden i Spanien

"Var beredd på att det kan bli krockar" skrev CasaAnnika till mig innan vi reste iväg. Och jo, jag har ju varit här förut i min andalusiska by, jag vet ju hur det är. Men inte hur det är att vara här med min egna son. Det visste jag inte. Och nu är vi här, alla tre.

Solen skiner och det varma vädret verkar vara här för att stanna. Det är en skön temperatur och skön stämning i byn. Snart är det Semana Santa med processioner och hög musik. Jag köpte hörselkåpor till G innan vi for. Han kommer vara den enda med hörselskydd, men det är det värt. Vi måste vara rädda om honom.

"Låter du honom sova ute?" sa både min svärmor och min svåger när de såg att jag parkerat barnvagnen med den sovande bebisen ute i pation. Vad kan hända liksom? Jo, det fick jag snart veta: det kan komma en fluga! Och vad kan den göra? undrade jag. Svärmor skrattade. Ingenting, förmodligen. 

Det är en av "krockarna". Vad är farligt och vad är inte farligt? Enligt mig är det långt mycket farligare att ha kemikalier, rengöringsmedel av olika slag på golvnivå än att låta barnet sova ute. Det är farligt att åka bil utan säkerhetsbälte, även inom byns gränser. Men det är inte farligt att barnet sover i barnvagnen i pation. Det är inte farligt att han är utan strumpor på natten, under den tjocka filten (och med elementet på). 

En annan av krockarna, som jag faktiskt inte var beredd på, även om jag föreställde mig hur det skulle bli är alla tanter. Alla tanter och andra som stannar och tittar på bebisen när vi är ute med honom. De pratar högt, spanskt och intensivt. Bebisen blir förundrad. "Vilka är alla dessa människor? Vad vill de mig?" tror jag att han undrar någonstans långt inne i sin själ. Jag som ändå är översocial blir trött av alla möten. 

En tredje sak som också chockat mig lite är att folk här, på ett helt annat sätt än hemma, vill tipsa mig om hur jag ska göra och inte göra med bebisen. Tipsa mig alltså, inte M. Han är inte inräknad som omhändertagande förälder. "Ska du inte låta honom sitta i vagnen istället för ligga?" "Ger du honom fisk än?" "Ska du verkligen ta med honom till la plaza i en body? Har han ingen skjorta?" Nej, det har han inte. Eller jo: nu har han det. Vi fixade det idag, svärmor och jag. 

Och håret sen. Parveln har en häftig uppåtstående frisyr. "När ska den klippas? Du måste klippa honom, så att hårkvalitén förbättras, så att håret blir starkare." Tjena! Han är en bebis. Och jag är hans mamma. Jag bestämmer. 

Vilken tur att min svärmor inte tjatar om allt. Hon, och de andra också för den delen, respekterar att jag är mamman och att jag vet vad som är bäst för mitt barn. Men ibland känns det som om min uppgift här är att få människorna som bor här att se att man kan göra på andra sätt än vad de är vana vid. Att man faktiskt kan låta barnet sova ute i pation, att man kan låta bli att klippa av det häftiga håret och att man kan gå till torget iförd en enkel body och ett par bebisjeans!

fredag 31 mars 2017

Lillspanjoren sju månader

Idag är det sju månader sedan jag födde dig. Sju månader som har gått både fort och långsamt, samtidigt. Början var mer långsam på något vis, nu känns det mest kul. Du utvecklas hela tiden och det är väldigt roligt att få följa dig och vad du har för dig.

Den största förändringen på senaste tiden är att du har börjat förflytta dig. Du vänder dig både från mage till rygg och från rygg till mage och på det viset kan du nästan rulla iväg. När du ligger på rygg ställer du dig ibland i brygga, så att du tar emot med fötterna och huvudet (inte med händerna) och spänner dig som en båge och tar dig på det viset framåt, i huvudets riktning. Jag lägger dig ofta på mage på mitten av filten på golvet och helt plötsligt ligger du någon annanstans på något annat sätt! 

