måndag 26 juni 2017

Ljuvligheten

Syrénkvist i gammelfarmors vas, klockan 22.30.

Så här i juni kan även ljuvligheten drabba en. Allt är inte ångest och stress. Verkligen inte! Ömsom vin, ömsom vatten, som mina föräldrar brukar säga, särskilt min mamma, när vi pratar om livet i deras kök. Det är särskilt därifrån köket jag minns den här dryckesmetaforen.

Ljuvligheten i midsommar. Jag hade från början inga planer och var stressad över det. Inte orkade jag fråga runt heller. I mitt huvud var alla upptagna. Några jobbar säkert, någon kanske bygger en altan, resten har väl redan planer, tänkte jag. Så jag frågade min väninna M. Och visst, hon kunde tänka sig att ta en paus från organiserandet av sin lilla bostad. Så vi gjorde det mest svenniga av allt: vi gick till Gammlia. Och jag dansade runt midsommarstången med G i bärselen till alla låtarna. Räven raskar över isen och små grodorna. Även en del sånger jag inte kände igen spelades. Det var härligt och roligt, och jag fick inte ens ont.

Innan ringdansen hade vi rekat området för att sedan sätta oss på ett slags trädäck i solen och äta jordgubbar. G förstod hur underbart gott det är och den nya vita bodyn med fiskar och ankare var inte längre särskilt vit. Jag undrar hur väl jordgubbsfläckar går bort i tvätten. Jag undrar om det spelar någon roll. Efter ringdansen vandrade vi hem till oss, genom ett stilla Umeå. Någon enstaka motionär på Campus Arena. Någon här och var som cyklade om oss. G sov hela vägen hem.

Sedan var det middag. Min man M kom från jobbet. Vi åt rökt sik och kokt färskpotatis. Jordgubbar till efterrätt. Och efter detta tog min vän M och jag en promenad runt i skogen. Vi blev myggbitna och vi glömde att plocka sju sorters blommor. Ljuset som aldrig vill ge sig, trots att sommarsolståndet redan varit. Det är ljuvligt och extremt, extremt ljuvligt.

Och idag. En av junis sista kvällar begav vi oss (M, M, G och jag) ut till Ratan för att träffa en sjöman jag känt hela livet. Han har seglat ända från Danmark och vidare norrut ska han. För att sedan återvända hem igen. Det var första gången för min man och mitt barn på en segelbåt. Det var spännande, fast vi bara låg stilla vid en kaj. Dansken bjöd på öl och jag som inte druckit fick köra hem. Det gick så bra! Jag som inte har kört på riktigt länge och verkligen har hunnit gruva mig sedan den där dagen i oktober när jag fick motorstopp i rondellen nedanför sjukhuset. Men jag kan ju köra: det ska jag komma ihåg. Man ska inte underskatta sin egna förmåga, men inte heller överskatta den.

Nu har G fått bada, jag har duschat och imorgon bitti tar sjömannen sig ett dopp i det iskalla Bottenvikska havet. Så ljuvlig är sommaren! Ta vara på den, säger jag till mig själv. Din första sommar med ett litet kiddo. Första sommaren med G. Se det vackra! Känn tacksamheten! Det är lättare att andas då än om man bara fokuserar på att klaga, vilket är alltför lätt gjort. Nu menar jag inte att man mår bra bara för att man tänker positivt, sånt dravel är jag helt enkelt emot, men jag ser det mer som en uppmaning till mig själv: Njut!

söndag 18 juni 2017

Ångesten och stressen


Ganska mycket ångest drabbade mitt bröst imorse. Det kändes tungt och instängt. Kvavt i själen. Jag ville få saker gjort. Så otroligt skitigt golv. Gamla ostbitar, smörgåsrånbitar, damm, hår, gudvetvad låg utspritt överallt. Och det kryper G omkring i, helt obrydd. Balkongen som jag försökt barnsäkra genom att hänga upp balkonglådorna, men inte avslutat eftersom det fortfarande står krukor och jord på golvet. Jag vill skura den, men det känns som ett projekt eftersom jag bara har en skurborste utan kvastskaft, så jag måste ligga på knä. Jag klagar, klagar, klagar och ältar allt tusen gånger. Försöker komma framåt men det känns ibland som om vi bara står och stampar i samma gamla gnabb. Irriterande, frustrerande, ångesterande.

Myggen anföll mig igår när jag var ute på kvällens antiångesttur. "Jag hatar mygg!" var jag tydligen tvungen att skrika just när två cyklister cyklade förbi mig på grusvägen. Är jag rolig eller? Var finns det mest mygg? Jo, i skogen! Var promenerar jag? I skogen, mellan en myr och en sjö. Smart! Kanske inte smart, men otroligt vackert.

Idag blåser det och jag antar att myggen inte har lika lätt att få fäste i sommarluften. Kanske blir man inte lika biten idag. Om man ger sig ut. Det har inte jag gjort. Och därför har jag promenadabstinens. Bara det...

Jag har märkt att folk i min internetnärhet verkar må ganska dåligt. Linnéa publicerar en ångestlista, Jenny verkar ha en identitetskris, Maria var eller är på gränsen till utbränd lät det som i mars, Mirijam hade fysiska problem som verkade vara kopplade till stress (eller var det MS, hoppas inte!) för ett tag sedan. Vad är det som händer? Är detta bara en del av livet? Ska vi ta varsin mindfulnessmålarbok och måla oss ångestfria? Dricka lite te, andas? Eller är det något annat som är skevt? Är den bristande jämställdheten en bov? Är det pressen utifrån, att man själv, ens hem, ens barn, ens partner, ens hund och ens dammråttor måste vara så satans perfekta att de tåls att skådas av hela världen? Eller kommer pressen minst lika mycket inifrån? Vill vi vara engagerade, lugna, tålmodiga, varma och härliga mammor? Kvinnliga kvinnor? Attraktiva på arbetsmarknaden, attraktiva för män, attraktiva för nya vänner? Eller handlar det hela om samhörighet: vi vill höra samman, vi vill ha gemenskap. Vi är så rädda att inte få vara med att vi stressar upp oss över allt det här.

(Jag orkar inte noppa mina ögonbryn. I huvudet säger jag mig att jag skiter i det, för då är jag mer lik min son. Entrecejo. Ett enda vackert och starkt ögonbryn. Det har vi, alla tre. Och jag vet att det inte är inne direkt. Men jag har banne mig varken tid eller lust att ta tag i det.)

Jag har mest ångest över att jag är otrevlig hemma. Över att jag inte har tålamod med allt. Varför är jag inte lite mer tålmodig och trevlig? Lite mer smidig? Står jag ut med för mycket eller för lite? Gör jag fel val? Det vet väl bara jag, antar jag. Men ibland rinner det bara över. Ibland orkar jag inte. Jag pallar inte att bara se på och säga något specialpedagogiskt, så jag blir arg. Och sedan får jag så jävla mycket ångest att jag vill gå i bitar. Det är så hemskt så jag vet inte. Men som tur är går det fort över. Vi blir vänner igen. Men jag måste också sätta gränser ibland. Det är så jag känner. Och det är därför jag blir arg.

Om nu personligheten är konstant och medfödd så får jag väl bara stå ut, och försöka agera acceptabelt utifrån mina resurser. Jag gör så gott jag kan. Jag är en gullig mamma nästan jämt. Jag ser till att vi städar, håller dammråttorna i schack. Jag försöker prata och komma överens med min man. Jag vill att vi ska utvecklas som par, som föräldrar och som individer. Jag vill att vi ska hjälpa varandra att nå våra drömmar. Men. Men det är inte alltid så lätt.