Det går fortfarande lätt att natta dig (ta i trä) och du sover bra om nätterna. De senaste nätterna (sedan jag stolt proklamerat i föräldragruppen att du sover hela nätter) har du dock vaknat en gång per natt. Just ikväll var du lite vildare, antagligen för att du känner av dina föräldrars resnerver inför imorgon, men nu har du somnat sött bredvid din pappa. 

Ja, för imorgon ska vi åka till Spanien! Du ska för första gången se byn där din far växte upp och där jag träffade honom en höstkväll 2009. Du ska för första gången få träffa dina tre kusiner (los primos) och dina farbröder och deras fruar (los titos). Nästan hela april ska vi vara där. Det blir fint! 

Du jollrar en del. Jag skulle säga att det är ett varierat joller. Ibland gör du stötande A-ljud också: Ah, ah! Nästan som början på ett skratt, fast ändå inte. För skratta kan du, och le! Och så har du även börjat rynka på näsan. Det är supergulligt, tycker jag. Det skulle vara roligt att jämföra ditt joller nu med spanska bebisars joller och även med hur du jollrar när vi kommer hem en månad senare. Kommer ditt joller bli mer spanskt? Det finns forskning om att joller färgas av modersmålet. Intressant! 

Du har börjat äta lite annat också nu under den här senaste månaden. Gröt och morotspuré. Igår smakade du på sötpotatispuré. Nu när vi åker hem till din farmor (la nana) så kommer du att få smaka på ännu fler puréer! Det blir smaskens tror jag! 

Lille vän. Vad fort tiden går, ändå! Vilken tur att det var just du som kom till oss! Tack för att du kom. Vi älskar dig! 

måndag 27 mars 2017

Ge mig feelgood!

Min målbild för april: promenera på La playa de la torre del loro nära Mazagón.

När livet trampar på i allt för djup och gyttjig lera behöver jag feelgoodmedia istället för krim. Tänk vad mycket vi frossar i mord och andra människors olyckor! Tänk alla notiser, alla nyheter, många program på TV som tar upp gängkriminalitet, tragiska familjeöden, ond död och så vidare! Tänk att jag och många med mig är så intresserade av detta! Varför? Är det för att vi ska andas ut sedan och tänka att våra liv ändå är ganska normala och uppstyrda i alla fall? Är det för spänningen? Att det är spännande på rätt, ofarliga sätt. Att när programmet eller filmen är slut så kan vi andas ut och tänka att "Det var ju bara på film". Fast det ofta är verklighetsbaserat så rör det inte vår verklighet. Skönt!

Men nu behöver jag inte den sortens TV och radiodokumentärer än på ett tag, känner jag. Jag behöver feelgood. Jag behöver trevliga, roliga känslor och vackra miljöer.

Igår hittade jag danska Ditte och Louise och det var roligt, tycker jag. Lite som Mia och Klara. Jag kollar även på Det stora fågeläventyret. Där får man se vacker svensk natur (sommar!) och fina fåglar. Mitt tredje tips, som jag tycker väldigt mycket om att titta på är Bonusfamiljen. Det är skönt att se att alla andra inte heller har det så lätt, och vad jag har hört har just den serien blivit en snackis på de sociala medier som jag inte tar del av. Jag antar att det är så att många kan känna igen sig. Trettiplus har också varit rolig att titta på, tycker jag, men nu har jag sett klart alla avsnitt.

Har ni några fler tips på feelgood på Sveriges Radio eller svtplay? Jag behöver det!