Hur är det för er? Har ni ångest ibland? Mår ni dåligt? Vet ni vad det beror på? Vet ni vad ni kan göra åt det? Blir det bättre med åren?

tisdag 13 juni 2017

Litteraturens stjärnor och fall

Att ligga och läsa under ett träd, hur gött är inte det?
Konstigt nog har jag hunnit läsa en del böcker under föräldraledigheten. Jag menar inte hunnit som i att jag har försökt hinna och skyndat mig utan mer hunnit i meningen att det ju är en hel del annat som måste göras och komma först. Ens barns alla behov, till exempel. Hemmet. Matlagningen. Den personliga hygienen. Ja, ni vet. Vardagens alla sysslor. Men en liten stund då och då har jag ändå fått. Särskilt nu sedan jag kom på att jag kan sitta och läsa bok på kvällen istället för att slösurfa och kolla samma bloggar och mediesidor om och om igen.

Vilka böcker har jag läst, då? Jo, nu ska ni få hela listan:

Mosippan av Elsie Johansson
Detta är uppföljaren av Glasfåglarna och ingår i triologin om Nancy. Det utspelar sig på 40-talet i en by i Sverige. Nancy bor med mor och far i en stuga som står på ofri grund och de stretar på för att få slantarna att räcka. De eldar i spisen och sätter upp granrisveranda om vintern. När sommaren kommer bygger fadern en potatisbacke som han läst om i tidningen. Nancy blir kär. Hon tar sin älskade till stället med mosipporna, högt upp på åsen.

Jag tycker verkligen om att läsa den här typen av litteratur. Detta är för mig en starkt lysande stjärna till bok och jag längtar efter att läsa den tredje delen. Jag tycker det är mysigt att måla upp bilder och fantisera om timmerstugor, heta järnspisar och sjungande sparkåkning mitt i kallaste vinternatten.

Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón
Ungefär samtidigt som jag blev gravid försökte jag läsa den här boken på spanska, tillsammans med M. Det projektet föll på flera saker: cirka tre ord per mening förstod jag inte (det var därför M skulle läsa den med mig, och översätta), författaren beskrev saker på ett invecklat sätt och historien berättas också med flera lager. Som läsare befinner man sig inte alls bara i historiens nutidsplan utan man förflyttas hela tiden till bakomliggande historier och historier i historierna, så jag blev alldeles snurrig. När jag sedan gav upp detta och lämnade boken i "biblioteket på stranden" (bestående av tre böcker) för min spanska svärfamilj att läsa, och började läsa den på svenska blev det en helt annan femma! Det blev en fantastisk läsupplevelse rent utav! Jag älskade den verkligen. Språket är briljant. Berättandet är kanske lite komplicerat men jag blir helt fångad. Tänk att det är en så stor skillnad att läsa på modersmålet och på ett främmande språk, som jag ändå tycker att jag behärskar väl! Det är väl just det att det litterära språket faktiskt skiljer sig mycket från vardagssnacket. På alla språk. Mer läsning åt folket!

När livet börjar om av Lucy Dillon
Jag behövde något lättsamt. Något som fick mig lite glad efter en ganska tung vår. Så jag frågade om tips och fick detta. Jag köpte boken, tog med den till Spanien och läste den. Nu står den på en ge-och-ta-hylla utanför Ålidhems bibliotek. Den här boken ska man helt enkelt inte läsa direkt efter Vindens skugga. Tråkigt språk, platt berättelse, stereotypa karaktärer. Fin miljö, i och för sig, men inte fantasieggande som i Mosippan och Vindens skugga. Jag läste ändå ut boken, och jag ångrar mig inte direkt, men jag kommer inte läsa något mer av den här författaren. Kanske är feelgoodgenren ingenting för mig, åtminstone inte när det kommer till romaner.

Medicis ring av Jan Mårtensson
När jag fyllde år i mars kom den här boken till mig. Inköpt på rekommendation av bokhandelspersonalen. Som inte hade koll. Åtminstone inte på mig och mina preferenser. Den skulle tydligen vara bra och populär, och det är den säkert. Snubben har skrivit över 60 böcker, en till fyra per år sedan 1970! Har han en lågavlönad spökskrivare eller har han försummat sin familj? Eller är det måhända språket och storyn han har försummat? Det är en deckare. En snubbe är i Italien och två personer dör. Är det mord? Vem kan det vara? Ja, ni fattar. Utöver detta grubblande funderar även huvudpersonen på om han ska äta en bit prinsesstårta eller ej, med tanke på kalorierna, och om han ska ta en Dry Martini eller en Gin och Tonic, inte med tanke på kalorierna. Tråkigt. Läs ej!

Omgiven av idioter av Thomas Erikson
Den här boken har jag lånat av min vän och kollega M. Och den verkar riktigt intressant. Personligheter beskrivs som röda, gula, gröna och blå. Jag känner igen mig mycket i det röda och gula. Driven, kreativ, bestämd, känslostyrd, pratar mycket och tycker att relationer är det viktigaste i livet. Intressant läsning, kan jag säga, även om jag inte har läst ut den än, för just nu är jag helt inne i...

...Boktjuven av Markus Zusak
- Åh! Har du läst den här? frågade min vän som heter samma som en prinsessa. Inte Victoria, inte Madeleine, inte Estelle.
- Nej.
- Då är jag allt bra avundsjuk på dig!
Och några dagar senare, när Medicis ring äntligen tagit slut framför mina ögon, tog jag ner en solstol till gården och satte mig i skuggan och läste. Jag fångades direkt av en historia som Döden själv berättar, direkt till mig. Ett tydligt läsartilltal och häftig berättarteknik fångar verkligen mitt intresse. Nu har jag skrivit fångar två gånger här, men det är så jag känner det. Jag är fångad. På ett bra sätt. Läs den!

Vad läser ni just nu? Eller vad har ni läst som ni älskade? Bra språk och intressant historia måste det vara! Tipsa mig gärna!

söndag 11 juni 2017

Nu ger jag upp tygblöjorna


Kalla mig miljöbov, från och med nu, (Gör det! Snälla!) men nu ger jag faktiskt upp tygblöjorna för ett tag. Kanske kan vi börja med dem igen när lille G ska bli blöjfri. Då kanske det är värt som pedagogik: det blir blött när man kissar. Men just nu orkar jag inte. M orkar inte heller, verkar det som, även om han uttryckte något sorts intresse just nu när jag packade ner dem i dess hink och sa att han skulle ta ut dem till förrådet. För till förrådet går jag inte. Inte igen.  Sist jag  var där funderade jag på varför M överhuvudtaget låtit mig gå dit. Det är fullt av skräp och grejer. Helt galet.

Det ligger i släkten, inte i min utan i M:s. Att ha en, låt oss säga lada, full av gamla saker. Bord, stolar, ett gammalt kök, sovsäckar, tofflor, papper, tavlor, leksaker, en motorcykel (eller är den såld?) och så vidare. Samla det där. Spara det. För det kan ju komma till användning någon gång. Och visst: en del av det gamla köket har faktiskt använts i en nybyggnation på landet. Så det var ju bra. Kristider som det fortfarande är, nästan.

Och visst är det roligt att gå och titta i ladan ibland. Fundera över var allt kommer ifrån och hur bröderna ska lösa detta oändliga när det väl är dags. Sådant pratar vi förstås inte om. Nej, det behöver vi inte nämna. Det blir som det blir. Den dagen den sorgen. Sorg. Luto. Luto.