Fast på lördag drar vi. Då ska jag inte kolla på TV på en månad. Jag ska ha internetdetox också, hade jag tänkt. Kanske bloggar jag om jag får tillfälle, annars tänker jag bara vara och umgås med min spanska familj och mina spanska vänner. Det blir skönt! För, förutom rolig TV behöver jag lite roligt i livet nu känner jag. Jag behöver gå längs en vacker strand i solen (se bild), jag behöver leka med min bebis, äta min svärmors mat, klippa håret och ha på mig sommarskor och linne. Det ska bli så fint att träffa alla som peppade oss i somras. Granntanterna, mina gamla kollegor, M:s vänner, M:s familj. De ska få beundra lille G och pussa på honom och gulla med honom på sina spanska vis, så mycket de vill. Vi har värmt upp lite faktiskt, övat på spanskt gulligull och på påskmusiken. Det blir häftigt, det blir bra!

torsdag 23 mars 2017

Prata med vården om vården

Tavla på UVA
Så var vi tillbaka i vården. Jag och den lille. Han skulle på uppföljning på barnhjärtmottagningen och det gick bara bra, förutom att det var tråkigt att ligga och bli undersökt med ultraljud. Tur då att det var två läkare så den ena kunde underhålla och den andra kunde undersöka.

Det var jobbigt att komma in i sjukhuset. Att gå i samma korridorer som då. Men stärkt efter hjärtundersökningen kände jag ändå att jag ville passa på att gå upp på UVA och hälsa på sköterskorna jag hade när jag låg där innan och efter förlossningen. Och där var hon! Min sköterska! Hon som arbetade med mig precis efter kejsarsnittet, i två dagar. Vissa människor utstrålar en särskild godhet. Hon är en av dem.

Självklart blev hon förvånad och jag fick presentera mig för att hon skulle förstå vem jag var. Hon är ju van vid patienter som ligger nyopererade i en säng, men där stod jag pigg och frisk på mina båda ben. Hon blev också glad att se lille G, som hon bara sett en gång när han var en dag gammal. Nu är han ju stooor. Nästan sju månader! 

Vi hade ett väldigt bra och informellt samtal om min vårdtid hos dem. Vi pratade om problemet i att mor och barn vårdas på olika ställen på sjukhuset. Vi pratade om de abstrakta känslor jag hade när jag låg där precis efter förlossningen och hur jag hade kunnat sätta ord på dem, redan då. Vi gick tillbaka till salen där jag låg och tittade på inredningen jag mindes och utsikten. Det var fint. Det var lite som terapi. Jag fick även hälsa på en annan sköterska, hon som kört ner mig till Barn 4 under lillskruttens andra dygn i världen. Jag tackade henne för det.

Till sist frågade den första sköterskan om hon kunde få ta med sig det jag berättat och ta upp det på något möte, utan att röja min identitet. Jag sa ja. Självklart! Vad fint tänkte jag sedan. Att min upplevelse och min lilla informella utvärdering kunde få betyda något för vården. Att de kan tänka på hur de ska göra nästa gång, utifrån vad jag berättat om min upplevelse. Det var fint att få ge tillbaka det och att förhoppningsvis kunna ändra något litet som kan vara av stor betydelse för nästa nyförlösta, sjuka, mor.

De viktigaste punkterna jag hoppas hon tar upp är:
- Låt mor och barn träffas så mycket som möjligt. Låt dem träffas i fred utan för många andra där. Det räcker med en sköterska åt vardera patienten, inte massa rondande läkare också! 

- Möt varje patient med bara fokus på denna. Det gjorde de väldigt bra under hela min vårdtid, faktiskt, vilket jag även sa.

- Låt nyförlösta få lugn och ro, även om de måste ligga på postoperationsavdelningen i flera dagar. Försök ge dem en egen sal. 

- Bekräfta deras känslor. Att det känns konstigt att ha fött barn men inte fått snusa på det. Och hjälp dem som sagt att få träffa barnet så snart och mycket som möjligt.

Prata med vården om vården! Ge tillbaka det de ger till dig, så kan de ge ännu bättre till nästa patient. Vi är alla en del av samhället, en del av utvecklingen! Ta vara på det!

tisdag 21 mars 2017

Varför kliver alla på i mitten?