Tankarna snurrar om nätterna när jag inte kan sova. Jag kan inte sova när tankarna snurrar om nätterna. Så ljust det är ute. Otroligt! Tur att jag köpte en mörkläggningsgardin. Ska vi anmäla G till förskolekön snart? Var? Göteborg? Waldorf? Var finns det Waldorf i Göteborg? Kommer vi att hitta någon lägenhet? Jag har drygt 1800 dagar i kö på Boplats nu. Hur långt räcker det? M vill bo nära jobbet, men var kommer han att jobba? Vi vill ha minst tre rum men inte för hög hyra. Eller ska vi lika gärna hyra en fyra med en gång, ifall vi får ett sådant behov inom några år? Kommer G att få syskon? Kommer vi att palla? Kommer vi att palla att han inte har syskon? Kommer det att gå att göra ett ens? Luto. Det betyder sorg på spanska.

En biocheck går snart ut. Vi fick den för nästan två år sedan och den gäller i två år. Jag har sagt till M att det är hans tur att gå på bio. Men kommer han kolla upp någon film? Kommer han att använda den eller ska jag ta den i sista minuten och gå på nåt, vad som helst? Vad går på SF? Inget bra, antagligen. Eller? Sameblod har jag redan sett. Fett bra i och för sig.

Vad ska vi göra på midsommar? M ska jobba under dagen. Jag vill hitta en midsommarstång men helst inte gå till Gammlia, för där kommer det att vara knökat som man säger i Göteborg. Varför finns det inga lokala stänger nära där vi bor? Jag vill visa G och nu när han har fått uppleva påsken i Spanien så borde han rimligtvis få uppleva en riktig midsommar i Sverige. Eller? Har någon något tips?

Ja, det är väl ungefär det här jag funderar på just nu. Idag lyckades jag ändå boka upp en vän till midsommar så vi lär väl hitta på något. Jag ska fråga en till, eller två. Men midsommar är så "familjigt". Folk är med sina familjer, på landet. Trevligt, men inte när man inte riktigt har någon familj förutom sin egna och när en tredjedel av den ska jobba så är det ju inte så lätt.

Nu vaknar G från sin lilla tupplur. Han gråter. Dags att rycka in!

fredag 9 juni 2017

Minisemester: Högbonden och Skuleskogen

Högbonden skymtar längst bort i mitten.

- Är du rädd för något? 
- Nej.
- Bra, då åker vi till Högbonden!

Det var jag som provocerade och såg till att det blev av. M har två veckors semester i sommar, sedan jobbar han någon månad och sedan går han på föräldraledighet. Jag hade tidigare sagt till honom att jag vill att vi åker till Högbonden under hans semester. Det ville inte han. Men nu gjorde vi det ändå, innan hans semester till och med. Det visade sig nämligen att han skulle vara ledig tre dagar förra helgen. Och med en knapp veckas marginal fick jag tag i det sista dubbelrummet uppe vid Högbondens fyr. Detta är en ö som ligger en liten bit ut i havet i Höga Kusten. Hela ön är naturreservat och nere på udden häckar en massa skränande måsar och tärnor. Sist jag var där var jag kanske tio år. Jag minns att jag satt i båten ut och skrev i min dagbok. Eller var det på båten ut till Ulvön? Jag minns att dagboken var knallrosa, cerise, med en papegoja på framsidan. Jag undrar var den är. I någon låda hos mina föräldrar troligen. Det finns en del av mina "samlade verk" kvar där, har jag hört. 

Jag ville så gärna visa M och G Högbondens fyr, nu innan vi eventuellt flyttar söderut. Det är nämligen mer lagom att ta en tur dit från Umeå (18 mil) än från Göteborg (84 mil). Därför är jag himla glad att vi faktiskt passade på! Vi åkte inte förrän klockan elva hemifrån, även om vi siktat på kl 10. Vid klockan två kom vi till Bönhamn, därifrån båten inte gick. Vi tänkte äta lunch där. På kartan stod det att det var ett genuint fiskeläge så vi tänkte att det kunde vara värt. Vi satte oss vid ett bord och åt vår medhavda pastasallad. G satt i bilbarnstolen på kajen och filosoferade. Sedan åkte vi till Barsta, 6 km därifrån, för att ta båten. Vi kom med en kvarts marginal. Sånt gillar inte jag. Men det gick ju. Jag hann till och med dricka lite te innan vi gick ombord!