Min och lille G:s vistelse i föräldrahemmet i Göteborg lider mot sitt slut. Förutom promenader till havet, sammankomster med familjen, eftermiddagsumgänge med en vän och ett muséehäng med Bella och hennes son har vi hunnit med att åka en del kollektivtrafik. Både buss och spårvagn har vi testat på, och det har gått väldigt smidigt måste jag säga.

Vår första busstur, till stan för att träffa syrran, präglades av att folk ville hjälpa mig på och av bussen när jag skulle påbörja och avsluta min resa. De undrade om det gick bra med barnvagnen. I Umeå har jag nästan aldrig varit med om att någon frågar om jag behöver hjälp. Det går ju oftast bra, och bara någon enstaka gång har jag dunsat av barnvagnen och undrat om bebisen möjligtvis skulle kunna få några bestående men, men med tiden får man in finessen.

Det kändes fint att folk här i Göteborg såg en och brydde sig. Men: Varför går alla på i mitten av bussen? Här har inte bussföraren ansvar att kontrollera att folk betalar sin biljett, och det finns stämplingsmakapärer både vid dörrarna fram och vid mittdörrarna, men varför går nästan alla på i mitten och nästan ingen på fram?

Kan det vara för att knipa de bästa sittplatserna? Eller för att få någon sittplats alls? Kan det vara för att det är jobbigt att hälsa på föraren? Jobbigt att se den person som hjälper dig att på ett smidigt sätt ta dig dit du vill och dessutom i tid? I Umeå har vi en stark kultur av att hälsa på bussföraren. Åtminstone försöker de flesta bussförare hälsa på de flesta resenärer, det är min uppfattning. Folk står i en utspridd klunga på hållplatsen och ställer sig sedan i en ganska organiserad kö och går på - en efter en, och säger hej. I Göteborg står gärna folk i en utspridd klunga och väntar men börjar, så snart bussen visar sig, formera sig till en kil. På den tiden när jag fortfarande bodde här och man bara fick gå på där fram i bussen var det bästa tricket att attackera kilen från bussens nos och på så sätt knö sig.

Knö sig är för övrigt något som kollektivtrafikresenärer i Umeå verkligen inte behärskar. Om bussen blir full i Umeå (läs: alla sittplatser är upptagna), något som är särskilt vanligt på fredagseftermiddagar, står folk upp och går bakåt i bussen men bara till det lilla trappsteget som är strax efter mittdörrarna. Där tar det stopp. Där stannar folk. Sedan går de inte längre bak. Detta resulterar i att det är alldeles fullsmockat med folk längst fram, nära föraren, men att ingen står i gången längre bak. Knö! tänker jag i mitt stilla sinne. Gå längre bak! säger jag ibland.

Något annat som verkligen slagit mig, och som kanske också har att göra med att folk väljer att använda mittdörrarna för att kliva bussen är att det bor så många fler människor i Göteborg. Det är mer folk överallt. På bussarna, givetvis, på spårvagnarna, på gågatorna, i affärerna och på muséet. Ett besök på Konstmuséet i Göteborg en söndagseftermiddag ger en helt annan känsla än Bildmuséet i Umeå. Här var det helt enkelt änna knökat. I Umeå känns det ungefär lika glest som den mänskliga befolkningen i delar av Norrlands inland. Vilken frid! Vilken frihet! På Bildmuséet är alla välkomna till bildverkstaden när den håller öppet under helgerna, på Konstmuséet måste man lösa biljett!

Huruvida befolkningsmängden får styra min lilla familjs val av bostadsort är mycket osäkert. Säkert är att jag älskar naturen framför staden, och att natur finns överallt i Sverige, förutom i absoluta stadskärnan, och där varken kan eller vill jag bo.

Tack Göteborg för den här veckan! Jag har verkligen glatt mig åt att träffa de göteborgare jag känner och de jag inte känner. Jag har njutit av ljuset och fågelsången. Jag har haft det bra. Vi ses till sommaren igen om allt går som jag vill, och till dess: var dig själv - behåll din själ! Och för min del: tio dagar av snö, någon månad av andalusisk sol och sedan det bästa av allt: vår i Västerbotten!