Väl framme på ön lastades all packning i en linbana, gött! och vi fick gå upp för den långa backen. De andra vandrarhemsgästerna pinnade på i stockholmstakt men vi tog det lugnt. Det var ett av mina syften att åka iväg: att få bryta vardagen och stressen och ta det lugnt. 

Utsikt från Högbonden.
När vi väl installerat oss i vårt rum, och fått upp resesängen som vi fick låna till G, gick vi en liten tur runt öns topp. Det var oerhört vacker utsikt åt alla håll. Höga öar och lager på lager av berg i fjärran. Fridfullt och vilt på samma gång.

Efter promenaden åt vi middag som vandrarhemsägarna lagat åt oss. Varmrökt lax, dillpotatis, hovmästarsås och sallad. Underbart! Vi satt ute i kvällssolen och G sov i bärselen. Sedan kom kvällen och vi orkade inte gå på fler vandringar. G somnade i resesängen och jag gick några varv till fyrmästarhuset och tittade i några gamla böcker. Bland annat en skolkartbok från 1911. Intressant! 

Vi sov i trädgårdshuset  och det var bra. Därifrån var det närmare till toaletterna och längre ifrån alla andra vandrarhemsgäster, vilket innebar att vi inte stördes av deras tantpartaj och de stördes inte heller av G:s gallskrik när han drömde en mardröm vid elva. Lille vännen. Det är så obehagligt. Han skriker och skriker men man får ingen kontakt med honom. Han vaknar inte. Till slut lyckas M lugna honom. Tur att han har en pappa med mycket tålamod! 

Dagen efter åt vi frukost och jag städade ut rummet medan M satte sig med G på en klippa för att rita. Det behövde han: rita. Båten gick tillbaka vid tolv och väl i land kom vi snabbt över en rökt sik som vi åt upp på plats och sedan åkte vi till Skuleskogen.

Skuleskogen är en nationalpark i Höga kusten, söder om Örnsköldsvik men norr om Barsta, alltså på vägen hem för oss. Vi körde upp till Västra entrén och gick en liten tur på totalt ca 4 km. Det var alldeles lagom för oss. Skuleskogen är superbra! Det är anpassat så att även de som inte kan gå kan ta sig fram i skogen. Det finns olika leder och vissa är alltså breda och anpassade till barnvagnskörning eller om man kör rullstol, till exempel. Vi hade dock bärsele så vi gick en led som var spångad. Det funkade fint, säger jag, som inte bar barnet! 

Utsikt från Långtjärnshällorna i Skuleskogen.
Efter detta besök hade jag blivit rejält hungrig igen. Vi stannade vid Näske krog, som visade sig ha blivit en kinarestaurang. Mat som mat, tänkte vi, och åt med god aptit. Sedan åkte vi hem och vi var hemma vid nio. I slutet var G ganska trött, men somnade inte. Jag sjöng och M körde. Bra uppdelning, tycker jag. 

Det var skönt att komma iväg och bryta rutinerna lite grann. Andas frisk luft i naturen. Se nya vyer. Göra någonting tillsammans! Jag kan varmt rekommendera Högbonden för er som inte har barn, alternativt har barn som inte kan gå ännu, alternativt har barn som förstår att de inte får springa ut för stup. Det är nämligen stup runt om hela vandrarhemsområdet och staketet är inte direkt barnsäkert. I övrigt fungerar det bra med barn där, även om barnvagn är helt omöjligt och onödigt att ta med sig just dit. Under högsäsong kan man också åka dit bara över dagen och äta lunch eller fika. 

Jag hoppas att ni som läser också har fått en fin inledning på sommaren!